När någon du älskar dör ...

Ricky och MaryAnne hade varit lyckligt gifta i 18 år och hade ett barn. Men i omkring ett års tid hade Ricky haft ont i axeln. Under sommaren 1981 tilltog smärtorna, och han började långsamt bli förlamad. Han fördes till sjukhus, och en operation avslöjade att han hade en cancertumör på övre delen av ryggraden. Några månader senare, den 2 februari 1982, dog Ricky vid 48 års ålder. ”Jag hade svårt att fatta att det var sant”, förklarar MaryAnne. ”I långa tider kändes det som om han när som helst skulle kunna komma in genom dörren.”

HAR du, eller någon du känner, upplevt något liknande? När någon du älskar dör, kan det dyka upp tankar och känslor som du aldrig tidigare erfarit. Du undrar kanske om du någonsin skall känna dig normal igen. Det kan också hända att du, som MaryAnne, har svårt att acceptera dödsfallet, trots att det gått någon tid.

Men du kan ändå komma över det — inte glömma det, men komma över det. ”Hur då?” frågar du. Innan vi besvarar den frågan, kan det vara bra att få veta lite mer om hur det känns när någon man älskar dör. Vakna! intervjuade nyligen ett antal personer som hade förlorat en kär anförvant i döden. Du finner deras kommentarer i denna artikelserie. Det kan vara en tröst att veta att andra har känt det på samma sätt som du nu kanske känner det. Att få reda på hur de har tagit itu med sina känslor kan vara till stor hjälp för dig.

MaryAnne förklarar hur hon kände det alldeles efter Rickys död: ”Jag talade ständigt om honom. Det var ett sätt att hålla honom vid liv. Det första året befann jag mig i ett chocktillstånd. Det är så mycket man måste göra för att komma i ordning. Man blir så upptagen med dessa ting att man inte har tid att ta itu med den känslomässiga sidan.

Jag hamnade på sjukhus med högt blodtryck. När jag hade kommit in på sjukhuset och hade kommit ifrån problemen där hemma och allting annat, först då kunde jag se klart på det som hade hänt. Det var som om jag tänkte: ’Vart skall jag nu ta vägen?’”

En ovanlig reaktion? Egentligen inte. När man får veta att någon man älskar har dött, är det ganska vanligt att man får en känslomässig chock. Som andra som har gått igenom det säger: ”Man hör vad folk säger till en, men ändå hör man inte allt. Ens sinne är till hälften förankrat i verkligheten och till hälften på annat håll.”

Denna chock kan verka ungefär som ett bedövningsmedel. På vilket sätt? Boken Death and Grief in the Family (Död och sorg i familjen) förklarar: ”Det är ett slags skyddsmekanism som gör att det oerhörda i det som hänt kan sjunka in gradvis.” En sådan chock kan skydda dig mot de fulla känslomässiga verkningarna av din förlust. Som Stella, en änka i New York, förklarade: ”Man är som bedövad. Man känner ingenting.”

”Det kan inte vara sant!”

Förutom denna första känsla av förlamning är det inte ovanligt att man på olika sätt försöker förneka det inträffade. ”Det kan inte vara sant!” är ord man ofta hör de första timmarna efter ett dödsfall. Somliga finner det svårt att acceptera det som inträffat, i synnerhet om de inte var tillsammans med sin älskade när han eller hon dog. Stella berättar: ”Jag fick inte se min man dö; det hände på sjukhuset. Det var därför svårt att tro att han var död. Han skulle gå till affären den där dagen, och jag kände det bara som om han skulle komma tillbaka.”

Man vet att den man älskar har dött, men ändå kanske man förnekar det genom sina levnadsvanor och minnen. Lynn Caine förklarar till exempel i sin bok Widow (Änka): ”När det hade hänt något roligt sade jag ofta till mig själv: ’Vänta bara tills jag får berätta det här för Martin i kväll! Han kommer aldrig att tro det.’ När jag var på kontoret hände det ibland att jag räckte ut handen mot telefonen för att ringa till honom, bara för att prata en stund. Men sanningen gick alltid upp för mig innan jag slog numret.”

