Från döden till livet i Dachau
”Hata dem inte. Det kommer inte att skada dem. Du skadar bara dig själv!”
DESSA ord, som en vänlig kvinna yttrade till mig, en ung flicka, i koncentrationslägret i Dachau under andra världskriget, hjälpte mig att bevara mitt liv och min mentala balans.
Jag föddes i Moskva år 1926. Min far var från Kiev och min mor från Georgien. De var forskare vid universitetet i Moskva. Far flydde från Ryssland år 1929 och bosatte sig i Danzig (nuvarande Gdansk i Polen). Jag talade bara tyska när jag växte upp, och de flesta av våra vänner var judar.
När Hitler inledde sitt skräckvälde började judiska familjer i vår omgivning försvinna, i synnerhet nattetid. Den dag kriget mellan Tyskland och Sovjet bröt ut försvann också vår familj. Ja, vi blev bortförda och fick bara några minuter på oss att ta på oss kläderna. Vi fick lämna alla våra tillhörigheter.
I det första lägret blev jag gång på gång förhörd under starkt ljus och slagen tills jag var både gul och blå. Jag tror än i denna dag inte att de insåg att jag i vilket fall som helst inte kunde besvara deras frågor om mina föräldrars verksamhet. Varför? Därför att mina föräldrar talade ryska med varandra, och jag hade aldrig lärt mig det språket.
Jag såg aldrig min far igen sedan vi fösts ner från lastbilen vid det där förhörslägret. Och ännu detta år, 1985, har jag ingen aning om ifall han lever eller är död.
Därefter blev mor och jag instängda i en boskapsfinka i fyra dagar tillsammans med många andra. Det fanns bara plats att stå och ingen mat, inget vatten och inga toalettutrymmen. Vi kände inte till vår destination — Dachau — denna avskyvärda plats av död och tortyr!
Sedan vi blivit märkta med brännjärn, knuffade, sparkade och berövade alla våra kläder och tvingats löpa gatlopp mellan batongviftande SS-män, fick vi duscha och sätta på oss randiga kläder. Därefter skildes jag från min kärleksfulla och vackra mor och sändes till en barnbarack.
Döden — en daglig erfarenhet
Där fick jag för första gången stifta bekantskap med döden. Varje morgon kom vuxna manliga fångar och bar bort kropparna av barn som hade dött under natten, somliga på grund av undernäring, andra på grund av tortyr och en del på grund av att de förblött vid blodtransfusioner åt sårade soldater. Det var alltid en hög av kroppar som väntade på att brännas. Ugnarna hann inte med!
Varför hamnade då inte jag i ugnarna? Man beslöt att jag skulle användas till medicinska experiment. Först injicerade man någon sjukdom och därefter ett motgift. Jag var emellertid inte till någon större glädje för mina sadistiska plågoandar, eftersom jag hade uppfostrats att aldrig gråta eller visa några känslor. Så småningom vände de därför sin uppmärksamhet åt annat håll.
Det är omöjligt för den som aldrig upplevt dessa ting att förstå vilken verkan de hade på oss små barn. Vi visste inte om vi ville leva eller dö. Somliga av oss tyckte att det skulle vara bättre att dö, men som barn var vi också rädda för att dö på grund av det brinnande helvete som väntade oss, enligt vad vår religion tidigare lärt oss. Men så tänkte vi: ”Helvetet kan säkert inte vara värre än detta!”
Då och då fick fångar order om att en grupp skulle duscha tillsammans, varvid ”vattnet” visade sig vara gas och hela gruppen dödades. Än i denna dag är det omöjligt för mig att duscha. Om jag försöker, blir jag alldeles kallsvettig och börjar skaka. Ibland längtade jag så mycket efter att dö att jag försökte komma in i duschen före de andra. Men av någon anledning blev jag undanknuffad vid de tillfällen då gas användes.
”Hata dem inte”
Det var vid den här tiden jag träffade Else. Hon talade med mig om döden och sade att den egentligen inte var någonting att vara rädd för. Else förklarade att när en människa dör, hamnar hon inte i något pinohelvete, utan faller helt enkelt i sömn. Sedan, ”på morgonen” så att säga, vaknar hon upp igen och jorden är ett paradis. (Lukas 23:43; Johannes 5:28, 29) På den tiden skall det inte finnas någon smärta, något hat eller någon rasdiskriminering — bara glädje och lycka överallt. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4) Jag trodde henne! Hennes ord var som solsken i mitt mörka liv.
