”Den slutgiltiga maskinen”

”En maskin som går på en mängd olika bränslen, som endast avger återanvändbart eller biologiskt nedbrytbart avfall, som kan ta emot en stor mängd olika informationer och som har fantastiska databehandlingsfunktioner och en stor mängd olika utmatningsfunktioner kan helt enkelt vara den slutgiltiga maskinen”, sägs det i Compressed Air Magazine. Uttalandet tillskrivs George Piotrowski vid University of Florida i USA, och det heter vidare: ”Den maskinen är människokroppen.”

Piotrowski föreslår att ”ingenjörer tillämpar de biologiska principer och funktioner som finns i människokroppen i sina konstruktioner”. När det gäller konstruktioner som skall tåla belastning kan man lära av människokroppen, som är ”uppbyggd av optimalt konstruerade detaljer tillverkade av utmattningsbeständiga kompositmaterial”. Alla detaljer — ben, muskler, senor och brosk — samverkar till att stärka helheten.

Konstruktörer av bärande detaljer kan lära av människans leder, vilka normalt inte blir utslitna, men som ändå kan bära en börda som är tre till tio gånger så stor som kroppsvikten. Mycket lite energi förloras på grund av friktion, vilken i vissa leder är mindre än friktionen när man använder teflon. De mänskliga skelettbenens ”ihåliga” inre är också ett utmärkt exempel på god konstruktion av bärande delar. Ändarna hos de längre benen i kroppen består av benvävnad som är porös och mer elastisk för att de inte så lätt skall skadas av stötar. Och de påfrestningar som normalt borde bli följden när två olika delar fästs vid varandra undviks i kroppen genom den gradvisa övergången från benvävnad till senor överallt där sådana fästen finns.