”Armero har försvunnit från kartan!”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Colombia
MÄNNISKORNA i Colombia vaknade upp till en ny dag. Det var torsdagen den 14 november 1985. Jag satte på radion för att höra på morgonnyheterna. Jag kunde knappt tro mina öron, när nyhetsuppläsarens röst utropade: ”Armero har försvunnit från kartan! ... Ett område i Chinchiná har sopats bort i ett jordskred!”
Jag lyssnade med yttersta misstro, medan nyhetssändningen fortsatte. Armero, en stad med bomulls- och risodling och med omkring 28.000 invånare, 90 kilometer nordväst om Bogotá, hade praktiskt taget sopats bort från kartan av ett skred bestående av lera, is och lava. Antalet döda och saknade uppskattades till drygt 21.000. Chinchiná, ett viktigt kaffeodlingscentrum på andra sidan bergen, hade kommit lindrigare undan, med omkring 2.000 döda. Men vad var det som hade hänt och orsakat denna totala förödelse?
Toppen på Nevado del Ruiz exploderar
Kvällen före, omkring klockan nio, exploderade den nordöstra flanken av den 5.400 meter höga snötäckta vulkantoppen Nevado del Ruiz och slungade ut väldiga mängder svavelhaltig vulkanaska. Dessutom fick den oerhörda hettan från kratern en stor del av snötäcket att smälta. Som en följd av detta förvandlades normalt kristallklara och stilla framflytande glaciärbäckar till dödsbringande forsar av lera och smältvatten. En stor del av dessa gyttjemassor gled ner i Lagunillafloden, vältrade sig och slingrade sig i flodloppet och vräkte med sig träd och stenblock, samtidigt som de ökade hastigheten alltmer i sin 52 kilometer långa färd ner mot Armero.
Bara något mer än en timme senare vällde en mur av lera, minst 12 meter hög (enligt en annan uppgift drygt 25 meter), ut ur den trånga ravinen och fram över dalbottnen, där den sopade bort allt likt en dödsbringande kvast. Armero, som låg direkt i dess väg, sveptes med. Endast ett fåtal hus på högre mark klarade sig.
Ingen tydlig varning
Jag talade med flera överlevande, som uppgav att lukten av svavel i luften hade varit stark på onsdagseftermiddagen. Omkring klockan fyra började aska falla ljudlöst över staden. Men detta orsakade obetydlig oro, eftersom vulkanen hade varit aktiv på detta sätt i nästan ett år.
Jorge Castilla, från Bogotá men på besök i Armero denna onsdagseftermiddag, berättade för mig att någon person via kyrkans ljudanläggning hade manat stadsbefolkningen att bevara sitt lugn, stanna inomhus och täcka sina ansikten med fuktiga näsdukar. Enligt kyrkliga källor var detta en medlem av civilförsvarets beredskapskommitté. De som var närvarande vid den tidiga kvällsmässan fick också höra försäkringar om att det inte fanns någon anledning till oro.
Omkring klockan 19.30 kom ett skyfall. Det upphörde sedan plötsligt, och därefter följde ett egendomligt nedfall — fin, varm sand, som snart täckte tak och gator. Detta var någonting nytt. Människor började känna allt större oro. Några låste sina hus och flydde till högre belägen terräng. De flesta stannade kvar.
En stund senare skickades bud via radiotelefon från bergssluttningarna ner till Armero, med underrättelse om att en oerhörd explosion hade inträffat på vulkanens ena sida och att staden Armero måste evakueras. Klockan 22.13 avbröt plötsligt borgmästaren i Armero, Ramón Antonio Rodríguez, ett radiosamtal med en representant för Röda korset och utropade: ”Vattnet är här!” Det hade tagit en timme och en kvart för skredet att färdas 52 kilometer!
”Vulkanen kommer!”
Överlevande har i stort sett alla berättat samma sak. Somliga väcktes av det kraftiga regnet av sand på taket. Andra hörde oväsendet och ropen utifrån. I desperation fick de sina barn och andra familjemedlemmar ur sängarna. Belysningen slocknade. Människor bultade och sparkade på dörrar och ropade: ”Lagunilla kommer! Spring! Spring!” ”Vattnet är över oss!” ”Vulkanen kommer!”
