Från fanatisk nazist till kristen tillsyningsman
”ACHTUNG! Till höger se! Hitlerjugend, grupp Böblingen.” Hur stolt kände jag mig inte när jag presenterade ”mina pojkar” för våra överordnade vid exercisövningarna, under parader och vid andra tillfällen. Deras lydnad och precision fascinerade mig. Jag fångades upp av spänningen kring en ny era. I början av 1930-talet rådde det föga tvivel om att vi behövde en sådan.
Tyskland hade lidit fruktansvärt av efterverkningarna av första världskriget, av de långa åren av ekonomisk osäkerhet och av politisk splittring. Arbetslösheten ökade drastiskt. Jag var vid den tiden anställd hos en skräddare i Stuttgart, som betalade mig fyra mark i veckan, vilket nätt och jämnt räckte till frukost och till en tunn soppa till lunch. Och min situation var inte unik. Det är knappast förvånande att Tyskland sjöd av oroligheter. Framtiden såg verkligen dyster ut.
Men så kom ”han”! Äntligen en man som visste vad han gjorde! Alla var naturligtvis inte överens med honom, men ingen kunde förneka att han styrde landet med myndighet och att han fick goda resultat. Ekonomin hade förbättrats; arbetslösheten hade minskat. Ingen behövde gå hungrig. Situationen började ljusna. Han hade haft framgång, och detta skänkte trovärdighet åt vad han sade.
Jag ger Hitler mitt fulla stöd
Jag föddes och växte upp i Holzgerlingen, en liten by strax utanför Stuttgart i Tyskland. Jag var medlem i traktens idrottsförening, och när de flesta av dess medlemmar började stödja Hitler, slöt jag mig till dem. Trots allt imponerade han på mig, och möjligheten att få hjälpa till att förbättra förhållandena verkade tilltalande.
När Hitler tog makten år 1933 — jag var då 24 år gammal — var jag redan medlem av det nationalsocialistiska partiet. När mina vänner såg hur nitisk jag var, började de snart säga: ”Willi, du skulle vara den rätte mannen för det eller det arbetet.” Följden blev att jag inom en förhållandevis kort tid hade sex olika ansvarsuppgifter inom partiet. Jag betraktade det som en ära.
Jag blev till exempel förordnad att ta befälet över vårt samhälles brunskjortor — som partiets SA-män kallades. Detta ledde senare till att jag fick ansvar för 2.000 ungdomar i Hitlerjugend. Hur hänförande var det inte att helhjärtat få tjäna i ett snabbt framåtskridande parti, vars program måste bli till nytta för alla människor! Mitt nit gränsade till fanatism. Ve den som vågade säga emot mina åsikter!
Du kanske därför kan föreställa dig min begeistring när jag fick i uppdrag att vara med vid ett möte i Stuttgart, där Führern själv skulle vara närvarande. Vilken syn! Omkring 70.000 SA-män och ungdomar i Hitlerjugend, led efter led av män i bruna uniformer, som rörde sig som en maskin. Och sedan höjdpunkten, när jag inför ögonen på denna ofantliga folksamling fick äran att rentav skaka hand med ”honom”!
Grus i maskineriet
Martha och jag gifte oss år 1932. Hur lycklig var jag inte över att ha en partner som delade mina ideal! Allt gick bra tills hon började ifrågasätta det som jag gjorde. Någon hade strött grus i maskineriet, och det var inte svårt att gissa vem det var — Mina, min svägerska. Hon hade blivit ett Jehovas vittne och hade inte underlåtit att berätta för sin syster om alla sina ”nyfunna sanningar”. Detta passade verkligen inte mig, en nazist.
Förhållandet i vårt äktenskap blev alltmer spänt. Jag minns till exempel när jag kom hem från det där mötet i Stuttgart, upprymd över att ha skakat hand med Führern. Hon bara log och sade: ”Då kommer du väl aldrig mer att tvätta den där handen, kan jag tro?” Detta fick mig att explodera. Hur kunde hon skämta om en sådan ära, ett sådant privilegium? Förstod hon inte?
Jag märkte att jag ofta skrek åt henne, men hon var alltid lugn, vilket gjorde mig ännu mer rasande. Varifrån fick hon den inre styrkan att reagera på detta sätt, trots mina vredesutbrott och otidigheter? En gång körde jag henne bokstavligt talat ur huset. Detta gjorde naturligtvis inte saken bättre, och jag kunde inte sova på hela natten. Följande dag hämtade jag hem henne igen, trots min sårade stolthet. Hennes uppförande var precis som förut — oklanderligt.