Else riskerade sitt liv för att tala med mig. Hon var mycket noga med att inte låta vakterna se oss tala med varandra. Så snart vi hade tillfälle brukade vi gömma oss bakom soptippen och prata några minuter. Hon brukade berätta underbara ting från bibeln, ting som fick mig att längta efter det paradis som Gud skulle ge oss. Snart kände jag inte längre någon fruktan för döden och hade lättare att acceptera de förhållanden jag befann mig i.
Else var till särskilt stor tröst när min mor dog. Min mor var en påfallande vacker kvinna, en som människor vände sig om efter på gatorna. Detta var en alltför stor frestelse för SS-männen, och de utnyttjade henne därför för att tillfredsställa sina sexuella begär. Kväll efter kväll tvingades jag bevittna hur hon utsattes för deras sadistiska lustar tills hon slutligen brutalt dödades genom tortyr och upprepade våldtäkter.
Jag var bara 14 år gammal och var naturligtvis mycket lättpåverkad. Hat var min naturliga reaktion! Men Elses ord ringer fortfarande i mina öron: ”Hata dem inte. Det kommer inte att skada dem. Du skadar bara dig själv!” Detta stämde överens med Jesu uppmaning: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” (Matteus 5:44) Inte så att vi hyser varma känslor för sådana personer, men vi älskar dem genom att förlåta dem för deras gärningar mot oss.
Else hjälpte mig också att få en klarare uppfattning om Gud. På den tiden hatade jag honom, eftersom SS-männen hade orden ”Gud är med oss” ingraverade på sina bältspännen. Jag brukade tänka på tortyren, på de sömnlösa nätterna, på hur vi varje vecka besprutades med insektsmedel, på insekterna som sög vårt blod, på råttorna som kom för att äta av våra levande kroppar på nätterna, på stanken av död som blev allt starkare, på ugnarna som arbetade för högtryck, på kylan, på bristen på filtar och på den uppenbara tillfredsställelse de andra fick av att se vårt lidande. Om Gud var med dem, tänkte jag, då ville jag inte ha något med honom att göra.
Trosvisshet och den lila triangeln
Else hjälpte mig att förstå att Gud inte bar ansvaret för vad dessa sadistiska män gjorde. När Guds rätta tid var inne, skulle han i stället avkräva dem räkenskap för detta. Därefter skulle han återföra de oskyldiga till hälsa och liv i fullkomlig bemärkelse och belöna alla dem som satt sin förtröstan till honom. Hon sade att den gud som våra plågoandar talade om inte var den sanne Guden, utan en som de själva hade hittat på, och att om de trodde att de skulle få några välsignelser från den sanne Guden, så bedrog de bara sig själva.
Else förklarade också orsaken till alla de svårigheter som finns i världen och berättade att Satan är denna världens härskare och att Gud skulle använda sitt rike, i händerna på sin återuppväckte, förhärligade Son, Jesus Kristus, för att befria oss från djävulen. (2 Korintierna 4:4; Johannes 14:30; Uppenbarelseboken 20:1—6) Alla dessa ord var som musik i mina öron och en källa till styrka under denna svåra tid. Elses ord och moderliga omsorg var verkligen en inspirationskälla för mig.
SS-männen behandlade henne mycket illa på grund av att hon var tysk medborgare och ändå inte ville ge efter för nazisternas önskningar. SS-männen tycktes ta detta som en personlig förolämpning och försummade aldrig ett tillfälle att utsätta henne för någon form av kränkande behandling, vilket hon alltid bar med tålamod. Jag lade märke till att hon hade en lilafärgad triangel fastsydd på ärmen på sin uniform och undrade vad den betydde. När jag senare kom ut från koncentrationslägret i Dachau, tog jag reda på att den triangeln var reserverad för Jehovas vittnen. Ja, Else var ett vittne för Jehova Gud. — Jesaja 43:10—12.
Stackars Else! Hon var mycket mager, precis som ett skelett. Men det var något mycket speciellt med henne. Jag fick aldrig veta hennes efternamn och inte heller varifrån hon kom, fastän hon var så snäll och betydde så mycket för mig. Jag brukade tänka att hon var den sortens mor som jag skulle vilja ha. Någon tid efter det att min mor mördats försvann också Else, och jag fick aldrig se henne igen. Men jag skulle aldrig glömma hennes ord eller hennes stilla, förtröstansfulla anda.
Frihet att finna livet!
