Lyckan — vad som krävs för att finna den

DU MÅSTE andas. Du måste dricka. Du måste äta. Du måste sova. Allt detta är självklart. Din kropp kräver detta för att helt enkelt förbli vid liv. Men det krävs mera, mycket mera för att du skall vara lycklig. Du behöver naturligtvis kläder och tak över huvudet. Du behöver också andra materiella nödvändiga ting och därtill en del enkla bekvämligheter och förströelser. Många påstår att mycket pengar skulle göra dem lyckliga — men många som är rika är också olyckliga.

Vilka är då närmare bestämt våra behov när det gäller lycka?

Begrunda följande. Vi köper en bil. Tillverkaren berättar för oss vad den behöver: bränsle i tanken, vatten i kylaren, luft i däcken, olja i växellådan och så vidare. Vi ger den vad den behöver. Den spinner skönt.

Men vilka är våra behov? Långt mer komplexa än någon maskins. Det finns en andlig sida hos människan med andra behov utöver de materiella. Om inte dessa andliga behov inom oss tillgodoses, känner man ingen förnöjsamhet och ingen lycka. Lyckan är den inre sidan av saken, så att säga. Det är det sätt på vilket vi är skapade. Både kroppens och andens behov måste tillgodoses. Jesus påpekade detta: ”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” — Matteus 4:4.

Det krävs jämvikt mellan det materiella och det andliga. Om man försummar endera delen, uppstår ett bristtillstånd. Av dessa två är det den del som är av mer avgörande betydelse som oftast försummas. Ett lyckligt liv består inte i ett överflöd av lyx. Den som är lycklig är inte tillfreds med kommersiellt producerade nöjen, och diskotek eller nattklubbar är inte vad han menar med att roa sig. Han ger akt på Jesu vishet. Denne sade: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.” (Matteus 5:3) Sorgligt nog sätter emellertid många det materiella före det andliga, saknar inre frid och förnöjsamhet och vet aldrig varför.

En del respekterade vetenskapsmän vet varför: Den nuvarande tingens ordning är felaktig.

René Dubos framhåller: ”Den vetenskapliga tekniken styr för närvarande den moderna civilisationen på en bana som leder till självmord, om vi inte vänder om i tid. ... [De rika nationerna] handlar liksom om omedelbar tillfredsställelse av alla deras nycker och impulser vore de enda riktlinjerna för beteendet. ... Vad som står på spel är följaktligen inte bara skövlingen av naturen utan själva mänsklighetens framtid. ... Jag betvivlar att mänskligheten mycket längre kan uthärda vår orimliga livsföring utan att förlora det som är det bästa hos människan. Den västerländska människan kommer antingen att välja ett nytt samhälle, eller också kommer ett nytt samhälle att avskaffa henne.”

Erich Fromm är av samma mening men anser att ”det nya samhället och den nya människan är möjliga endast om de gamla drivkrafterna vinstintresse, makt och intellekt ersätts av nya: att vara till, att dela med sig och att hysa förståelse”. Han hänvisade till rapporter som sanktionerats av Romklubben, vilka framhåller att mänskligheten endast genom drastiska ekonomiska och teknologiska förändringar kan ”undvika en större och i det långa loppet global katastrof”. Fromm sade att dessa förändringar skulle kunna komma till stånd endast om ”fundamentala förändringar först inträffar i fråga om nutidsmänniskans karaktärsmönster. ... För första gången i historien är människosläktets fysiska överlevnad beroende av en radikal förändring i människans hjärta.” Albert Schweitzer höll med om att problemen ”bara kan lösas genom en inre karaktärsförändring som en sista utväg”.

”En fundamental förändring av människans karaktär”? ”En förändring i hjärtat”? Ja! Och bibeln påpekade detta för 19 århundraden sedan. ”Ta inte längre gestalt efter denna tingens ordning”, sade den, ”utan förvandla er genom att göra om ert sinne.” Dessutom: ”Ta av er den gamla personligheten med dess förehavanden och ta på er den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den.” — Romarna 12:2; Kolosserna 3:9, 10.

”Efter bilden av honom som har skapat den”? Ja! Bilden av Jehova Gud, till vars avbild människan blev skapad! (1 Moseboken 1:27, 28) Detta är den bild som människan bör försöka efterlikna. Hon skapades på det viset. Det är detta som gör att hon har andliga behov. Att tillgodose dessa behov är vad som krävs för att göra människan lycklig!