Var det möjligt att det var jag, och inte hon, som hade fel? Blotta tanken gjorde mig bedrövad. Det skulle ju betyda att mina personliga ideal, ja hela min värld, skulle rasa samman.
Tre timmar som förändrade mitt liv
En dag när jag kom hem från övningarna med ungdomstruppen var jag sjuk och hade feber. Jag gick till sängs och fann att min hustrus bibel låg på nattduksbordet. Detta var ovanligt, eftersom hon visste att jag i mitt fanatiska nit sannolikt skulle bränna upp den. Trots att jag ansåg det vara under min värdighet, tog jag bibeln och började läsa den. Där råkade jag i Uppenbarelseboken, kapitel 17 och 18, stöta på anspelningar på en stor sköka som kallades det stora Babylon. Termen var bekant, för jag hade hört Martha använda den förut, men jag hade varit för stolt att be om en förklaring. Nu visste jag åtminstone varifrån den kom. Men jag visste fortfarande inte vad den betydde.
Fast besluten att ta reda på det ropade jag in henne från ett annat rum. Hon blev märkbart skakad över att se mig hålla hennes bibel, uppenbarligen av fruktan för att jag skulle förstöra den. Eftersom jag fortfarande var alltför stolt för att lyssna på min egen hustru, sade jag med myndig röst: ”Kan du se till att Mina kommer hit, så att hon får förklara för mig vad det här Babylon är för något?”
Hennes syster kan vid det tillfället mycket väl ha trott att det var en fälla som skulle kunna leda till att hon sattes i koncentrationsläger. Hon slog emellertid bort den ängslan hon kan ha känt och kom. Och vi talade. I tre timmar talade vi, tre timmar som bokstavligt talat förändrade mitt liv.
Jag hade uppfostrats som protestant och hade gått i kyrkan lite då och då. Men jag var egentligen inte religiös. Nu började jag emellertid märka att bibelns beskrivning av det stora Babylon verkligen passade in på kyrkorna. Det gick långsamt upp för mig hur människor och nationer hade fallit offer för ”hennes otukts förbittrings vin” och hur ”jordens kungar har begått otukt med henne”. (Uppenbarelseboken 18:3) Och detta inbegrep även Nazisttyskland.
Ju mer Mina förklarade, desto bättre förstod jag bibelns ord och dess tillämpning i modern tid. Hur kunde allt detta ha förutsagts så många hundra år i förväg? Det slog mig som en blixt. Jag visste nu hur aposteln Paulus måste ha känt det — detta var ju sanningen! (Apostlagärningarna 9:1—19) Det tog inte lång tid för mig att besluta mig.
Följande dag steg jag upp ur sängen, fastän jag fortfarande hade hög feber, och gick för att säga upp mitt medlemskap både i partiet och i kyrkan. Detta inbegrep naturligtvis att avsäga mig alla mina sex ansvarsuppdrag i det nationalsocialistiska partiet. Det var ett vågat steg, eftersom nazisterna fullständigt tagit över makten, och allt som inte stämde överens med deras ideologi blev obarmhärtigt krossat. Jag hade alla skäl att veta detta, eftersom jag ju själv ända tills nu hade varit en ivrig understödjare av just denna politik. Vad skulle nu hända med min affärsrörelse? Vad skulle hända med mig?
Ostrafflighetsprov
Endast tre veckor efter det att jag hade gjort mig till det allmänna samtalsämnet i byn kunde Martha och jag glädja oss åt vårt första barns födelse. Men vår glädje blev kortvarig; komplikationer tillstötte, och barnet dog två veckor senare. Marthas liv hängde på en skör tråd i flera veckor. Var detta ett straff från Gud? Andra kanske skulle ha trott det, men det gjorde inte vi. Detta förde oss i stället närmare Jehova, kärlekens Gud, som lät Martha tillfriskna och som stärkte vår tro på uppståndelsen och gav oss ett fast hopp om att få se lilla Esther igen.