Efter fyra år i Dachau kom befrielsen. Tre dagar innan de amerikanska trupperna anlände låste SS-vakterna in alla i lägret och försvann. Ingen kunde fly, eftersom lägret var omgivet av ett elektriskt stängsel. När amerikanerna slutligen anlände, började de ge oss mat, men för många var det för sent. Efter att ha kämpat så hårt för sitt liv var det sorgligt nog många som helt enkelt hade förlorat livsviljan och dukade under för döden.
Eftersom jag var rysk medborgare, överlämnades jag till ryssarna. Nu, när jag var 17 år gammal, sade man att jag var tvungen att gifta mig med kommendanten för högkvarteret. Men en överste som hade känt min far vid universitetet gömde mig under en filt i baksätet på sin bil och smugglade mig ut ur baracken. Jag färdades med tåg till ryska gränsen, och strax före gryningen en morgon fann jag en plats där vakterna var ouppmärksamma. Jag kröp på magen över ingenmansland, en sträcka på nära två kilometer. De amerikanska soldaterna på andra sidan såg när jag kom krypande mot dem. De tog hand om mig och satte mig på ett tåg till Heidelberg. Mitt emot mig satt en man från Ukraina, som jag så småningom gifte mig med.
Situationen blev outhärdlig, eftersom ryssarna fortfarande försökte få tag i mig. De tillkännagav till och med i radio att min far sökte efter mig. Men jag var rädd att svara, eftersom jag trodde att det var ett trick. Det kanske var min far; men jag kunde inte riskera att svara på dessa efterlysningar. En dag blev jag förföljd av två kommunistiska agenter. Jag gick därför in i ett varuhus och tog hissen upp till översta våningen. Jag träffade butikschefen, och när jag talade om för honom vad som hade hänt, gömde han mig på sitt kontor tills agenterna hade gått sin väg. Efter detta beslöt min man och jag att emigrera till Australien, dit vi anlände i april 1949.
Ett nytt liv och ett förnyat hopp
Ett nytt liv började. Vi fick besök av prästen där vi bodde, men jag vägrade att gå till kyrkan på grund av allt det jag hade sett religiösa människor göra i Europa och på grund av att Else hade visat mig att kyrkorna inte var av Gud. Jag började be till Gud om att finna sanningen och besökte alla religionssamfund som fanns på orten och frågade medlemmarna vart de skulle komma när de dog. Alla sade: ”Till himmelen.” Jag fortsatte då till nästa samfund.
Några dagar efter det att jag börjat be knackade en ung man på min dörr och erbjöd mig Vakttornet och Vakna! ”Skall du komma till himmelen?” frågade jag. ”Nej”, svarade han. ”Jag hoppas få leva för evigt här på jorden, när den har blivit förvandlad till ett paradis.” Här var äntligen en person med samma tro som Else! Detta var äntligen sanningen som jag hade sökt ända sedan den där tiden i Dachau. Jag var så ivrig att vi måste ha talat i omkring två timmar.
Det unga vittnet bad sin faster besöka mig följande dag, och på bara två dagar slukade jag formligen boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Därefter började jag läsa de kristna grekiska skrifterna, det så kallade Nya testamentet, och fullbordade denna läsning på tre dagar. Hur underbara var inte alla dessa upplysningar! I Paradisboken och bibeln stod precis det som Else hade berättat för mig. Nu hade jag äntligen funnit hennes religion — 17 år efter min befrielse från Dachau!
När jag nu ser tillbaka, ser jag som den viktigaste perioden i mitt liv den tid som jag tillbringade i Dachau tillsammans med min älskade Else, som berättade för mig om det underbara hopp som finns i bibeln. På grund av hennes bemödanden har jag ”gått över från döden till livet”. (Johannes 5:24) Jag tänker nu med uppskattning på de inspirerade orden i Psalm 94:17, 18: ”Om Herren [Jehova] inte vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta. När jag tänkte: ’Min fot vacklar’, då stödde mig din nåd, o Herre [Jehova].”
Och när jag tänker på framtiden känner jag mig styrkt av dessa ord i Jesaja 41:10: ”Frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand.” Ja, tack vare den kära Elses bemödanden hjälpte Jehova mig faktiskt att finna livet i Dachau. — Från en av våra läsare.
[Infälld text på sidan 17]
Mor och jag var instängda i en boskapsfinka i fyra dagar
[Infälld text på sidan 17]
Man beslöt att använda mig för medicinska experiment
[Infälld text på sidan 19]
Else hjälpte mig att förstå att Gud inte bar ansvaret för vad dessa sadistiska män gjorde
[Infälld text på sidan 20]
Äntligen hade jag funnit Elses religion
[Bild på sidan 18]
Gaskammare och ugnar i Dachau