Krig — Varför?
HAR du någonsin undrat varför nationer drar ut i krig? Om vi får svar på den frågan, kan vi också finna nyckeln till fred.
Du kanske reagerar ungefär som John Stoessinger, professor i statskunskap: ”Jag har läst att krig orsakats av nationalism, militarism, allianser, ekonomiska faktorer eller av andra själlösa abstraktioner som jag inte förstår. ... Jag har undrat om detta kan vara sant. ... När allt kommer omkring är det ju människor som börjar krig. Men denna individuella [mänskliga] dimension har man i traditionella böcker om krig sällan tagit vederbörlig hänsyn till.” (Kursiverat av oss) Det är uppenbart att det mänskliga elementet i krig inte kan förbises.
I sin bok The Evolution of War (Krigets utveckling) kommer professor Otterbein till en liknande slutsats: ”Krig är resultatet av beslut som fattas av människor i deras egenskap av medlemmar av olika organisationer, vare sig det nu är militära organisationer eller styrande organ.” Men vilka är de bakomliggande motiven till krig? Enligt hans undersökning är de främst: politiskt herravälde, territoriella frågor, plundring, prestige, försvar och hämnd.
Krig — i vår genetiska utrustning?
Många teorier har lagts fram för att förklara orsakerna till krig. De som tror på evolutionen betraktar till exempel människan blott och bart som ett högre stående djur som fortfarande har kvar de aggressiva och defensiva reflexer som man finner i djurvärlden. De hävdar att aggression är något som är medfött hos människan, något som finns i hennes genetiska utrustning. Zoologen Irenäus Eibl-Eibesfeldt skriver i sin bok Krieg und Frieden (Krig och fred): ”Våra närmaste släktingar, de stora aporna, har en ansenlig aggressiv potential och bevakar också sitt revir. ... Detta är ett kraftfullt vittnesbörd om att vår mänskliga aggressivitet kan vara ett arv från våra förfäder primaterna.”
Österrikaren Konrad Lorenz, grundaren av den moderna etologin (studiet av djurens beteende), förklarar att människan har en aggressiv drift som är hennes ”starkaste motiverande instinkt [som] får henne att dra ut i krig”.
Sue Mansfield, som är professor i historia, ifrågasätter emellertid denna slutsats och säger: ”Även om de flesta kulturer under historiens gång har varit inbegripna i krig, så har de flesta mänskliga varelser inte varit deltagare.” Det faktum att regeringar måste ta till obligatorisk rekrytering till militärtjänst ger också vid handen att aggression och dödande inte nödvändigtvis betraktas med någon större entusiasm av människor i allmänhet och inte heller kan ses som reflexhandlingar. Professor Mansfield tillägger: ”Det historiska vittnesbördet visar faktiskt att krig vanligtvis har varit minoritetens erfarenhet.”
I modern tid har denna minoritet blivit högeligen preparerad och tränad. Sedan artilleri, bomber och missiler kom till har kriget och dödandet också blivit mer opersonligt. Till skillnad mot i forna tiders krig kan den specialiserade minoriteten nu döda utan att egentligen se, och ännu mindre känna, sina offer. Hur kan då människor bli motiverade att strida, om de inte ens känner fienden?
Propagandans roll
Ibland råkar grannar i gräl med varandra. Men det är sällan sådant leder till blodsutgjutelse. För det första förbjuder landets lag övergrepp och mord på andra medborgare. Men i krigstid är detta förbud inte tillämpligt på ett fientligt lands medborgare, även om människor i allmänhet inte känner sina ”fiender”. Allt de känner till om fienden är vad de har förmåtts att tro genom att matas med propaganda från sina politiskt kontrollerade massmedier.
Detta är ett faktum i varje nation. Som Irenäus Eibl-Eibesfeldt skriver: ”Den allmänna opinionen formas av intressegrupper (politiker, vapenfabrikanter, militären) som vilseleder väljarna genom att ge dem falska eller ensidiga informationer.” Historikern H. E. Barnes ger uttryck åt en liknande tanke: ”Alltsedan franska revolutionens dagar ... [har] omfattande och övertygande propaganda i allt större utsträckning tillgripits för att skydda krigföringen mot allmänt missnöje, motstånd och faktiska analyser av stridsfrågorna.”
Följden har blivit att ”praktiskt taget vem som helst kan bli övertalad och manipulerad på ett sådant sätt att han mer eller mindre frivilligt inlåter sig i en situation där han måste döda och kanske dödas”. (Gwynne Dyer: War) På grund av sin politiska och ekonomiska makt kan således ”eliten” kontrollera massmedierna för att förbereda massorna på blodbadet.