Under tiden började byborna, också de som i många år varit trogna kunder, att bojkotta mitt skrädderi. Men de visste att jag alltid hade betjänat dem på bästa sätt, hade varit ärlig och gjort ett bra arbete. Så efter några veckor började bojkotten släppa. Kunderna började återvända, även om somliga bara vågade komma på kvällen, för att ingen skulle se dem. Det dröjde inte länge förrän affärerna till och med gick bättre än förut!
Då och då fick vi biblisk litteratur, som vi omedelbart läste och sedan vidarebefordrade till andra. Men eftersom denna litteratur var förbjuden, fick vi också ofta besök av Gestapo, som satt sig i sinnet att finna sådan litteratur i vårt hus. Två män från Gestapo dök oväntat upp en eftermiddag vid tvåtiden. Och av alla tidpunkter skulle de välja just denna, då jag dagen innan hade fått en broschyr som jag skulle vidarebefordra den eftermiddagen! De började leta, men så vände de plötsligt och gick sin väg, utan att se vad som låg på radion nästan mitt för ögonen på dem — broschyren!
Vi löpte ständigt risk att bli arresterade. ”Willi, vet du vad du gör? Du måste vara tokig”, är vad traktens högste nazistledare sade till mig när jag gick ur partiet. Men eftersom hans bror var gift med en av min hustrus systrar, var det tydligtvis dessa familjeband som gjorde att han inte rapporterade mig. Andra i staden som kände mig väl, såg min uppriktighet och respekterade mig tycktes nästan ha slutit en överenskommelse om att inte säga något.
Jag glömmer aldrig 1935 års så kallade fria val. Av lojalitet mot Jehovas rike förblev vi neutrala och vägrade att bli inblandade i politik. Vid åttatiden på kvällen marscherade en grupp bestående av omkring 80 SA-män upp framför vårt hus och skrek ut i nattmörkret så att alla kunde höra det: ”De som bor här är förrädare mot den tyska nationen. Tyskland har ingen plats för sådana som ni. Ni borde hängas. Gå till djävulen, som Judas gjorde!”
Som före detta nazist tyckte jag inte det var roligt att bli kallad förrädare. Men jag drog mig till minnes vad Jesus hade sagt: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er.” (Johannes 15:18) Detta hat bevisade således bara att vi hade rätt. Många av dessa SA-män offrade senare sina liv för en sak som på förhand var dömd att misslyckas. Två av dem som fortfarande var vid liv efter kriget kom emellertid personligen till mig för att be om ursäkt för att de hade handlat som de gjorde.
Sporrade till handling
Så snart nazistregimen inte längre satte hinder i vägen, började Jehovas vittnen överallt i Tyskland att reorganisera sin verksamhet. Jag har fått uppleva hur vår lilla grupp i Holzgerlingen har växt från endast sex personer på den tiden till en bra bit över hundra i dag. Och vilken glädje har det inte varit att få se 28 personer ur den närmaste familjekretsen börja ägna sig åt predikoverket!
I nära 40 år har jag nu kunnat glädja mig åt att fullgöra mina förpliktelser som tillsyningsman i församlingen — inte på det befallande och hårda sätt som jag hade som nazistisk ledare, utan med den tjänande anda av kärlek och anspråkslöshet som krävs av kristna underherdar. — Matteus 23:10, 11; 1 Petrus 5:2, 3.
Oktober 1934, då jag skar av alla band med nazismen och det stora Babylon, ligger nu mer än ett halvt århundrade bakåt i tiden. Åratal senare fick jag veta att församlingar av Jehovas vittnen världen utöver just den månaden sände telegram till Hitler med följande lydelse: ”Eder hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.” Jag fick se dessa ord gå i uppfyllelse.
Hur lycklig är jag inte över att jag i precis rätt tid genomskådade nazismens förrädiska propaganda och slagord! På det sättet besparades jag skammen att vara delaktig i dess synder och senare smärtan att få del i dess hemsökelser, som många av mina tidigare kamrater fick. — Berättat av Willi Wanner.
[Infälld text på sidan 14]
Jag märkte att jag ofta skrek åt min hustru, men hon var alltid lika lugn
[Bild på sidan 13]
Tillsammans med kamraterna i idrottsföreningen år 1928, då vi redan hade blivit nazister. Den unge mannen överst till vänster och jag (längst fram i mitten) blev Jehovas vittnen
[Bild på sidan 16]
Willi Wanner och hans hustru, Martha, samt hennes syster Wilhelmine