Jehova är en Gud med ett uppsåt, och han arbetar för att fullfölja sitt uppsåt. Människan, som är Guds avbild, behöver också utföra arbete som har ett meningsfullt uppsåt. Detta skapar problem. ”Under nutida industriella förhållanden”, säger psykiatrikern Smiley Blanton, ”finner allt fler människor att de ... i regel bara är små kuggar i ett väldigt maskineri, som styrs av en avlägsen företagsledning. Arbete har blivit specialiserat och fragmenterat i så hög grad att det medför mycket lite av meningsfullhet i sig självt, och arbetaren själv har förvandlats till en anonym pedal, som någon annan sätter foten på.”

Inom detta system frambringar det mesta arbetet stress och saknar mening. Men vi har ett obetvingligt behov av liv som har en mening. Psykiatrikern Viktor Frankl skrev: ”Strävandet efter att finna en mening med livet är den primära drivkraften hos människan. ... Det finns ingenting i världen, vågar jag säga, som så effektivt skulle kunna hjälpa någon att överleva även de värsta förhållanden som vetskapen om att det finns en mening med livet.”

Men hur kan vi känna att vårt liv är meningsfullt? I universums omätliga rymd är vår jord ett stoftkorn. Var och en av oss är bara en av drygt fyra milliarder på detta stoftkorn. Var och en av oss är inte stort mer än en amöba. Hur kan vi vara av någon betydelse? Till och med bibeln säger att människan är som gräset som förtorkar, som blomstret som vissnar, som en skugga som försvinner och som ett dis som syns för en liten stund och sedan drar bort. (Psalm 103:15, 16; 144:4; Jakob 4:14) Om inte ... om vi inte kan komma i kontakt med denne store och mäktige Gud som skapade universum. Om inte denne mäktige Gud, som också har skapat oss, har ett uppsåt för oss. Endast då kan vårt liv verkligen bli meningsfullt och bestå längre än gräset, blomstret, skuggan och diset.

Och detta är precis vad som är fallet. Människan blev skapad av Gud och fick arbetet att ta vård om jorden och dess växter och djur. Ett mycket meningsfullt arbete — som mänskligheten på ett sorgligt sätt har misslyckats med att genomföra. Det är inte bara så att människan har misslyckats med sin uppgift — hon har i själva verket fördärvat jorden. (1 Moseboken 1:28; 2:15; Uppenbarelseboken 11:18) Till följd av sitt handlingssätt har hon berövat sig själv den enda bestående meningen med livet som står att finna.

Människor har ett behov av Gud, en inre längtan som manar dem att ”söka Gud, om de skulle kunna känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apostlagärningarna 17:27) Denne storslagne Skapare återspeglas i det himlavalv och i den jord som vi har runt omkring oss. Hans osynliga egenskaper — kraft, vishet och gudomlighet — kan uppfattas genom de ting han skapat. Oursäktligt och irrationellt lär många att jorden och livet på den helt enkelt utvecklades genom en blind slump. Därmed förnekar man de vägledande principer och värden som människan så väl behöver. I blindo leder de sina blinda efterföljare bort från deras enda möjlighet att uppnå djup och förnöjsam lycka. — Romarna 1:20; Matteus 15:14.

Trots detta famlar hela mänskligheten, även de sofistikerade intellektuella, efter en gud, och många gånger finner de gudar av alla slag utom den sanne, allsmäktige Guden. Många psykiatriker erkänner människans medfödda behov av att tillbe en högre makt. Rollo May sade att genom tron på Gud ”kommer individen att uppnå en känsla av sin egen litenhet och obetydlighet i förhållande till universums storhet och Guds uppsåt med detta. ... Han kommer att inse att det finns uppsåt som rör sig i banor som är mycket större än hans lilla sfär, och han kommer att inrikta sig på att själv komma i harmoni med dessa.”

C. G. Jung sade: ”Den individ som inte har sin förankring hos Gud kan inte bjuda något motstånd i kraft av sina egna resurser mot de fysiska och moraliska lockelserna från världen. ... Religionen ... är en instinktiv attityd som är utmärkande för människan, och dess manifestationer kan följas genom hela mänsklighetens historia. ... [Tanken] att det finns en allsmäktig gudsvarelse finns överallt, om än inte medvetet erkänd, så är den ändå omedvetet accepterad. ... Därför anser jag att det är förståndigare att medvetet erkänna tanken att det finns en Gud; annars är det något annat som blir en gud, i regel någonting ganska olämpligt och dåraktigt.”