Tusentals människor rusade ut ur sina hem. Bilar, motorcyklar och lastbilar körde vildsint genom gatorna och lät signalhornen ljuda, och man tog ingen hänsyn till människor som kom i vägen. Många blev överkörda, innan lermassorna var över dem. Det rådde total panik.
I det kusliga mörkret förde den annalkande lerfloden ett förfärande oväsen. Enligt besökaren från Bogotá, Jorge Castilla, lät det som två jumbojetplan som kommer in på låg höjd. Den skummande massan steg över flodbankarna, tornade upp sig högre än husen och svepte rakt fram genom stadens centrum. Hus, kyrkor, butiker och andra byggnader uppslukades och fördes snabbt bort. Barn slets ur sina föräldrars armar och begravdes i leran eller fördes hjälplöst bort mot sin död.
”Nu kommer vi verkligen att dö!”
Obdulia Arce Murillo, niobarnsmor och medlem av Jehovas vittnens församling i Armero, blev fullständigt prisgiven åt skredet, men hon överlevde och kunde berätta: ”Jag flydde ut på gatan med mina barn och försökte klättra upp på en lastbil. Sedan kom vattenmassorna. Jag kastade mig till marken. Vattnet vällde fram fasansfullt högt ... , och det dånade och dånade. Jag skrek: ’Jehova! Jehova! Nu kommer vi verkligen att dö! Det här är slutet!’ Sedan kom massor av stolpar och pålar farande i vattnet. En träffade mig i vänstra sidan, och det var då jag tappade taget om min lilla dotter.
Jag blev helt insnärjd i en stolpe och några elektriska ledningar. Då ropade en av mina döttrar, som hade klättrat upp på några säckar kaffe: ’Ner, fort!’ När jag kröp ihop, kändes det som om ett tåg hade gått fram över mig. Det var leran. Jag kunde inte se någonting längre, eftersom jag var begravd under leran. Jag var fullständigt övertäckt.
Jag kände kraften i leran som slet mig med sig. Jag försökte skrika, och munnen fylldes av lera. Jag höll på att kvävas. ... Jag simmade och ansträngde mig av alla krafter, tills jag slutligen fick ansiktet ovanför gyttjan. Med handen slet jag ut leran ur munnen med sådan kraft att jag trodde att jag hade fläkt upp ansiktet. Jag var säker på att jag skulle drunkna, men till sist kunde jag andas och skrika. Å, vad lättad jag blev över att få ansiktet ovanför leran!” Men det skulle gå många timmar ännu, innan hon slutligen räddades.
Ett annat vittne, Elena de Valdez, och hennes familj kunde ta sig till högre belägen terräng bakom staden. Hon berättar: ”Vi hade precis anlänt till foten av sluttningen, när vi hörde rop och skrik från människor bakom oss som uppslukades av störtfloden. Efter en liten stund började det komma andra, fullständigt överdragna med lera. Vi kunde höra det förfärande oväsendet som den där ’saken’ förde. Det lät fruktansvärt. Och ropen från människorna: ’Hjälp! Hjälp! Rädda oss! Lämna oss inte att dö!’”
Slutligen var allt över. Endast en kuslig tystnad och ett becksvart mörker rådde. Jorge Castilla, som befann sig i trygghet på en lantgård i utkanten av Armero, sade att han kunde känna ”en atmosfär av död denna natt”. Han tillade: ”Överlevande — gamla människor och ungdomar — kom ständigt upp ur dyn, många av dem skadade. De såg ut som spöken eller som om de vandrade i sömnen. De stirrade på en med tomma ögon. De bad om vatten, ingenting annat. Det var fruktansvärt!”
Under tiden kämpade Obdulia Arce fortfarande där ute i djupet för att hålla huvudet ovanför leran. Hon och tusentals andra överlevande kommer alltid att komma ihåg denna natt som den längsta natten i sitt liv.
Lerhöljda mumier
När det dagades, kom en man som sysslade med växtbesprutning från flygplan att överblicka de grönskande uppodlade fälten i dalen nedanför. Han kunde knappt tro sina ögon. Intill bergssidan, där det blomstrande Armero borde ha varit, fanns det enbart en väldig vidd av grå lera, med hundratals kroppar av djur och människor som flöt omkring på ytan. Han uppgav: ”Staden är bara en enorm strand, med endast ett fåtal hus som står kvar. Man kan se människor i trädtoppar, på murar och på sluttningarna.”
