Floden som faller från skyn
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Venezuela
LÅNGT söder om Caracas, den strålande huvudstaden i Venezuela, ligger ett märkligt landområde, Guayanas högland. Det var i det här hemlighetsfulla området som sir Arthur Conan Doyle lät sin science fiction-roman Den försvunna världen utspela sig. I den skrev han om en isolerad högplatå där dinosaurierna fortfarande strövade omkring.
Nej, det finns inga dinosaurier där. Men över de mjukgröna platåerna reser sig dominerande platåformade berg, som ser ut som väldiga fästningar. Dessa tvärbranta, flattoppade berg kallas tepuís.
Det största och ett av de högsta av dessa tepuís, ett berg som når en höjd av 2.400 meter, upptäcktes för länge sedan av de indianer som bodde där. De kallade berget Auyán Tepuí, som betyder ”Djävulsberget”. Indianerna trodde att det var ett djävulens tillhåll på grund av de svåra väderleksförhållandena där, med orkanvindar och åskbyar och tjocka moln som vanligtvis skymmer toppen av berget.
En underjordisk flod, Churún, tar ett språng ut från Djävulsbergets klippiga branter och bildar världens högsta kända vattenfall som dessutom är ett av de vackraste. Detta mäktiga vattenfall kallas Churún-Merú av kamaracotosindianerna, Salto Angel av venezuelanerna och Angel Falls i den engelsktalande världen. På svenska kallas det Angelfallen.
”Jag fann mig ett vattenfall!”
Tidigt under detta sekel, år 1910, genomströvade Ernesto Sánchez La Cruz, en venezuelansk upptäcktsresande samt guld- och gummisökare, den ringlande kanjon som Churúnfloden bildar och fann det sevärda vattenfallet. Han sade att han såg en flod som tycktes komma ner från skyn.
Senare fick det namnet Angelfallen efter Jimmy Angel, en amerikansk äventyrare, flygare och guldsökare. Angel skrev i sin dagbok (för 16 november 1933) när han första gången flög över fallet: ”Jag fann mig ett vattenfall!” När han återvände år 1937 och försökte landa med sitt monoplan på Auyán Tepuí, blev det en kraschlandning på högplatån i stället. Elva dagar senare hade han och hans passagerare, däribland hans hustru, kämpat sig ner från högplatån. Den publicitet som följde riktade uppmärksamheten på den fantastiska syn han hade fått se. Senare har man mätt fallhöjden till 979 meter (i två avsatser) — nästan en hel kilometers fall!
Nu är det ju lätt att säga 979 meter, men tänk bara — det är mer än dubbelt så högt som Empire State Building i New York, dubbelt så högt som Ribbon Falls i Yosemites nationalpark i Kalifornien eller mer än tre gånger så högt som Skykjefallen i Norge eller mer än tjugofem gånger så högt som Tännforsen i Sverige.
Märkligt nog finns det ingen sjö på högplatån. Under regnperioden faller det mängder av vatten från skyn, vilket samlar sig i djupa skrevor, klyftor och klippdalar och sedan rinner samman i den mestadels underjordiska Churúnfloden.
Är Angelfallen fortfarande otillgängliga?
Kan man besöka detta avskilda skapelsens under? Ja, det finns två vägar, båda svårframkomliga. Med utgångspunkt från Puerto Ordaz kan man göra en två veckors tur med kanot.
Man kan också flyga förbi Angelfallen med utgångspunkt från Caracas eller Puerto Ordaz. Ett litet plan kan ta vägen genom den slingrande kanjon som Churúnfloden följer, med höga berg på båda sidor, och flyga nedanför bergstopparna. Det finns så många fall att man får svårt att hålla reda på dem. Men när man slutligen får syn på Angelfallen som kastar sig ner från bergskanten, så är alla tvivel borta. Eftersom man bara får en snabb skymt av fallen, brukar piloten under goda väderleksförhållanden passera fallen en extra gång för passagerarnas skull.
Det är dock ingen garanti för att man skall få se Angelfallen eller kunna fotografera dem, eftersom väderleksförhållandena är så svåra att förutsäga. Många gånger kan man inte alls se fallen på grund av att de fullständigt skyms av regn, dimma eller tjocka moln. Det blir naturligtvis en stor missräkning för den som offrat tid och pengar för att få se den majestätiska synen. Men spänningen under flygturen genom den alltmer avsmalnande återvändskanjonen är i sig själv värd kostnaderna och ansträngningen anser många.
Men det finns en sista möjlighet ändå. Om man fortsätter flygturen, kommer man inom kort till Canaima med den skära sanden. Här kan man göra anordningar för en guidad utflykt till Angelfallens fot. Det tar två eller tre dagar att ta sig dit med kanot på Carrao- och Churúnfloderna och sedan fotvandring genom djungeln till ett lämpligt ställe. Där kan man få vänta tills molnen blir samarbetsvilliga, skingrar sig och lättar. Då uppenbarar sig Angelfallen i sina glittrande sevärda språng från kanten nedanför Auyán Tepuí.
”Vad finns det uppe på högplatån?” undrar du kanske. De få människor som har utforskat den har måst uthärda den fuktiga kylan där uppe. Temperaturen kan gå ner till fryspunkten på natten. Ytan är splittrad i sprickor och klyftor med märkliga klippblock stora som skyskrapor.
När vi tar en sista blick på de dimhöljda silverkaskaderna, inser vi att de inte alls är något tillhåll för djävulen. Angelfallen är i stället ett strålande uttryck för Skaparens verk, hans som har frambragt storslagna vattenfall, både för sitt eget nöje och till människans glädje.
[Bild på sidan 13]
Ofta kan fallen inte ses på grund av dimma eller moln