Hela mänsklighetens historia uppenbarar bortom allt tvivel att människan har en medfödd längtan att tillbe något. Från de mest primitiva stammar till de mest civiliserade samhällen har människan skaffat sig gudar, många gånger på ett dåraktigt sätt. Bland det som gjorts till gudar är stenar, träd, berg, djur, mänskliga ledare, pengar, buken, ja, till och med Satan, djävulen (han ville ju att Jesus skulle göra honom till gud). Den ovetenskapliga evolutionstanken har blivit en nutida religion för millioner människor — en religion baserad enbart på ”guden Lyckan”. Det är även så att många som gör anspråk på att tillbe den sanne Guden bara ägnar honom en läpparnas tjänst och bara ”har en yttre form av gudaktig hängivenhet”. (Jesaja 65:11, NW; 2 Timoteus 3:5; Filipperna 3:19; Kolosserna 3:5; Matteus 4:9; 7:21) Om inte detta behov först tillgodoses på rätt sätt genom tillbedjan av den ende sanne Guden, Jehova, samtidigt som alla de andra behoven blir tillgodosedda, kommer det inte att finnas någon djuprotad förnöjsamhet eller bestående lycka för människan. Detta är en avgörande del av det som krävs för att göra oss lyckliga.

Jehova är en kärlekens Gud. Hans Son Jesus gav sitt liv på grund av sin kärlek till oss. De två största buden går ut på att älska Gud och att älska vår nästa. Kärleken skyler en mängd synder. Kärleken ger den självdisciplin som övar oss för rättfärdighet. Kärleken är ett fullkomligt föreningsband mellan oss. Kärleken är kännetecknet på Jesu lärjungar. Det är detta slags kärlek, denna välsinnade agape-kärlek, som aldrig tryter. — 1 Johannes 4:8; Johannes 15:13; Matteus 22:36—40; 1 Petrus 4:8; Hebréerna 12:6, 11; Kolosserna 3:14; Johannes 13:35.

Det är denna gudaktiga kärlek som aposteln Paulus så vackert beskriver i 1 Korintierna 13:4—8: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.”

Det är denna gudaktiga egenskap, kärlek, som vi måste återspegla. Den är ett andligt behov som måste fyllas, om vi skall vara lyckliga. ”Den princip som är grunden för det kapitalistiska samhället och den princip som är grunden för kärleken är oförenliga”, sade Fromm, och han tillade: ”Kärleken är det enda sunda och tillfredsställande svaret på den mänskliga tillvarons problem ... , det grundläggande och verkliga behovet hos varje mänsklig varelse.” Den är ett livsviktigt behov, enligt Smiley Blanton: ”Utan kärlek förlorar vi viljan att leva. ... Ett visst mått av kärlek till sig själv är ett normalt karaktärsdrag hos varje frisk person. Att hysa tillbörlig självaktning är nödvändigt i allt arbete och i allt man företar sig. Om vi är alltför hårda och självkritiska när det gäller vårt eget beteende, kan våra skuldkänslor försvaga viljan att leva och i ytterlighetsfall faktiskt leda till självfördärv.”

Långt före detta omnämnde Jesus kärleken till sig själv såväl som kärleken till andra, när han sade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” I likhet med en muskel blir kärleken starkare, när man gör bruk av den. Å andra sidan är kärleken liksom tron död utan gärningar. Utså kärlek, så får du skörda kärlek. Kärlek innebär att ge. ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er.” Men den som utövar kärlek och givande gör inte detta för att få något i gengäld. Givandet är sin egen belöning. Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” Man ger och man får, men man ger inte för att få. — Matteus 22:39; Lukas 6:38; Apostlagärningarna 20:35; Jakob 2:26.

