”Ingen har kärlek större än denna”
FRANÇOIS, ett Jehovas vittne som bor i Paris, känner väl till följande ord av Jesus Kristus: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra alldeles som jag har älskat er. Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.” (Johannes 15:12, 13) Men när François vaknade på morgonen den 22 september förra året visste han inte att dessa Jesu ord skulle få en ny innebörd för honom innan dagen var slut.
Den eftermiddagen gick han som vanligt till det möte som Paris-Centrumförsamlingen av Jehovas vittnen höll klockan 17.30. Under de 25 senaste åren har den församlingen haft sina möten i en förhyrd lokal tre trappor upp i en gammal kontorsbyggnad. Byggnaden ligger vid ett trevligt torg vid ena änden av den berömda Avenue de l’Opera nära museet Louvren.
François tjänade som ordningsman och stod nära ingången, redo att välkomna senkomna mötesdeltagare. Talaren hade hunnit halvvägs igenom sin bibliska framställning, när François plötsligt kände lukten av något som brann. Då såg han en rökslinga komma fram under ytterdörren. Han öppnade dörren och såg en grön resväska stå utanför — och ur den kom rök.
François grep tag i resväskan och rusade ner tre trappor, men snubblade när han hade kommit till foten av trappan. Resväskan föll i golvet och öppnades, och en orangefärgad bensindunk av plast föll ut. Snabbt stängde han den rykande resväskan och sprang med den i armarna ut ur byggnaden och tvärs över gatan och lyckades med nöd och näppe undvika att bli påkörd av en bil. Han kastade resväskan i vattnet i fontänen på torget. Sedan sprang han tillbaka efter bensindunken, eftersom han fruktade att den också skulle kunna vara en bomb, och rusade tillbaka till fontänen och slängde även den i vattnet.
Vid det här laget hade två av äldstebröderna i församlingen, som hade lämnat mötet för att se vad som hände, kommit fram till honom vid fontänen. Eftersom det fortfarande kom rök ur den halvt sjunkna resväskan, sade en av äldstebröderna att de omedelbart skulle ringa till polisen. De hade bara gått några steg från fontänen när bomben exploderade. Fönstren ut mot torget splittrades, och flera människor skadades lindrigt av glassplitter. François och äldstebröderna blev nedstänkta med jord och vatten från fontänen, men de blev inte skadade. Fontänens överdel hade tydligen skyddat dem mot explosionen.
Uppe i Rikets sal tvärs över gatan splittrades fönstren, och några bland åhörarna kastades till golvet av explosionen. Men inte en enda av de närvarande blev skadad. Det mesta av glassplittret stoppades upp av de tjocka gardinerna.
Kvällens talare uppmuntrade de närvarande att vara lugna. Sedan man hade framburit en innerlig bön och tackat Jehova för hans beskydd, fortsatte mötet. Inom kort var polisen och brandkåren på plats. De väntade emellertid tills mötet var över innan de gjorde förfrågningar och städade undan glassplittret i lokalen.
Myndigheterna gratulerade vittnena till deras fattning och i synnerhet François till hans modiga handlande. De var eniga om att de närvarande troligen hade hans sinnesnärvaro och snabba agerande att tacka för sitt liv. Om bomben hade exploderat i trätrappan utanför dörren och bensindunken hade satt hela trapphuset i brand, skulle de ha fångats som i en fälla av lågorna.
Bombdådet blev mycket omtalat i franska massmedia, och åtminstone en svensk tidning rapporterade också om det. Vad François beträffar bad han om och fick polisskydd mot TV- och tidningsreportrar som ville dra fram honom i rampljuset. När han blev tillfrågad sade han ödmjukt: ”Jag insåg att våra liv var i fara, så jag tänkte att det skulle vara bättre att bara jag dog än att vi alla skulle bli dödade.”
En av polismännen sade till honom: ”Det är ett underverk att du fortfarande lever. Din Gud måste ha beskyddat dig. Du är ett sant vittne för Jehova.”
När detta skrevs försökte polisen fortfarande få reda på vem som låg bakom bombdådet.