Adolf Hitler och Joseph Goebbels, som stod i spetsen för den härskande nazistiska eliten, var väl medvetna om vikten av att med hjälp av bedräglig propaganda kunna styra massornas sinnen. Den 24 augusti 1939 redogjorde Hitler inför en grupp höga officerare för sina planer beträffande invasionen av Polen. ”Jag skall ge en propagandistisk förevändning för att börja kriget. Det spelar ingen roll om den är trovärdig eller inte. ... När det gäller att påbörja och föra ett krig är det inte Rätten som är det väsentliga utan Segern.”
Det är således tydligt att det måste skapas en motivation för att få en nation att resa sig upp mot en annan. Men vilka är krigspropagandans nyckelfaktorer?
De som fattar besluten
Den österrikiske ekonomen Schumpeter skriver: ”Inriktningen hänemot krig uppammas huvudsakligen av privata intressen inom de styrande klasserna, men också genom påverkan från alla dem som genom att föra en krigspolitik har utsikt att vinna något för egen del, vare sig det nu är i ekonomiskt eller socialt avseende.” Dessa styrande klasser har definierats som ”eliter [som] ständigt är upptagna med att försöka manipulera andra element av befolkningen, eller själva folkstämningen, för att vidmakthålla sin maktställning”. — Professorerna Nelson och Olin: Why War? (Varför krig?)
Varje nation har en styrande klass, även om denna grupp kan vara splittrad i olika politiska fraktioner. Många har emellertid konstaterat att den maktfaktor som den militära eliten utgör i de enskilda nationerna inte bör underskattas. Förre amerikanske ambassadören John K. Galbraith beskriver det militära etablissemanget som ”den i särklass mäktigaste av regeringens autonoma processer”. Han fortsätter: ”Militärens makt inbegriper inte bara maktens betydande källor, utan ... alla verktygen för dess utövande. ... Mer än något annat utövande av makt i vår tid är den föremål för allmänhetens djupgående oro.”
Galbraith åskådliggör sitt påstående genom att hänvisa till den amerikanska krigsmakten, som har egendomsresurser som ”vida överträffar det som kan uppvisas av alla liknande maktkällor; de innefattar inte bara vad som finns tillgängligt för de väpnade styrkorna och det civila militära etablissemanget, utan också utflödet till vapenindustrin”. En liknande situation existerar utan tvivel i Sovjetunionen och många andra länder. Och däri ligger en fara som skulle kunna leda till ett krig där båda sidor tillintetgör varandra — faran att det militära etablissemangets makt blir större än det politiska etablissemangets.
Religionens inflytande
Även om religionen är på fallrepet i många länder, kan prästerskapet innefattas i den elit som fattar beslut. Religionen har dessutom varit, och är fortfarande, drivkraften bakom somliga krig. Ett tydligt exempel är det shia-muslimska Iran som befinner sig i krig med det sunni-muslimska Irak.
En liknande situation råder i konflikten mellan Indien och Pakistan. Professor Stoessinger förklarar: ”De mest hänsynslösa krigen i historien var varken de kristna korstågen mot islam eller trettioåriga kriget, där katolik stred mot protestant. Det var i stället hinduernas krig mot muslimerna nu under 1900-talet.” Vad var det som utlöste dessa utdragna fientligheter? Delningen av Indien och Pakistan, som ägde rum år 1947. Den omedelbara verkan av denna delning var ”ett gigantiskt befolkningsutbyte, förmodligen det största i historien. Av fruktan för att bli förföljda i Pakistan tog över 7 miljoner hinduer panikartat sin tillflykt till Indien, och ungefär lika många muslimer flydde från Indien för att finna en fristad i Pakistan. Ett stort mått av våld och blodsutgjutelse, uppammat av religiöst hat, åtföljde detta befolkningsutbyte.” — Why Nations Go to War (Varför nationerna går i krig).
Historien igenom har prästerna varit den styrande elitens villiga medbrottslingar. I krigstid har de religiösa ledarna på båda sidor skrymtaktigt välsignat vapen och soldater i Guds namn, fastän de ofta tillhört samma religion. Denna hädelse har fått många människor att vända sig bort från religionen och Gud.
Nationalismen — den ”heliga egoism” som splittrar
Ibland är allmänheten inte gynnsamt inställd till ett krig. Hur kan då de styrande på lättaste sätt förmå befolkningen att stödja deras syften? Detta var det problem som Förenta staterna ställdes inför i Vietnam. Vad gjorde då den styrande eliten? Galbraith svarar: ”Vietnamkriget åstadkom i Förenta staterna en av de mest omfattande satsningarna på samhällelig betingning i modern tid. Inga ansträngningar sparades i försöket att få kriget att verka nödvändigt och godtagbart för den amerikanska allmänheten.” Detta pekar på det bekvämaste redskapet för att ”mjuka upp” en nation för krig. Vad är det?
