Global hunger — brist på föda inte den enda orsaken
”35 millioner svälter i ett förtorkat Afrika”
”Hungersnöd och byråkrati förlamar en kontinent”
”Torka, död och förtvivlan”
DU HAR troligen sett många sådana rubriker under de senaste åren. Till dessa rubriker hör ofta bilder av svältande barn med tomma ögon och uppsvällda magar, eländiga flyktingläger fullpackade med människor som bara är skinn och ben, förtorkade landskap översållade med kadaver av ihjälsvultna djur — bilder som outplånligt etsar sig fast i sinnet.
Rapporterna är lika skrämmande. En specialupplaga av tidskriften Courier, en publikation som utges av Förenta nationerna, konstaterar dystert att många människor var optimistiska för tio år sedan och tillägger sedan: ”I dag måste det emellertid erkännas att situationen för världens missgynnade stadigt försämras. Nära 500 millioner människor lever i ständig fattigdom och hotas dagligen av svält.” FN:s världslivsmedelsråd beräknar att ”15 millioner barn i utvecklingsländerna dör av undernäring varje år”, vilket i praktiken innebär en spädbarnsdödlighet som är 30 gånger högre än i de utvecklade länderna. Och enligt Världsbanken finns det 200 millioner afrikaner — mer än 60 procent av kontinentens befolkning — som lever under svältgränsen.
Å andra sidan kanske du också har läst optimistiska rapporter som talar om genombrott inom den genetiska forskningen och utlovar nya sorters högavkastande grödor med stor motståndskraft mot sjukdomar och torka. Nya och revolutionerande jordbruksmetoder utvecklas för att öka avkastningen. Regeringar och organisationer jorden utöver lanserar biståndsprojekt av olika slag. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation beräknar att om all den föda som produceras i världen fördelades lika, skulle varje person på jorden få en mängd som motsvarar 3.000 kalorier per dag, mer än de flesta människor i verkligheten behöver. I somliga länder betalar regeringarna rentav jordbrukarna för att de skall minska sin avkastning, så att överskottslagren av livsmedel kan hållas nere och priserna stabiliseras. Allt detta gör att det kan verka som om det inom kort skulle kunna bli slut på svälten.
När vi begrundar fakta, är det en sak som står helt klar: Problemet med att mätta världens svältande människor är inte vad det ser ut att vara. Vetenskapsmän och jordbrukare kan besitta det tekniska kunnande som krävs för att producera mer föda. Regeringar och världsorganisationer kan komma med trovärdiga förslag och projekt för att lösa ett eller annat problem. Men det tycks ändå finnas vissa dolda faktorer som förhindrar verklig framgång, och kampen mot hungern är nu snart förlorad. Hur kan detta komma sig? Vilka är några av dessa dolda faktorer? Och kan världens svältande människor verkligen mättas?
[Ruta på sidan 3]
Död genom svält
”EN FÖR ÖVRIGT frisk vuxen människa som får vatten men ingen mat dör inom 50 till 70 dygn. Försvagat av undernäring dukar emellertid offret nästan alltid under för någon sjukdom. Döden följer sedan en svältande persons kropp i själva verket har förtärt sig själv. Kroppen lagrar på sin höjd ett dygns förråd av sin främsta energikälla, glukos, och när detta förråd väl är uttömt, börjar den utvinna energi genom oxidation av fett i form av antingen fettsyror eller ketonkroppar. När kroppens fettreserv är borta, måste den börja bryta ner det protein som finns i musklerna och andra vitala vävnader, vilket långsamt förstör hjärtat, njurarna, mjälten och andra organ. Buken blir ofta ödematös, eller svullen och utspänd, på grund av onormal vätskeansamling. Allteftersom hullet förtärs, blir huden torr, och benen blir sköra och håret faller av. Blodtrycket sjunker. Hos barn avstannar hjärnans utveckling. Immunsystemet börjar bryta samman, vilket vanligtvis leder till en infektion med dödlig utgång. Tarmarna förtvinar. Synen, hörseln och talet blir allt sämre. När kroppen försöker nedbringa sitt energibehov, sjunker kroppstemperaturen, och hypotermi blir ofta följden. Slutligen dukar kroppens system under, och döden följer på grund av organens totala sammanbrott.” — The New York Times, 1 januari 1985.