I utkanten av katastrofområdet såg blivande räddningsarbetare överlevande som såg ut som mumier täckta av grå, klibbig lera, vilka vandrade omkring som bedövade, sökande efter sina nära och kära. Barn och äldre människor grät i förtvivlan, mödrar skrek otröstligt och letade efter sina barn. Andra, som nyss hade tagit sig upp ur sörjan, stod som statyer, klädda enbart i sina underkläder. Somliga hade fått sina nattdräkter helt avslitna under lavinens våldsamma framfart. Andra hade inte ens klarat sig undan med det.
Man kunde se levande människor där ute, begravda upp till halsen, ropande på hjälp och ur stånd att röra sig. De som befann sig i utkanten av träsket försökte desperat nå dem som var närmast. Med hjälp av plankor lyckades man rädda några av dem. Somliga vågade sig ut i sörjan men måste sedan dra sig tillbaka, när de började sugas ner. En räddningsarbetare försökte köra ut med en traktor för att hjälpa. Han hade knappt kört tre meter, förrän traktorn sögs ner under ytan!
Obdulia Arce uppskattade den värme som leran gav, för natten var kylig. Under natten föll hon upprepade gånger i sömn bara för att vakna upp och kippa efter luft, när hennes ansikte sjönk ner i leran. Morgonen kom, men ingen såg henne.
”På ställen där man minst väntade det sträcktes armar upp i luften”
Reaktionen i hela landet var spontan och helhjärtad. Inrättningar och enskilda individer satte i gång med att ge hjälp. De väpnade styrkorna, civilförsvarsenheter, polisen och Röda korsets räddningsmanskap infann sig snabbt i området. Tusentals frivilliga — läkare, kirurger, paramedicer, ingenjörer och andra yrkeskategorier — erbjöd sina tjänster. Jehovas vittnen sände dit tre fordon med hjälp och förnödenheter från Bogotá.
Räddningslag flögs dit från andra länder. Snart var omkring 30 helikoptrar, från Colombia och från andra länder, i färd med att genomsöka området efter överlevande. Räddningsarbetet måste utföras nästan uteslutande från luften, eftersom nästan varje försök att köra på den tjocka leran slutade med att man misslyckades.
Själva omfattningen av förödelsen försinkade arbetet med att söka efter de få överlevande och gräva fram de många döda. Efter att ha fört hundratals överlevande i säkerhet rapporterade räddningsarbetarna att det fortfarande fanns många kvar där ute som väntade på att bli räddade. Som en räddningsarbetare sade: ”Man tror att det inte finns någon där nere, men när helikoptern närmar sig, sträcks armar upp i luften på de mest oväntade ställen — en överlevande vinkar för att bli hämtad.”
Bland dem som vinkade till helikoptrarna varje gång de passerade förbi var Obdulia, vars huvud var inkapslat i torkad lera. Hon kunde bara vinka lite svagt med handen, och hela dagen försökte hon fånga deras uppmärksamhet. Ingen lade märke till henne. Hon fruktade att ingen någonsin skulle se henne. Hon bad oupphörligt. Ytterligare en ändlös natt av vånda väntade henne, där hon satt ohjälpligt fast i leran, med svåra smärtor i den skadade sidan.
I gryningen på fredagsmorgonen mobiliserade hon på något sätt tillräcklig kraft och ropade och ropade, tills en räddningsarbetare som genomsökte området äntligen varseblev henne där nere. Klockan 11 gav hon till ett rop av skarp smärta, när hon drogs loss och hissades upp i en helikopter. Hon fördes i flygande fläng i väg till ett första hjälp-center och sedan till ett sjukhus. Hon hade tillbringat 35 timmar svävande i denna lera.
Vad hade hänt med hennes barn? Hon fick senare veta att två hade omkommit, men hennes andra barn hade svepts med till utkanten av träsket och blev slutligen räddade.
Förtvivlan och glädje
Under den heta tropiska solen började leran stelna, och det krävdes alltmer tid att lösgöra människor. Det var hjärtskärande att se att det fortfarande fanns huvuden som stack upp ovanför ytan och ropade på hjälp eller läppar som helt enkelt rörde sig, som en antydan om att det ännu fanns en glimt av liv där. Somliga satt orubbligt fast under lossliten bråte djupt nere i den tjocka sörjan. Dem måste man lämna kvar att dö.
