Missionärer — tack vare goda föredömen
VARFÖR skulle någon nu i slutet av 1900-talet välja att bli missionär? Den frågan kanske uppstår i sinnet hos många, när de tänker på den materialism, cynism och allmänna irreligiositet, som är så vanliga i våra dagar. Trots sådana inflytanden beger sig emellertid två gånger om året utexaminerade från Vakttornets Bibelskola Gilead till främmande länder för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Innevarande år har inte utgjort något undantag. Söndagen den 8 september blev således alla eleverna i Gileads 79:e klass utexaminerade och var redo att bli missionärer.
Dessa nya missionärer drivs givetvis av stark tro på Gud, orubblig förtröstan på hans löften och kärlek till sina medmänniskor. Men i många fall var det något ytterligare som gav dem en extra stimulans och gjorde att de önskade ägna resten av sitt liv åt missionärstjänsten. Vad var det?
En av eleverna, Terry, som kom från Australien, talar om sitt eget fall: ”Mina föräldrar hjälpte mig alltifrån mina tidiga år att ta sanningen på allvar och att aldrig ens överväga någon annan levnadsbana än heltidstjänsten.” Både Terry och hans hustru, Birgit, tackar sina föräldrar för att de nu är missionärer. Birgit sade: ”Den enda levnadsbana vi någonsin talade om i vår familj var heltidstjänsten. Gilead var därför alltid ett mål.” Denna föräldrarnas fostran har nu frambringat förträfflig frukt, när detta lyckliga par förbereder sig för att tjäna som missionärer i Papua Nya Guinea.
Deras erfarenhet är inte ovanlig i Gileads 79:e klass. Ja, gott och väl hälften av de utexaminerade tillskriver sin önskan att träda in i heltidstjänsten sina föräldrars föredöme och uppmuntran. Paul och Anne från England blev tilldelade missionärstjänst i Liberia. Anne säger: ”Min mors icke-materialistiska inställning och klara syn på sanningen hjälpte mig att undvika att bli upptagen av ett världsligt yrke och att sätta missionärstjänsten som ett mål.” Och hur var det med Pauls föräldrar? ”Jag tror att deras föredöme, tillsammans med deras positiva ord av uppmuntran ända sedan jag var ganska ung, var det bästa tänkbara inflytandet för mig, när jag växte upp i sanningen.”
Vad gjorde dessa föräldrar verkligen för att uppmuntra sina barn att träda in i heltidstjänsten? Phoebe, som växte upp i Australien, säger: ”Mina föräldrar lät ofta pionjärer med särskilt uppdrag, kretstillsyningsmän och andra heltidstjänare bo hos oss i vårt hem.” Nu är hon och hennes man, Eric, destinerade för Haiti som missionärer. Andra efterliknar sina föräldrars levande föredöme: ”Min farfar blev en nitisk pionjär i Sverige i slutet av 20-talet, och min far och min mor var pionjärer, arbetade på Betel och var sedan ute i resetjänsten”, säger Lars. ”Mycket ofta hade vi heltidstjänare som gäster i vårt hem.” Emmanuel, som kom till Gilead från Frankrike, säger att hans far själv var missionär och nu har glädjen att se sin son och svärdotter ägna sig åt den levnadsbana han älskade. Emmanuel uttrycker det så här: ”Jag har alltid blivit uppfostrad med heltidstjänsten i sikte. Redan som en liten pojke önskade jag göra det som pappa gjorde.” Emmanuel och hans hustru, Marie, är förordnade att resa till Guadeloupe.
Urban uttrycker liknande känslor beträffande det inflytande hans hemliv i Sverige hade på hans önskan att bli missionär. Han berättar: ”Under hela min barndom var min mor mycket nitisk i tjänsten. Jag tror att det inte var så mycket vad hon sade, utan vad hon gjorde, hennes goda föredöme, som påverkade mig ganska mycket att få en önskan att använda mitt liv i heltidstjänst åt Jehova. Och mycket tidigt blev missionärstjänsten ett mål som min mor uppmuntrade. Hon sade till exempel att den var något hon skulle ha velat ägna sig åt, om hon hade haft tillfälle.” Nu kommer han och hans hustru, Charlotte, att förverkliga detta mål beträffande missionärsverksamhet i Kenya tillsammans med tre av sina klasskamrater.
