Gatans hemlösa folk — deras grymma belägenhet ett olöst problem

FÖR en kort stund ligger de livliga gatorna övergivna. Butikerna och varuhusen har stängt. Bussar, tunnelbanor och pendeltåg har tömt stadens centrum på arbetande människor. Affärsbelysningarna har dämpats och gatubelysningen har tänts. Kvällsvinden ökar, samtidigt som temperaturen hastigt sjunker ännu en vinterkväll. Uppvärmda lägenheter är en välkommen tillflykt för stadsborna, medan flammande vedträn i eldstaden innebär ”hem, ljuva hem” för pendlarna från förorterna. De varma måltiderna och de mjuka bäddarna som kommer sedan tas för givna.

Hur annorlunda är inte situationen på stadens tomma gator! Skugglika människofigurer börjar dyka upp i hundratal. Långsamt kommer de gående på domnade fötter, hopkurade för att skydda sig mot den kalla vinden, och intar sin plats i butiksentréerna, under broar, över varmluftsgaller och på trottoarerna. I pappkartonger, som de rotat fram ur avfallsbehållare, bäddar de ner sig för natten. Oavsett ålder, bakgrund och fysiskt och mentalt tillstånd har de något gemensamt som oskiljbart förenar dem alla — de är hemlösa. Detta är stadens nomader, gatans folk, uteliggarna, alkoholisterna. De är ett dilemma för nästan varje större stad i världen. De har blivit en stor kris för städerna, ett problem utan någon lösning.

I de rikare städerna är dessa olyckliga människor vanligt folks närmaste kontakt med fattigdomen. Om någon inte har sett detta med egna ögon, har han eller hon ändå hört talas om det. Vilken ung person som arbetar på snabbmatsrestauranger skulle kunna hålla tyst efter att ha sett kvinnor som fyller sina plastkassar med gamla bullar och härsket kött från avfallstunnorna utanför restaurangens köksdörr? Och för att inte tala om pizzabagaren som ofta expedierar telefonbeställningar på pizzor med fyllningar som ingen skulle vilja ha, till exempel ananas, och sedan, när de ej avhämtade pizzorna kastas ut, ser hur hungrande, som ringt in beställningarna, rotar fram dem ur avfallet. Eller vilken kypare på fina restauranger i staden skulle inte kunna berätta om de förtvivlade händer som gräver i restaurangens avfallstunnor efter bortkastad mat?

”Å, naturens balans”, skrev George F. Will i tidskriften Newsweek, ”representationskontona uppmuntrar matgäster att beställa för mycket; fåfänga — rädsla för fetma — får dem att lämna mycket mat kvar; förtvivlan lockar andra matgäster till resterna.”

De hemlösas belägenhet i storstadsområden kommer i brännpunkten för en uppmärksamhet som ökar mer och mer, när väderleksrapporterna förutsäger nollgradig temperatur eller minusgrader under nätterna. De härbärgen som står till förfogande är alldeles för få. Den största delen av de hemlösa tvingas möta väder och vind utan tillräckligt med kläder att skyla sig med. ”Om jag kunde ge härbärge åt alla som söker sådant under kalla nätter”, sade en socialarbetare i Atlanta i Georgia i USA, ”skulle jag kunna sova mycket bättre under sådana nätter.” Och så dör de — i oroväckande stort antal. Ordföranden för hälsovårdsnämnden i New York sade att man nu i genomsnitt hittar en död hemlös person om dagen på gatorna i denna stad.

Många av de hemlösa vägrar söka husrum på de kommunalt upprättade sovsalsliknande härbärgena och ungkarlshotellen. De fruktar framför allt för sitt liv och i alla händelser att bli plundrade på sina jordiska ägodelar. ”Låt mig berätta en sak för dig, gosse”, sade en som hade tillbringat några timmar på ett sådant härbärge. ”Man vet aldrig vad personen närmast en själv kommer att ta sig för. Man har det mycket bättre på gatorna, gosse.” En vetenskapsman som bedrev forskning inom den sociala hjälpverksamheten tillbringade frivilligt en natt på ett ungkarlshotell, och han sade: ”Förhållandena är absolut skamlösa, de är så farliga som de någonsin kan bli. Det råder ett naturligt rövarförhållande mellan de yngre och de äldre männen, och under den korta tid som jag befann mig där blev jag vittne till snart sagt hur många rån som helst.” Våldet härskar oinskränkt, och knivskärningar, misshandel, överfall och rån sker helt öppet.

Därför tar många hemlösa hellre risken att trotsa väder och vind på sådana ställen där de åtminstone kan ta till flykten, om de blir utsatta för hot. Men alltför ofta är det en fråga om att det är den starkaste som överlever på gatorna. Somliga har blivit utsatta för våld många gånger av alkoholister och drogmissbrukare. I synnerhet kvinnorna blir trakasserade av andra kvinnor. De äldre och svagare kvinnorna faller offer för yngre och starkare — dessa sliter ifrån dem de kläder som faller dem i smaken. ”Här är det så att om man inte kan hålla i det man har, så förtjänar man inte att ha det. Det är regeln”, sade en.

