”Att leva i styvfamilj”
– En intervju med chefen för Stepfamily Foundation
Jeannette Lofas, chef för Stepfamily Foundation och en av författarna till boken Living in Step (Att leva i styvfamilj), har studerat de unika påfrestningar som styvfamiljen utsätts för. I följande intervju som en av Vakna!:s fasta medarbetare har gjort med henne får vi reda på hur man med framgång kan ta itu med dessa påfrestningar.
F. Jeannette Lofas, varför är det så svårt att vara styvförälder?
S. Myten om den illa sedde styvföräldern visar sig ofta bli en verklighet. Många styvföräldrar hoppas på att få röna det erkännande som en biologisk förälder får. Detta lyckas i allmänhet inte. Medvetet eller omedvetet försöker de nästan alltid bevisa sin duglighet som föräldrar. Ofta avvisar styvbarnen all denna föräldraomsorg av lojalitet mot den saknade föräldern. Den biologiska föräldern har en helig ställning. I början kommer styvföräldern i strykklass. Det stämmer inte alltid att ”om du älskar mig, så älskar du mina barn”.
F. Varför har styvbarn ofta en så fientlig inställning?
S. En skilsmässa är verkligen en svår upplevelse för ett barn. Barnet mår dåligt därför att mamma har lämnat familjen eller pappa inte bryr sig om det tillräckligt mycket. Ofta överför barnen dessa negativa känslor till styvföräldern. Detta kallas förskjutning. Det blir lätt så att styvföräldern görs till syndabock för alla dessa negativa känslor. Plötsligt börjar barnet uppföra sig mycket illa mot honom eller henne.
F. Hur kan man hjälpa ett barn att klara av dessa ”negativa” känslor?
S. För det första måste både föräldrar och barn inse att sådana känslor är en normal del av en styvfamiljs dynamik eller beteendemönster. Om man klandrar barnet eller styvföräldern i stället för beteendet, kan det bli stora svårigheter. Barnen måste förstå att det i början är normalt att bli upprörd och att känna vrede och besvikelse. Bara att hjälpa barnet att inse varför det känner på det sättet och sympatisera med det är ofta till stor hjälp. Den biologiska föräldern bör försäkra sitt barn om att det alltid kommer att ha en särställning och därför inte har någon anledning att frukta att styvföräldern skall inkräkta på dess ”revir”.
F. Kan en styvförälder verkligen utdela fostran till ett styvbarn?
S. Ja, genom att fastställa vissa ”ordningsregler” redan från början. Kärlek innebär att ge barnen gränser och inte låta dem springa vind för våg. Det måste råda balans mellan fostran och kärlek, vare sig det gäller en styvfamilj eller en biologisk familj. Men det är ofta svårt att visa kärlek i en styvfamilj. Både blodsbanden och den gemensamma bakgrunden saknas, och det kan därför lätt bli så att en styvförälder reagerar för hårt eller att ett styvbarn inte vill ta emot tuktan från en ”främling”. En styvfar bör försöka befästa sin auktoritet genom att ta ledningen och inte genom att kommendera.
F. Vad är orsaken till att fostran ofta är ett så stort problem?
S. Att pappan och mamman inte är eniga inför barnen. Bland det värsta som kan hända ett barn är att de två vuxna personer som betyder mest i dess liv inte är överens. Barnet har då ingenstans att vända sig. Om det inte finns några ”klara linjer” i styvfamiljen, kan detta vara förödande. Det är mycket viktigt att föräldrarna diskuterar sådana problem i enrum och tillsammans beslutar vilka normer som skall råda i hemmet och vilka konsekvenser det skall få om dessa överträds. De måste sedan klargöra detta för barnet. Som en styvfar uttryckte det: ”Det känns bra när barnets mor säger: ’Det här är min man, din styvfar. Vi uppfostrar dig tillsammans.’”
F. Hur viktigt är makarnas inbördes förhållande?
S. Detta förhållande är det primära, och det måste vara starkt; annars fungerar inte det andra heller. De måste bygga upp en stark ”vi-känsla”. Den skapar en sammansvetsad familj. Utan den kommer de inte bara att ge barnen motstridiga normer, utan barnen kommer också att bli en orsak till splittring makarna emellan. De måste verka som ett föräldrapar och glädjas åt barnen tillsammans — inte betrakta dem som bara den ena förälderns ansvar.
F. Är religiösa värderingar till hjälp?
S. Ja, till stor hjälp. De gör att familjemedlemmarna kan sätta sig över små oförrätter som de begår mot varandra. En familjefar kan till exempel vid något tillfälle med orätt favorisera sitt biologiska barn. Hustrun kokar av ilska. Kommer hon nu att sätta sig över denna lilla meningsskiljaktighet, eller kommer hon att fastna i det förflutnas träsk? Han handlade fel, det är sant. Än sen då? Det har redan skett. Men hur skall det bli i fortsättningen? Hennes religiösa värderingar kan hjälpa henne att tänka: ”Vad kan Guds vilja vara? Att vi får familjen att fungera. Vad behöver vi då göra nu för att det skall bli så? Om vi uppriktigt försöker följa Guds vilja, kan vi få det hela att fungera.”