Hur förhöll det sig med dem som inte hade gagnet av föräldrar som uppmuntrade dem att träda in i heltidstjänsten? Rick och hans hustru, Mari, kom till skolan från Danmark. De ser framåt mot att få tjäna i Kenya. Han fick sin önskan att vara missionär att växa ”av att i Vakttornet och i Årsboken läsa om trogna missionärers erfarenheter”. Bruce och Angelika uppskattade det föredöme andra heltidstjänare varit och den uppmuntran de gett. ”Uppmuntran från andra att träda in i heltidstjänsten är absolut av avgörande betydelse för en ung människa”, säger Angelika. ”Om man inte blir uppmuntrad, börjar man tvivla på sig själv. Vår kretstillsyningsman, en före detta missionär, försäkrade oss om att vemhelst som är villig att fullgöra kraven som missionär kan bli framgångsrik.” Detta par, som kom från Tyskland, var ivriga att få börja arbeta på sitt distrikt, på Saint Kitts, så snart som möjligt efter examen.
Sirkka och hennes man, Erkki, kom till Gileadskolan från Finland. Hon förklarar vad det var som uppmuntrade henne att sträva efter missionärsverksamheten trots fruktan för att behöva lära sig ett nytt språk: ”De som redan befann sig i heltidstjänst uppmuntrade mig just genom sitt föredöme. Detta gällde särskilt en av dem som själv hade arbetat som missionär. Han hjälpte mig att inse att språket inte skulle vara något verkligt problem i mitt fall, om jag verkligen önskade vara missionär.” De väntar nu på tillfälle att få lära sig spanska på sitt distrikt i Colombia.
Vladimir anser att det är viktigt att undervisa de nyintresserade om heltidstjänstens värde: ”Ända sedan jag lärde känna sanningen i Canada, önskade jag göra mera för Jehova, eftersom det par som ledde bibelstudier med mig var heltidsförkunnare och senare blev missionärer. Deras föredöme fick mig att också längta efter missionärsverksamhet.” Vladimir kommer snart att börja arbeta som missionär i Brasilien.
Det var genom ”den oskrymtade tro”, förmedelst vilken Timoteus’ mor och mormor utgjorde föredömen, som Timoteus fick den vägledning och uppmuntran han behövde för att träda in i missionärsverksamhet tillsammans med aposteln Paulus. (2 Timoteus 1:5) I våra dagar röner många unga gagn av sina föräldrars och andras uppmuntran och föredöme, och de beslutar sig för att göra heltidstjänsten till sin levnadsbana. När Charlotte blev tillfrågad om hon ville rekommendera att man strävade efter ett sådant mål, svarade hon: ”Ja, naturligtvis. Annars skulle vi ju inte själva ha valt det. Det är ett rikt liv fyllt med uppfordringar, men också med välsignelser.”
Anser alla eleverna att de har träffat rätt val i fråga om levnadsbana? Erkki sammanfattar så här vad hela klassen anser: ”Vi får de största välsignelserna, när vi låter oss själva bli liksom redskap i Jehovas hand, färdiga att bli använda såsom han anser för gott. Gileadskolan har skärpt oss till att bli mera användbara redskap i hans hand.”
[Ruta på sidan 15]
Klasstatistik för 79:e klassen:
Antal representerade länder: 10
Antal länder eleverna förordnades till: 11
Antal ogifta bröder: 2
Antal gifta par: 11
Totala antalet elever: 24
Medelålder: 29,5
Genomsnittligt antal år i sanningen: 12,7
Genomsnittligt antal år i heltidstjänsten: 8,2
[Bild på sidan 14]
Vakttornets Bibelskola Gilead 79:e klassen — 8 september 1985
I förteckningen här nedan är raderna numrerade framifrån och namnen angivna från vänster till höger i varje rad.
1) C. Mattsson; A. Crudass; B. Petit; M. Tomaszewski; S. Mäkelä; A. Thompson.
2) B. Thompson; S. Toivanen; E. Östberg; P. van de Reep; M. Stephens; P. Beadle.
3) L. Östberg; E. Mäkelä; M. van de Reep; J. Raivo; R. Stephens; T. Petit.
4) E. Beadle; P. Crudass; E. Tomaszewski; V. Denk; U. Mattsson; J. Raivo.