Hiroshima — Har lärdomen gått förlorad?
DET japanska folket stod gråtande runt sina radiomottagare vid middagstiden den 15 augusti 1945. De lyssnade till sin kejsares röst: ”På grund av tidens och ödets skickelse har Vi beslutat att bana väg för en storslagen fred för alla kommande generationer genom att uthärda det som inte går att uthärda och genomlida det som inte går att genomlida.”
Knappt en vecka hade förflutit sedan det japanska folket hade fått höra att någon ny sorts bomb hade ödelagt Hiroshima och Nagasaki. Nu fick de veta att kriget i Stilla havet var slut — och de hade förlorat. De grät av sorg men också av lättnad.
Kriget hade krävt ett högt pris. Människorna var fysiskt och psykiskt utmattade och landet ödelagt. Över tre millioner japaner hade dödats i kriget, och 15 millioner hade blivit hemlösa. Nittio större städer hade utsatts för upprepade bombningar, och två och en halv million byggnader och hem var förstörda. Tokyo hade förvandlats till en hög av aska och grus, och dess befolkning hade decimerats av kriget. Det var nederlagets tragedi — ett mörkt ögonblick i den uppgående solens land.
Allvarliga försök att avstå från krig
I spillrorna efter ett nederlag är det lätt att inse att krig är meningslöst, ett slöseri med människoliv och dyrbara varor. Omedelbart efter kriget omarbetade Japan därför sin konstitution i enlighet med demokratiska principer och frånsade sig rätten till krig för all framtid. Artikel 9 i den nya konstitutionen lyder:
”I sin uppriktiga strävan efter internationell fred grundad på rättvisa och ordning avstår det japanska folket för all framtid från krig som en suverän rättighet för nationen och från hotet om eller bruket av våld som ett medel att bilägga internationella tvister.
För att uppnå syftet med föregående paragraf kommer nationen aldrig att upprätthålla vare sig land-, sjö- eller luftstridskrafter och inte heller annan krigspotential. Staten kommer inte att tillerkännas rätten att föra krig.”
Med tanke på detta dristiga och ädla uttalande kan det förefalla som om Japan hade tagit lärdom av erfarenheten. Det japanska folket har förvisso en stark motvilja mot krig, och i synnerhet fruktar man för kärnvapenkrig. Landet har antagit en programförklaring i tre punkter mot kärnvapen: att inte tillverka, inneha eller tillåta sådana vapen inom landet. Varje år samlas hundratusentals japaner på olika platser i landet för att protestera mot kärnvapen. Kärnvapen bör aldrig mer användas — någonstans!
En häpnadsväckande återhämtning — till vad?
Nu, 40 år efteråt, är kontrasten mellan det ödelagda Hiroshima och det glittrande överflödet i det moderna Japan nästan ofattbar. Utan att tyngas av militärutgifter har Japan kunnat bruka sina resurser till att återhämta sig. I dag reser sig vackra, luftkonditionerade bostadshus och skyskrapor där en gång allting låg i ruiner. Skinande blanka bilar, välklädda människor och dyra restauranger står i bjärt kontrast mot fattigdomen och lidandet under de första efterkrigsåren. Affärerna är fyllda av alla slags lyxvaror, och fabrikerna spottar ut en ändlös ström av varor för landets eget bruk och för export. Ja, Japan har blivit en av världens mest blomstrande nationer.
Men vad har det materiella välståndet fört med sig? Har den ekonomiska tryggheten gjort att minnet av Hiroshima och Nagasaki förbleknat i människors sinnen? Har avskyn för krig försvunnit tillsammans med ärren efter kriget?
Nyligen gjorda undersökningar visar att även om det japanska folket fortfarande vill att landet skall vara kärnvapenfritt, är människorna pessimistiska beträffande framtiden. Hälften av de intervjuade fruktade att det skulle bli ett kärnvapenkrig. Ett allt större antal människor tror också att Japan kommer att skaffa sig kärnvapen inom de närmaste tio åren. Varför har människor dessa farhågor? Begrunda den utveckling som ägt rum under en längre tid.
Efter kriget satte Japan upp en polisreservstyrka bestående av 70.000 beväpnade infanterister. Senare utökades dessa trupper till att omfatta 250.000 man, fördelade på mindre armé-, flott- och flygstyrkor, och fick namnet jieitai, s. k. självförsvarstrupper. Fortfarande var emellertid Japans militärbudget endast en procent av bruttonationalprodukten. Men allteftersom spänningarna stiger i många delar av världen, drivs Japan att utöka sin försvarsberedskap och sina militära utgifter.
Premiärminister Nakasone förklarade nyligen att han har för avsikt att göra Japan till ”ett stort hangarfartyg”. I trots mot den allmänna opinionen planerar man att öka försvarsutgifterna med så mycket som sju procent under år 1985. Och enligt The Daily Yomiuri har Japan också antagit en femårsplan (för åren 1986—1990) som innebär en systematisk och fortlöpande utbyggnad av försvaret — i fråga om antalet soldater, krigsfartyg, ubåtar och flygplan.
Det är inte bara regeringens försvarspolitik som har ändrats, utan också människornas inställning till krig. År 1970 utlöstes en av de värsta politiska kriserna i Japans historia, när det japansk-amerikanska säkerhetsavtalet från 1960 — som innebar att Förenta staterna skulle skydda Japan i händelse av krig och i gengäld få upprätta militärbaser i Japan — skulle förnyas. Men när avtalet på nytt förnyades år 1980 höjdes inte en enda protest.
Faktum är att det är få människor i Japan under 50 år som minns kriget, eller bryr sig om att tala om det. Somliga ser i den försiktiga omarbetningen av barnens skolböcker en önskan att helt och hållet utplåna viktiga fakta som ledde fram till detta fruktansvärda krig. Liksom vågor undan för undan utplånar fotspåren på en sandstrand, påverkar också de förändrade världsförhållandena människors politiska uppfattningar. Det finns flera viktiga frågor som många människor ställer sig: Vad skulle Japan egentligen göra i en eventuell krissituation? Skulle Japan ännu en gång dra ut i krig om skälen föreföll stora nog? Har lärdomen från Hiroshima gått förlorad?
Vilken kurs nationen som helhet kommer att välja kan endast tiden utvisa. Men många enskilda individer i Japan har redan fattat ett personligt beslut i denna fråga. En sådan person befann sig i fängelset i Hiroshima just när atombomben exploderade, men han överlevde denna katastrof djupt nere i en av fängelsets celler. Han satt inte i fängelse på grund av att han var en brottsling. Tvärtom hade han av samvetsskäl vägrat att ta del i kriget. Han var ett Jehovas vittne.
Genom studium av bibeln hade han fått samma inställning till mänskliga krig som Gud själv och lärt sig att det endast är med hjälp av Guds rike som verklig fred kan åstadkommas. (Se Jesaja 2:4; Daniel 2:44.) På grund av att han av kärlek till Gud och sina medmänniskor predikade detta budskap, hade han satts i detta fängelse.
I dag finns det över 100.000 människor i Japan som i likhet med honom är upptagna med att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Många av dem har personligen genomlevt fasorna i Hiroshima och Nagasaki. Hur en av dessa lät denna speciella händelse driva henne att söka efter något bättre — och vad hon sedan fann — är en erfarenhet som vi inbjuder dig att ta del av.
[Bild på sidan 7]
Det moderna Hiroshima. Nedre vänstra hörnet av bilden visar samma del av staden som den som visas på sidan 4 (från motsatt håll)