Något som är besläktat med givande är att dela med sig, inte av materiella ting, utan av tankar, erfarenheter, glädjeämnen, önskningar, ens innersta känslor, ja, till och med sorger. En psykiatriker sade: ”En av de djupaste formerna av mänsklig lycka: delad glädje.” Har du någonsin varit ensam och i hänförelse betraktat en praktfull solnedgång och önskat att någon du hållit kär hade varit tillsammans med dig och delat detta med dig? Eller har du haft intressanta goda nyheter men ingen att berätta dem för? Eller har du med respektfull vördnad iakttagit ett stormigt hav med mäktiga vågor som krossas mot en klippfylld kust och skjuter upp i luften, samtidigt som du känt ett sting av smärta, därför att du inte har haft någon kamrat med dig att dela den fascinerande synen med? Eller till och med en situation av intensiv sorg som har rört dig djupt och som du inte helt och fullt kan förmedla till någon annan? Vi önskar förmedla våra känslor, precis som aposteln Paulus sade: ”Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter.” — Romarna 12:15.

Detta låter enkelt. Det är också sant. Psykiatrikern James Fisher sade: ”Stora tänkare ... har varnat för de faror som ligger i att sträva efter jordiska skatter och har uppriktigt rekommenderat ett enkelt liv.” Äkta förnöjelse finner man i de enkla tingen och i de storslagna ting som Gud har skapat: Den svarta, sammetsliknande kupolen där myriader stjärnor tindrar och glimmar, solens värme, svalkan från fläktande vindar. Blommornas doft, fåglarnas sång, djurens behagfullhet. De böljande kullarna och de resliga klippformationerna. De strida strömmarna och de stillaflytande floderna, frodiga ängar och täta skogar, den gnistrande snön i solen. Smattrandet av regnet på taket, syrsornas gnisslande, en grodas kväkande i tjärnen, plasket från en fisk och vattenringarna som sprider sig i månskenet.

Ännu större glädje finner man i umgänget med sällskapliga människor, för människan skapades till att vara en social varelse med ett behov av samhörighet. En vänlig tanke, en beröring som sympatiyttring, en mjuk gest, ett varmt leende, en kärleksfull handling, ett barns skratt under lek, ett spädbarns jollrande i sin vagga, värdigheten och visheten hos en äldre person rik på erfarenheter i livet — detta är sådant som skänker tillfredsställelse.

Det är vad vi är som räknas, inte vad vi ger sken av att vara. Det är den kärlek vi hyser och inte den sociala ställning vi uppnår. Det är vad vi kan ge och inte vad vi kan få. Det är den skatt i himmelen vi har och inte förrådet av guld på jorden. Det är förnöjsamheten med litet snarare än oron över mycket som betyder något. Den rike, unge styresmannen hade ägodelar, fariséerna gav sken av att vara heliga, men den rike, unge styresmannen var inte lycklig, och fariséerna var inte heliga. Att äga Guds tankar som kan göra oss visa, att använda denna vishet till att kanalisera vår kraft, att följa hans principer för att åstadkomma rättvisa och att efterlikna honom i fråga om att visa kärlek — allt detta behövs för att uppfylla den trängtan han skapat inom oss.

Allt detta är vad som krävs för att göra oss lyckliga.

[Infälld text på sidan 5]

Överlevnad ”är beroende av en radikal förändring i människans hjärta”

[Infälld text på sidan 7]

”Strävandet att finna en mening med livet är den primära drivkraften hos människan”

[Infälld text på sidan 9]

”Utan kärlek förlorar vi viljan att leva”

[Ruta på sidan 10]

Lycka genom gudomlig vishet

”Lycklig är den som handlar hänsynsfullt mot den ringe.” — Psalm 41:2, NW

”Lyckliga är de som aktar på rätten, som utövar rättfärdighet hela tiden.” — Psalm 106:3, NW

”Lyckligt är det folk, vars Gud Jehova är.” — Psalm 144:15, NW

”Lycklig är den människa som har funnit visheten och den människa som får urskillning, ty att ha den som vinning är bättre än att ha silver som vinning och att ha den som avkastning är bättre än själva guldet.” — Ordspråksboken 3:13, 14, NW

”Lycklig är den som visar de betryckta ynnest.” — Ordspråksboken 14:21, NW

”Lycklig är den som förtröstar på Jehova.” — Ordspråksboken 16:20, NW

”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.” — Matteus 5:3, NW

Lyckan kommer från honom som från början nedlade behovet i oss — vår Skapare, Jehova Gud

[Bild på sidan 6]

Människan blev skapad av Gud och fick arbetet att ta vård om jorden och dess växter och djur

[Bild på sidan 8]

Äkta förnöjelse finner man i de enkla tingen