Ingen vet med säkerhet hur många hemlösa det finns i världen, för befolkningsstatistiker kan inte finna dem. I Förenta staterna har somliga experter antagit en så hög siffra som två till tre millioner. Vad siffran än är, så växer den.

Somliga städer har fått uppleva att deras hemlösa befolkning ökat med 100 procent under det gångna året. I rapporter som publicerats uppskattades antalet hemlösa i staden New York till 40.000 år 1984, och leden av sådana växer dagligen. Nyhetstidskrifter antog år 1982 att antalet hemlösa i Washington var 10.000, medan uppskattningarna angavs till 20.000 år 1984. Chicagos 25.000 hemlösa innebär en kraftig ökning under det gångna året. England har sitt problem med hemlösa. Även Sverige har det. De flesta större städer i Europa har det. I länder med utbredd fattigdom är hemlösheten ett accepterat levnadssätt.

Orsakerna till hemlösheten varierar — förlust av arbete, upplösning av äktenskapet, att hamna i alkoholism eller drogmissbruk åtföljt av vräkning från villa eller lägenhet, samtidigt som familjen och vänner vägrar att inhysa den nu utslagne.

Många av gatans folk bodde i hus liknande ungkarlshotell med små enkelrum. Men i samband med att man företog stadsplanemässiga förnyelseprogram i många städer var dessa byggnader de som först förstördes eller byggdes om och förvandlades till bostadsrätter eller hyreslägenheter. Många av dess invånare tvingades ut på gatorna. Från år 1970 till år 1980 blev en million sådana rum förstörda eller ombyggda enbart i Förenta staterna. För somliga städer innebar detta ett bortfall på drygt 50 procent i fråga om ettrumslägenheter. För New York innebar det ett 87-procentigt bortfall.

Låt oss då begrunda den belägenhet som nu blev dubbelt så vansklig för gatans folk: Eftersom de hemlösa bor utan adress, kan de i de flesta delstater inte få matkuponger och socialhjälp. ”Somliga av dessa människor skulle kanske ha rätt till detta, men de måste först ha en bestämd adress, och det har de inte”, sade en frivillig socialarbetare i Chicago. Dessutom är många av dem mentalt oförmögna att klara av formaliteterna inom byråkratin och söka socialhjälp eller bidrag från samhället.

Det finns en dyster ton i alla de publicerade data som beskriver dessa stadsnomader — det är inte längre så att de hemlösa i första hand är 60 år gamla eller mer. Det finns en snabbt ökande andel unga och kroniskt mentalt sjuka personer. Dessa har aldrig blivit intagna på institutioner, utan har slutit sig till de hemlösas led. Både pojkar och flickor säljer sig som prostituerade för att få pengar till en måltid, och tonårsflickor sover med hotellföreståndare bara för att få ett rum för natten. Det är emellertid inte alla dessa som är mentalt sjuka. Där finns barnen som ingen vill veta av — inte ens deras föräldrar. Där finns ofta de misshandlade barnen. Många känner till innebörden i ordet ”incest” alltför väl. Kan du föreställa dig att enbart i New York är hälften av de uppskattningsvis 40.000 hemlösa yngre än 21 år — 20.000 av dem! Och det är dessa som de äldre hemlösa fruktar mest, de unga som slår dem och berövar dem deras fåtaliga ägodelar.

I stad efter stad där problemet med hemlösa finns gäller detta också unga människor, och deras antal ökar för varje år. Finns dina ungdomar bland dem? Skulle du gå ut och söka reda på dem, om du inte visste var de var och var de sov under de kalla nätterna, medan du hade det varmt och gott, och vad de åt, medan du hade allt du behövde? Eller är det kanske så att ditt barn liknar den hemlöse man som sade: ”Jag har varit försvunnen i tjugo år, och ingen har kommit och letat efter mig.”

Lösningen på de hemlösas problem kommer inte att åstadkommas genom mänskliga administrationer. Man har prövat allt, och allt har misslyckats. Den enda lösningen har att göra med den regering människor länge har bett om enligt Jesu mönsterbön, som bland annat innehåller följande begäran: ”Må ditt rike komma.” Detta utlovade rike kommer att för evigt utplåna fattigdom, hunger, mental och fysisk sjukdom och död från jorden. Hemlösheten kommer att vara en sak som tillhör det förflutna, för i detta rike, med Jesus som administrativ ledare, kommer varje människa att ha sitt eget hus och kunna sitta under sitt eget vinträd och sitt eget fikonträd, och ingenting kommer att förskräcka henne. — Matteus 6:10; Jesaja 65:21, 22; Mika 4:4.

[Infälld text på sidan 13]

Rika matgäster beställer för mycket; förtvivlan lockar andra matgäster till resterna

[Ruta på sidan 15]

Utskrivning från institutioner – en framträdande orsak till hemlösheten

Efter yrkanden från Benjamin Franklin öppnades år 1752 Amerikas första sjukhus för vård av mentalsjuka personer som var hemlösa. Under de två följande århundradena öppnades institutioner för mentalsjuka i varje delstat i USA. I mitten av 1940-talet hamnade sedan de mentalsjukas belägenhet i rampljuset. Det skrämmande tillståndet på delstaternas överfyllda institutioner för mentalsjuka fick publicitet.