Andra har gjort liknande ting, till exempel ständigt dukat fram fel antal tallrikar till middagen eller sträckt ut handen efter den avlidnes älsklingsrätter i snabbköpet. Somliga har till och med livfulla drömmar om den döde eller inbillar sig att de ser honom på gatan. Det är inte ovanligt att de efterlevande fruktar att de börjar förlora sitt förstånd. Men detta är normala reaktioner när det inträffar en sådan drastisk förändring i ens liv.

Så småningom börjar emellertid sorgen välla upp och kanske dessutom andra känslor som man inte varit beredd på.

”Han lämnade oss i sticket!”

”Mina barn blev ibland upprörda och sade: ’Han lämnade oss i sticket!’”, förklarade Corinne, vars man dog för omkring två år sedan. ”Jag sade till dem: ’Han lämnade er inte i sticket. Han hade själv ingen kontroll över det som hände honom.’ Men så tänkte jag för mig själv: ’Här står jag och säger så till dem, och så känner jag det själv på samma sätt!’” Ja, hur förvånansvärt det än kan tyckas, är vrede en känsla som ofta åtföljer sorg.

Man kan känna vrede mot läkare och sjuksköterskor, som man kanske anser kunde ha gjort mer för den avlidne. Man kan också bli förargad på vänner och släktingar som kan tyckas säga eller göra fel saker. Somliga känner sig förbittrade på den döde för att denne försummat sin hälsa. Som Stella berättar: ”Jag minns att jag var arg på min man därför att jag visste att det kunde ha varit annorlunda. Han hade varit mycket sjuk, men han hade inte brytt sig om läkarnas varningar.”

Ibland kan man känna sig förbittrad på den döde på grund av den börda som hans eller hennes död lägger på den efterlevande. Corinne förklarar: ”Jag är inte van vid att ta hand om alla de förpliktelser som gäller hemmet och familjen. Man kan inte vända sig till andra människor med varenda liten sak. Ibland känner jag mig förbittrad över detta.”

I vredens spår dyker ofta något annat upp — skuldkänslor.

”Han skulle aldrig ha dött, om jag bara hade ...”

Somliga kan känna skuldkänslor på grund av sin vrede, det vill säga de skäms över att de känner sig förbittrade. Andra klandrar sig själva för sin älskades död. ”Han skulle aldrig ha dött”, säger de övertygande till sig själva, ”om jag bara hade fått honom att gå till doktorn tidigare” eller ”fått honom att gå till en annan doktor” eller ”fått honom att ta bättre vård om sin hälsa”.

För andra sträcker sig skuldkänslorna ännu längre, i synnerhet om den de älskat dog plötsligt, oväntat. De börjar tänka på alla de gånger de blivit arga på eller bråkat med den som nu är död. Eller också kanske de tycker att de inte alls uppfört sig som de borde ha gjort mot den som avlidit. De plågas av sådana tankar som: ”Om jag bara hade — eller inte hade — gjort det eller det.”

Mike, en ung man på lite mer än 20 år, berättar: ”Mitt förhållande till min far var aldrig särskilt bra. Det var faktiskt först under senare år som jag verkligen började tala med honom. Nu [sedan hans far har dött] är det så mycket som jag tycker att jag borde ha sagt eller gjort.” Det faktum att det nu inte finns någon möjlighet att gottgöra det försummade gör naturligtvis bara att besvikelsen och skuldkänslorna känns ännu svårare.

Hur svårt det än kan kännas att förlora en make eller maka, en förälder, en bror eller en syster i döden, anser ändå många att ett barns död är det mest tragiska av allt.

[Ruta på sidan 5]

Vanliga reaktioner vid sorga

Chock — (”Jag känner ingenting”)

Förnekande — (”Det kan inte vara sant!”)

Vrede — (”Hur kunde han lämna mig i sticket på det här sättet?”)

Skuldkänslor — (”Han skulle aldrig ha dött, om jag bara hade ...”)

Oro — (”Hur skall det gå med mig nu?”)

Fruktan att bli mentalt sjuk — (”Jag tror att jag håller på att förlora förståndet”)

[Fotnot]

[Bild på sidan 4]

”Död? Det kan inte vara sant!”

[Bild på sidan 5]

Många efterlevande upplever skuldkänslor: ”Om jag bara hade ...”