Från rikedom till trasor — och lycka

Pengar. Knark. Sex. Dessa ting har lockat många unga människor att leva endast för dagen. Men sådana ting kan aldrig leda till verklig lycka. Läs följande autentiska berättelse om en kvinna som fick lära sig detta den svåra vägen — genom personlig erfarenhet. Den visar hur bibelns principer kan vara en mäktig drivkraft till att förändra en individs personlighet till det bättre.

ÅR 1948, när jag var bara tre dagar gammal, blev jag adopterad av en familj som tillhörde övre medelklassen. Vår familj bestod av fem personer — mina adoptivföräldrar, deras två köttsliga döttrar och jag. Jag växte upp i en välbärgad, trygg miljö. Enligt världsliga normer hade vi allt. Största delen av min skoltid gick jag i allmänna skolor. Men två år tillbringade jag i en katolsk internatskola.

Våra föräldrar lät oss göra allt vi önskade — dansa balett, spela tennis, rida. Vi hade egen swimmingpool, och jag började ägna mig åt tävlingssimning och vattenbalett. Jag insåg faktiskt inte att andra människor levde på ett mycket annorlunda sätt förrän jag var i tonåren och snart skulle gå ut gymnasiet. Det var 60-talets protestmarscher för medborgerliga rättigheter som gjorde mig medveten om de sociala orättvisorna och om att inte alla var fattiga på grund av lättja.

Jag började ifrågasätta de ting jag hade fått lära mig i den katolska skolan. Jag hade varit mycket hängiven i min gudsdyrkan. I flera år hade jag faktiskt haft en önskan att bli nunna. Men jag fick inget svar på mina frågor. Jag började tvivla på mina trosuppfattningar.

Jag märkte att bara en minoritet kunde leva som jag gjorde, och jag tyckte att detta var mycket orättvist. Mina föräldrar visade föga förståelse för fattiga människor. De förklarade: ”Om fattiga människor bara ville arbeta hårt och verkligen anstränga sig, skulle de kunna ha det som vi.” Jag kände det som om jag inte passade in; jag blev mycket ensam.

Omgiven av en sådan anda tog jag min tillflykt till andra ting — huvudsakligen drickande och pojkar. Jag fantiserade om att gifta mig med en rocksångare, och därför umgicks jag bara med pojkar i olika rockgrupper. Jag drog mig undan från familjen och blev ett problembarn. När jag var 16 år gammal, var jag egensinnig och otyglad och ställde till med mycket elände där hemma. På nätterna var jag ute och drack och låg med pojkar, och jag kom att få ett fruktansvärt rykte i skolan. Mina föräldrar var trötta på mig, och när jag hade gått ut gymnasiet i juni 1966, hyrde de ett rum åt mig i San Francisco och körde ut mig ur huset.

Jag träffade en pojke som hette Patrick. Jag blev kär i honom, och vi beslöt att ge oss av till New York, där han hade sitt föräldrahem. Jag bodde hos honom och hans familj i flera månader. Han tröttnade snart på mig och presenterade mig för Parrish, en flicka som han hade träffat i Greenwich Village. Jag flyttade hem till henne.

Hon hade lite pengar när jag träffade henne, men de tog snart slut, och vi hamnade på gatan. Nu fick vi vänja oss vid livet på gatan. Om vi inte kunde hitta någon att tillbringa natten hos, tog vi narkotika och stannade uppe hela natten och tiggde pengar i gathörnen eller vid tunnelbanestationer. Ibland fick jag jobb som barflicka — jag lät mig bjudas på drinkar av olika män för att öka försäljningen och fick betalt av barägaren för att göra detta. Jag arbetade också som pornografisk modell och som prostituerad. Ibland letade vi igenom soptunnorna utanför restauranger för att hitta mat. Eller också gick vi in i restaurangen och åt upp resterna på andra människors tallrikar. Sedan stal vi dricksen för att kunna köpa lite kaffe.

Ibland var allt vi ägde de kläder vi hade på kroppen. Jag hade bokstavligt talat gått från rikedom till trasor. Ibland hände det att någon äldre beundrare köpte oss kläder i utbyte mot vissa favörer. En gång var jag i så desperat behov av en kappa att jag gick in i ett stort varuhus, satte på mig en snygg vinterkappa och promenerade ut — utan att betala, naturligtvis!

Vi blev bekanta med några pojkar ur en av popgrupperna där i Greenwich Village, och det var genom dem som jag fick stifta bekantskap med marijuana. Under de följande fem åren tog jag andra droger — LSD (bokstavligen hundratals gånger), THC, amfetaminer, heroin, kokain, opium, hasch och många andra. Senare arbetade jag för en stor narkotikaliga och flög mellan San Francisco och New York med resväskor fulla av marijuana.

Efter flera månader i New York fick Parrish och jag möjlighet att åka till Hollywood. Där träffade jag Carol, en flicka som hade varit skolkamrat med mig på internatskolan. Hon lät Parrish och mig flytta hem till henne.

Vi hade nu börjat ta barbiturater, lugnande medel. Jag var uppe i sex eller sju tabletter om dagen. Många kvällar tog vi först droger så att vi blev höga och gick sedan bort till Sunset Strip för att lyssna på musiken som strömmade ut från nattklubbarna. En kväll, när Carol och jag var där, kom två män fram till oss och erbjöd oss marijuana, som vi tog emot. De lurade in oss i sin bil, och det hela slutade med att jag blev misshandlad och våldtagen.

