”Vet du vad klockan är?”
NÄR någon ställer den frågan till dig, tittar du förmodligen hastigt på ditt armbandsur, svarar i förbigående och tänker inte mera på det. Men det har inte alltid varit lika lätt att veta rätt tid.
Det är sant att Gud skapade de två stora ljuskällorna, solen och månen, till att ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och dagar och år”. (1 Moseboken 1:14, NW) Men han lämnade det åt människan att räkna ut hur hon skulle dela upp dagarna i timmar och minuter. Den forntida människan gjorde förmodligen detta först genom att iaktta hur skuggan från träden och andra föremål flyttade sig allteftersom solen rörde sig över himlavalvet. Genom att studera dessa skuggors rörelse kom hon på ett enkelt sätt att beräkna tiden: ”skugguret”. Ursprungligen var detta helt enkelt en upprättstående käpp eller pelare, och längden av dess skugga angav tiden.
Men allteftersom tiden gick blev människans tidmätning mera sinnrik. Man uppfann soluret, en allmän sak redan före Kristi tid. Dessförinnan räknade emellertid de klyftiga egyptierna ut ett sätt att använda ett läckande ämbar för att hålla reda på tiden. Det var enkelt. Allteftersom vattnet droppade ut, räknade de ut tiden genom att iaktta vattennivån. Men det var fortfarande inte precis vad man skulle vilja bära med sig. Timglaset, som leder sitt ursprung från Europa någon gång på 1300-talet, var en avgjord förbättring. Det var också oljeuret, med vilket man mätte tiden genom den mängd olja det konsumerade.
Det verkliga genombrottet på tidmätningens område kom emellertid i samband med utvecklandet av mekaniska ur, någon gång omkring 1300-talet. Den skicklige uppfinnaren är okänd, men experterna anser att de första blev använda i munkkloster. Liksom fallet varit med de flesta stora uppfinningar, var grundtanken bakom de första uren enkelheten själv: En i en lina upphängd vikt sänkte sig gradvis under tyngdkraftens påverkan. Medan den gjorde detta, drev linan en mekanism, som med vissa mellanrum genom kugghjul utlöste en signal. Signalen påminde ringaren om att genom ringning ange timmen och låta munkarna få veta att det var tid att bedja.
Till sist kom skickliga yrkesmän på hur de skulle kunna förminska dessa urs storlek. Och omkring år 1500 åstadkom en tysk låssmed vid namn Peter Henlein ett dramatiskt genombrott genom uppfinningen av drivfjädern. Borta var nu klumpiga linor och block. Drivfjädern, som gav kraft åt maskineriet, behövde man bara spänna eller dra med vissa mellanrum. Det första bärbara uret var emellertid inte särskilt bärbart. Det heter i Encyclopedia Americana: Det var ”femton centimeter högt och helt och hållet gjort av järn”. Men uren blev snabbt mindre och mera exakta. En del av de första ur som tillverkades är i själva verket riktiga konstverk!
Nu för tiden bär många människor digitalur. Olikt mekaniska ur använder de en kvartskristalls vibrationsfrekvens för att mäta tiden. Eftersom de är billiga och ganska exakta, har de blivit den senaste vurmen på tidmätningens område. För många saknar dock digitaluren på något vis den charm och skönhet som de gamla, välgjorda mekaniska uren med sitt tillförsiktsingivande tickande ägde. Kanske tvärtemot vanlig uppfattning är därför de mekaniska uren mycket levande och bra! Men är de konstverk? Få, om några, av våra dagars massproducerade ur förtjänar den utmärkelsen. Men det finns dock fortfarande en handfull gamla skickliga yrkesmän kvar, som arbetar hårt för att vidmakthålla de gamla urmakartraditionerna.
Ta till exempel i betraktande en urmakare vid namn Van, som bor i staden New York. Han är en av de få män i världen, som kan tillverka ett precisionsur helt och hållet från början. Van föddes år 1902 och stammar från en tid när ur var kärleksverk — inte massproducerade elektroniska manicker. Han kan utan tvivel göra mycket för att öka vår uppskattning av den döende urmakarkonsten. Vi skall därför besöka honom en stund:
Lär sig att älska ur
”Hur blev du urmakare?” frågar vi omedelbart.
”Min far var urmakare”, svarar Van, ”och jag lärde mig en hel del av honom. Kort efter det att jag hade fötts blev min far urinspektör åt järnvägen. Tidmätning var och är mycket betydelsefull för säkerheten på järnvägen. På den tiden måste emellertid lokförare, konduktörer och bromsare komma in på kontoret varje gång innan de begav sig ut på en tur. Det krävdes att de skulle kontrollera sina ur med det officiella uret på expeditionen och skriva på ett papper, som visade att de hade kontrollerat dem. Ni kan alltså se att min fars arbete var mycket betydelsefullt.”