Ett sådant hjärtslitande fall var Omayra Sánchez, en 12-årig skolflicka, som vann både räddningsarbetarnas och journalisternas beundran genom sin tapperhet och optimistiska konversation. Hon satt fastklämd mellan sin mosters döda kropp och en betongplatta. Räddningsarbetare kämpade i omkring 60 timmar för att försöka få loss henne. Slutligen, tre dagar efter skredet, dog hon av hjärtsvikt, fortfarande upp till halsen i lera och vatten. Räddningslaget och journalisterna — ja, i själva verket hela nationen — grät.
En lyckligare utgång blev det, när fyraårige Guillermo Páez’ orörliga och nakna kropp siktades 60 timmar efter tragedin, nätt och jämnt urskiljbar på den ödsliga, gråa vidden. Han var inte död, utan hade bara somnat! Oväsendet från den helikopter som sänkte sig väckte honom, och han satte sig ostadigt upp. Helikoptern sänkte sig så att man kunde nå honom, och han lyftes ombord. Detta var en händelse som väckte glädje i hjärtat hos de osjälviska räddningsarbetarna.
Tid och oförutsedd händelse
Uppskattningsvis 21.000 människor omkom vid tragedin i Armero och dessutom ytterligare 2.000 i Chinchiná. Omkring 5.400 räddades i Armero, och av dessa fick omkring 2.000 läkarvård på olika sjukhus i hela landet. Många fick armar och ben illa tilltygade vid flodvågens våldsamma framfart och måste genomgå amputationer på grund av att de drabbades av kallbrand. En av dem var Epifania Campos, ett Jehovas vittne, banktjänsteman i Armero. Sorgligt nog dog hon till följd av kallbrand.
Av de 59 personer som tillhörde församlingen av Jehovas vittnen i Armero är 40 personer som bodde i de värst drabbade delarna av staden spårlöst försvunna. Tre personer i församlingen i Chinchiná omkom, och omkring 30 andra förlorade hem och ägodelar.
Sex veckor efter tragedin besökte jag åter katastrofplatsen tillsammans med Gervasio Macea, som hade bott åtta år i Armero. Han kunde inte med exakthet fastställa var Rikets sal hade legat — sådan var den totala ödeläggelsen. Där det en gång fanns en stad, finns det nu ett grått, vidsträckt och stenblocksbestrött strandliknande område i form av en enorm solfjäder.
Det är uppenbart att Jehovas vittnen är precis lika utsatta för olyckshändelser och elementens nycker som någon annan. I tider som dessa kan vi inse hur den princip som finns uttryckt i Predikaren 9:11, 12 berör alla utan någon åtskillnad: ”Ytterligare såg jag under solen att det inte beror av de snabba hur de lyckas i löpandet, inte av hjältarna hur striden utfaller ... eller av de förståndiga vad ynnest de vinner, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet [tid och oförutsedd händelse, NW]. Ty människan känner inte sin tid. ... Så snärjs också människors barn på olyckans tid, när olycka plötsligt faller över dem.”
Men bibeln lär klart och tydligt att det kommer att bli en uppståndelse ”för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. Jesus Kristus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” Av bibeln framgår det att tiden är nära för Guds rikes styre och för införandet av paradisiska förhållanden på jorden. Då kommer de döda att komma tillbaka och få möjlighet till det verkliga livet, evigt liv. — Apostlagärningarna 24:15; Johannes 5:28, 29; 11:25; 17:3.
[Bild/Diagram på sidan 11]
(För formaterad text, se publikationen)
NEVADO DEL RUIZ
ARMERO
[Bilder på sidan 12]
Kraften i skredet raserade psykiatriska sjukhuset och fick balkar att sno sig runt dessa husrester
[Bilder på sidan 13]
Ett diplom i leran på denna gata — ett tragiskt vittnesbörd om en splittrad familj
[Bilder på sidan 14]
Leran begravde detta träd upp till sju meters höjd och snodde tumstjocka järnstänger runt det. Armeros köpcenter i bakgrunden ligger ödelagt
Obdulia Arce Murillo överlevde 35 timmar i leran