År 1954 släppte man in den i Frankrike utvecklade drogen klorpromazin i Förenta staterna för behandling av psykotiska personer i syfte att lugna dem och undertrycka deras sinnesvillor och hallucinationer. Fyra år senare bildades en sammansatt kommission för mentalvård. Genom denna kommission efterlystes ett landsomfattande system för behandling av de mentalt sjuka. Förslaget visade att man hade långtgående mål i tankarna, nämligen att behandla de institutionaliserade i öppen vård. Detta innebar med andra ord att de som kunde behandlas och bemästras med hjälp av den nya drogen och som inte längre utgjorde en fara för andra skulle skrivas ut från den påtvingade slutna vården.

År 1971 startade man i delstaten Alabama en rättegång till gagn för den kategori patienter som tvångsomhändertagits för psykiatrisk behandling. Rättens utslag blev att om en patient skulle få placeras på en institution, måste denna institution uppfylla vissa stränga krav. Rätten beslöt också att ”senast 15 dagar efter det att en patient tvångsintagits på sjukhuset skall sjukhusets överläkare eller någon av denne utsedd yrkesmässigt kvalificerad person undersöka den tvångsintagne patienten och avgöra om patienten är i behov av fortsatt sjukhusvård. ... Om patienten inte längre är i behov av sjukhusvård i överensstämmelse med normerna för tvångsintagning eller om någon behandlingsplan inte satts i verket, måste patienten skrivas ut omedelbart, om han inte samtycker till att fortsätta behandlingen på frivillig grund.”

I samband med detta rättsliga beslut började mentalsjukhusen skriva ut intagna personer i en mängd som saknade tidigare motstycke. Fram till år 1982 hade antalet intagna på institutioner för mentalsjuka minskat från 558.922 till 125.200.

De goda avsikterna slog emellertid slint. De föreslagna öppenvårdscentralerna kom inte till stånd. Öppenvårdspatienterna blev slutligen stadens myndlingar. ”Många tidigare patienter visste inte, på grund av sitt tillstånd, hur de skulle ta sig till öppenvårdscentralerna”, sade en administratör för mentalhälsan i Washington. ”Efter det att dessa hade skrivits ut från sjukhusen var därför detta det sista man såg av dem, tills de dök upp i portarna.” ”Ungefär mellan en tredjedel och hälften av de hemlösa”, skriver Psychology Today för februari 1984, ”tros vara mentalt sjuka och befinna sig på gatorna huvudsakligen till följd av en process som kallas avinstitutionalisering.”

I somliga storstäder är procenttalet högre, ända upp till 60 procent. Vid en utfrågning av 450 hemlösa, som hade sökt tillflykt i tre härbärgen i New York, framkom det till exempel ”att 54 procent av patienterna hade vistats på ett delstatssjukhus och att 75 procent hade en bakgrund som utgjordes av psykiatrisk sjukhusvård. En mycket hög procentandel (53 procent) av patienterna diagnostiserades som schizofrena. ... Många av dessa patienter hade släppts ut i samhället att klara sig själva utan tillräckligt bistånd från samhället och utan tillräckliga stödprogram till hjälp för dem att genomgå anpassningen från livet på en institution till livet i samhället.” — Hospital & Community Psychiatry, september 1983.

Samma tidskrift rapporterade om en liknande undersökning som genomförts i London med 123 hemlösa män. De data som insamlades visade att 15 procent diagnostiserades som schizofrena, 8 procent led av känslomässiga störningar, och 29 procent hade en bakgrund som utgjordes av psykiatrisk sjukhusvård.

[Bild på sidan 14]

”Jag har varit försvunnen i 20 år, och ingen har kommit och letat efter mig”

[Infälld text på sidan 14]

Situationen för de bostadslösa i Stockholm behandlades i ett par artiklar i Dagens Nyheter i mars månad. Svårast var situationen kring jul och nyår, dels därför att två ungkarlshotell stängdes på grund av risk för difterismitta och dels på grund av att kylan blev särskilt svår. Ungdomar utan bostad är det stora problemet, enligt en tjänsteman på byrån för bostadslösa män. Och fler och fler ungdomar kommer i den situationen. Några människoöden berördes: En man har i tjugo års tid åkt nattbuss för att få ha det varmt och sova. Han bär med sig alla sina tillhörigheter i en hoptejpad ryggsäck. En kvinna i 30-årsåldern går klädd i flera kappor och sover i ett sopskåp. En socialarbetare säger: ”Vanligt folk med jobb och familj kan inte föreställa sig hur eländigt många människor lever i Stockholm. Det finns så mycket våld, ångest, misär och galenskap som inte syns.” — Dagens Nyheter, 13 och 16 mars 1985.