Carol lyckades komma undan och kallade på polisen. Polisen anlände tillräckligt snabbt för att kunna gripa mannen som hade antastat mig. De kollade upp mig och fann då att jag var efterlyst för ett liftarkort som jag inte hade betalt, så de arresterade mig. Mannen släpptes. Jag kom i fängelse.

Ett år senare, i maj 1968, åkte jag till New York och började vara tillsammans med Patrick igen. Jag blev snart med barn. Patrick ville inte ha någonting att göra med vare sig mig eller barnet, och jag återvände därför till San Francisco. Jag var ogift och ensam och skulle snart bli mor. Jag var så rädd att jag började fundera på att begå självmord.

När jag var i åttonde månaden, tog Patrick kontakt med mig och sade att han ville komma tillbaka. Han behövde 450 dollar, och jag gav honom pengarna. Jag var beredd att göra vad som helst för att få honom tillbaka! Han ville också att jag skulle skriva några brev åt honom till militärmyndigheterna. Jag skrev breven och sade att Patrick försörjde mig. Jag förmodar att mina brev gjorde verkan, för Patrick slapp militärtjänsten. Men efter det hörde jag aldrig av honom igen. Några veckor senare, den 18 februari 1969, födde jag en liten flicka.

Jag hade nu kommit så långt att jag insåg att livet måste ha mer att ge än den värld jag kände. Jag hade prövat på båda sidorna — trasorna och rikedomen — men jag var ändå inte lycklig. Jag började söka svar på mina frågor på annat håll.

Jag var fortfarande sökande, när jag i december 1970 gick med i en Jesusrörelse som kallades Vägen. Jag bodde ihop med en ung man som hette Steve utan att vara gift, men det verkade inte som om någon i denna rörelse brydde sig om det. Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag kom i kontakt med ett Jehovas vittne. Jag stod på Market Street i San Francisco, när ett vittne kom fram till mig. Han frågade mig om jag var kristen. ”Ja!” svarade jag. Jag blev så glad över att kunna tala om bibeln med någon.

”Varför finns det så mycket elände i världen?” frågade jag honom. Han visade mig Matteus 24:3—13 och förklarade att de nuvarande världsförhållandena är en del av ett ”tecken” som visar att vi lever i ändens tid. Han fortsatte sedan att tala om hur Guds rike snart skall skänka fred och säkerhet åt mänskligheten och undanröja död, ålderdom och sjukdom. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Vilken underbar framtid han tecknade upp! Vi bestämde att han skulle börja studera bibeln med mig samma kväll klockan sju.

När jag kom hem, berättade jag genast för Steve om alla de spännande ting jag just hade fått lära mig. Men han delade inte min glädje. Han sade i stället att Jehovas vittnen var Antikrist och att de lockade in nya kristna i sin fälla. Han sade att jag inte skulle tala med dem. Jag litade på Steve, så jag såg till att jag inte var hemma när vittnet kom på besök.

Några veckor senare blev jag med barn med Steve. Han ville inte ha barnet, utan gav sig i väg. Nu var jag där igen, ogift, ensam och havande. Jag ville inte gå igenom ännu ett havandeskap, så när jag var i slutet av fjärde månaden, lades jag in på ett sjukhus där i staden för att få abort. Det var smärtsamt både fysiskt och känslomässigt. De satte i gång värkarbetet, och när barnet hade kommit ut, lämnade de kvar det i en skål framför mig hela natten. Det var en pojke. Vad hade jag gjort? Jag hade ingen rätt att förvägra min son rätten att leva. Den tanken plågar mig än i denna dag.

Några månader senare, i augusti 1971, råkade jag träffa en flicka som jag hade bott tillsammans med i en storfamilj i San Francisco. Hon hade blivit ett Jehovas vittne. Vi samtalade länge och väl. Hon presenterade mig för ett kvinnligt vittne, som erbjöd sig att studera bibeln tillsammans med mig. Denna gång lät jag ingen tid gå förlorad, utan började genast studera bibeln tillsammans med denna förtjusande kvinna, som blev som en mor för mig. Hon och hennes man undervisade mig inte bara om bibeln, utan också om personlig hygien, barnavård, hushållsskötsel, inköp och andra praktiska ting. De köpte mig några klänningar och en varm vinterkappa.

Jag visste att det var mycket jag behövde ändra på. Redan före första studiet slutade jag att röka (jag hade varit uppe i tre paket om dagen) och upphörde med allt narkotikamissbruk. Jag hade också i mitt hjärta beslutat mig för att följa Jehovas lagar beträffande sexualmoralen. Jag fortsatte att göra framsteg, och den 17 juni 1972 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet. — 1 Korintierna 6:9—11.

Nu, omkring 13 år senare, tjänar jag fortfarande troget min Skapare. Min dotter, som nu är 16 år gammal, döptes den 12 mars 1983. I oktober 1975 gifte jag mig med en man, ett Jehovas vittne, som är ett fint familjeöverhuvud och en kärleksfull äkta man och far för våra tre barn. Sedan den 1 februari 1982 har jag också haft glädjen att ta del i tjänsten som reguljär pionjär och ägnat 90 timmar varje månad åt detta arbete.

Jag har äntligen funnit lyckan! — Från en av våra läsare.

[Infälld text på sidan 25]

När jag gick på gymnasiet, var jag egensinnig och otyglad och ställde till med mycket elände där hemma

[Infälld text på sidan 26]

Jag hade ingen rätt att förvägra min son rätten att leva. Den tanken plågar mig än i denna dag

[Infälld text på sidan 27]

Sedan 1982 har jag haft glädjen att ägna minst 90 timmar varje månad åt att undervisa andra människor om bibeln