Professor Galbraith ger oss ännu en gång svaret: ”Skolor i alla länder inskärper patriotismens principer. ... Den betingning som kräver att alla samlas kring flaggan är av särskild betydelse för att skapa underordnande under militär politik och utrikespolitik.” Denna systematiska betingning är lika vanlig i kommunistiska länder som den är i västvärlden.
Charles Yost, en veteran inom Förenta staternas utrikesrepresentation och utrikesdepartement, uttrycker det på följande sätt: ”Den främsta orsaken till nationernas otrygghet består fortfarande, själva det attribut som nationerna känner mest stolthet över — deras suveräna oberoende, deras ’heliga egoism’, deras insubordination gentemot varje intresse som sträcker sig längre eller högre än deras egna.” Denna ”heliga egoism” sammanfattas i den splittrande nationalismen, den fördärvliga läran att en nation är överlägsen alla andra.
Historikern Arnold Toynbee skrev: ”Nationalismens anda är en misslyckad jäsning av demokratins nya vin i stamfejdernas gamla läglar.” I sin bok Power and Immortality (Makt och odödlighet) skriver dr Lopez-Reyes: ”Den nationella suveräniteten är en av de främsta orsakerna till krig i våra dagar; ... om inte en förändring sker, kommer systemet av suveräna nationella stater att utlösa ett tredje världskrig.” Framhävandet av nationalism och nationell suveränitet förnekar den grundläggande tanken att vi alla tillhör samma mänskliga familj, oavsett språkliga eller kulturella skillnader. Och detta förnekande leder till krig.
Ja, experter kan komma med alla möjliga slags förklaringar till att människan systematiskt försöker tillintetgöra sina egna artfränder. Men det finns likväl en grundläggande faktor som de flesta kommentatorer ignorerar.
Den dolda orsaken till krig
Historien om orsakerna till krig är inte fullständig om man inte tar hänsyn till en mycket större konflikt som i hög grad har påverkat mänskligheten. Den identifieras klart och tydligt i bibeln. Denna gamla bok visar att en mäktig andevarelse, som drevs av själviska ambitioner, reste sig upp i opposition mot Gud. (Job 1:6—12; 2:1—7) Han satte i gång ett uppror i himmelen och på jorden och förde därvid in den mänskliga familjen på en väg av olydnad, ofullkomlighet, synd och död. (1 Moseboken 3:1—7) När Jesus var på jorden kunde han därför identifiera sina religiösa fiender med orden: ”Ni är från er fader djävulen. ... Denne var en mördare då han började, och han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” — Johannes 8:44.
Denne upproriske andevarelse, Satan (som betyder motståndare), djävulen (som betyder anklagare, baktalare), har behärskat och splittrat nationerna i tusentals år. Han utövar osynlig kontroll över nationerna med hjälp av politisk makt. Vilken grund har vi för ett sådant påstående? När han frestade Kristus kunde han visa honom ”världens alla riken och deras härlighet” och sedan säga: ”Alla dessa ting vill jag ge dig, om du faller ner och utför en handling av tillbedjan ägnad åt mig.” Kristus förnekade inte att Satan hade myndighet över ”världens alla riken”. Han tillbakavisade frestelsen med orden: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” — Matteus 4:1, 8—10.
Genom alla tänkbara politiska knep och skenmanövrer har Satan vänt mänskligheten bort från den enda sanna vägen till fred. Det överväldigande flertalet av mänskligheten är lojala mot politiska system som är uppenbart antagonistiska. De kommer aldrig att kunna upprätta verklig fred för mänskligheten, eftersom de står under inflytande av fel gud — den gud som ”vilseleder hela den bebodda jorden” — Satan. Följaktligen förkastar de, direkt eller indirekt, den enda sanna vägen till fred. — Uppenbarelseboken 12:9; 2 Korintierna 4:4.
Men du kanske undrar: Vilket är då det enda rätta sättet att åstadkomma verklig fred? Vad kommer att få till stånd en sådan förändring? Och vad måste jag göra för att få åtnjuta denna fred? Följande artikel kommer att dryfta dessa frågor.
[Bild på sidan 5]
Joseph Goebbels, riksminister för folkupplysning och propaganda, ”nazistregimens mästerlige propagandamakare”
[Bildkälla]
U.S. Library of Congress
[Bild på sidan 6]
Religionen förorsakar fortfarande krig, vilket illustreras genom konflikten mellan Iran och Irak
[Bildkälla]
I. Shateri/Gamma-Liaison