”Planerade du att följa i hans fotspår?”
”Nej, jag tänkte bli musiker. Men min far sade: ’Vi hinner faktiskt inte med allt arbete i verkstaden. Vi behöver hjälp.’ Snart var jag i färd med att hjälpa honom. Han plockade sönder ur, reparerade och rengjorde dem — han var fanatisk när det gällde att rengöra ur — och lämnade sedan över alla delarna till mig. Det tog mig vanligtvis en halv dag att sätta ihop dem igen. Jag lärde mig en hel del om ur på det viset.”
”Hur visste du att uren gick rätt?”
”Det fanns ju inga radioapparater på den tiden, men min far gjorde ett ur för att använda som standard, när vi ställde de ur vi reparerade. Han sade att det som allra mest kunde dra sig tre sekunder i månaden. Vi kunde kontrollera det genom att gå ner till telegrafstationen. Klockan tolv på dagen upphörde överföringen, och en signal kom över nätet och tillkännagav vad klockan var enligt marinens observatorietid.”
”När gjorde du ditt första ur?”
”År 1919 arbetade jag tillsammans med min far med att reparera järnvägsuren i Memphis i Tennessee. Där var det som jag några år senare började göra mitt första ur — ett fickur, som jag själv utformade. Sedan jag samlat de behövliga verktygen, gjorde jag varje del. Jag fräste ut kuggar och drivhjul. Jag gjorde axlar och skivor. Jag slipade och polerade safirer och rubiner och satte dem på plats. När arbetet nästan var färdigt, skrev jag till en man, som hade skrivit en artikel om den berömde urmakaren Breguet. När han hörde att jag likaså höll på att göra en klocka i mitt eget utförande, beslöt han sig för att komma från New York-trakten för att själv få se den. Han blev riktigt häpen! Han sade att han förstod att detta var ett arbete av en man som visste vad han gjorde. Hans entusiasm gjorde att jag kände mig mycket väl till mods.
Min nye vän spred beskedet om mitt ur. Följden blev att det skrevs en del tidningsartiklar om mig, och arbete började strömma in. Dessutom upplät min vän för mig sin samling av omkring 3.000 ryktbara ur, av vilka en del härstammade från 1600-talet! I det jag fick en del av dem att gå på sitt ursprungliga sätt, förvånades jag över precisionen, exaktheten och den överlägsna yrkesskickligheten.
Så småningom kom jag till staden New York, varifrån mycket av mitt arbete kom. Flera bolag som sysslade med navigeringsinstrument sökte mina tjänster. Och fastän jag nu är något mer än 80 år, fortsätter jag att arbeta åt ett fint urbolag, såväl som att betjäna en del privata kunder.”
Vad som krävs för att bli urmakare
Det är lätt att förstå varför män sådana som Van tillhör ett släkte som håller på att dö ut. Tänk på hur precis och oförvitlig han måste vara i sitt arbete:
”Mitt urmakeri”, fortsätter han, ”är faktiskt likt en maskinverkstad i miniatyr. Jag utför svarvning, fräsning, sågning, borrning och andra operationer. Ibland bearbetar jag metaller med en noggrannhet på mindre än en tusendels millimeter! Varför sådan precision? Kom ihåg att för att ett ur skall fungera ordentligt, måste tapparna vara fullkomligt runda, spetsade och balanserade. Urmakaren måste därför vara noggrann, tålmodig — ja, till och med konstnärlig. Och detta kräver oförvitlighet. Jag kommer ännu ihåg att min far sade till mig: ’Du tittar förmodligen på den siste ärlige urmakare som du kommer att få se.’ Med denna överdrift menade han att många urmakare kommer att gå genvägar och inte utföra arbetet rätt!”
Van är tydligtvis inte heller någon som tar genvägar. Och även om han med all säkerhet inte är den siste ärlige urmakaren, så är han en påminnelse om en förgången tid, när skönhet och kvalitet räknades för mera än massproduktionens vinster. Ty även om våra dagars digitalur kanske representerar en avancerad teknologi, kommer Van att debattera med dig om huruvida de äger den ”oförvitlighet” som ur ägde i det flydda.
Men vare sig du bär ett billigt digitalur eller en dyr, handgjord kronometer, är du förmodligen glad över att du inte behöver släpa runt timglas eller droppande ämbar. Hundratals år av arbete och hantverksskicklighet har gjort det så lätt som att bara kasta en blick på handleden att besvara frågan: ”Vet du vad klockan är?”
[Bild på sidan 20]
Ett ur gjort av Van Hoesen
[Bild på sidan 21]
Van Hoesen i arbete i sin verkstad