Från våra läsare

När föräldrar skriker

Tack för artikeln ”Ungdomar frågar: Vad kan jag göra när mina föräldrar skriker åt mig?” (8 mars 1986) Det var en tänkvärd artikel, som kan hjälpa oss att komma överens med våra föräldrar, äkta män och andra. Alla de artiklar jag har läst har gett mig mod att övervinna den ondska som finns runt omkring oss. Tänk bara om alla ville läsa dem och praktisera det som sägs; då skulle världen sannerligen vara ett paradis.

M. S., Portugal

Hjälp från ”Vakna!”

För någon tid sedan fick jag tillfälle att undervisa i religion i 13 grupper på ett gymnasium, tillsammans 52 lektioner. Tack vare ”Vakna!” har jag varit i stånd att lära dem mycket som är till nytta för dem i deras utveckling. Här är några ämnen som jag har använt: Lösningen för en plågad värld, Sexuellt utnyttjande av barn, Otukt, Homosexualitet, Användning av droger och Jehova Guds namn. Det är min uppfattning att eleverna verkligen uppskattade de upplysningar de fick. Tack så mycket.

O. M., Brasilien

Hur viktigt är utseendet?

Er artikel ”Ungdomar frågar: Hur viktigt är utseendet?” (22 april 1986) är inte enbart för de yngre. Jag är 42 år gammal och har alltid haft svårt att förlika mig med mitt utseende, och jag har känt vämjelse när jag tittat mig i en spegel. Denna situation har i hög grad förvärrats under de 14 senaste åren, eftersom jag har lidit av svår kronisk depression. Era upplysningar fick mig att inse att jag bara är en vanlig människa, varken bättre eller sämre än andra. Jag har också andra talanger, som vida uppväger alla fysiska begränsningar.

N. H., Indiana, USA

Guillain-Barrésyndromet

Personliga erfarenheter i er tidskrift är alltid så uppmuntrande, men aldrig har någon berört oss så mycket som Winston Peacocks erfarenhet, ”Kommer jag någonsin att åter kunna gå?” (8 januari 1986) När vi fick detta nummer, hade vår kära dotter, som är 23 år gammal, varit förlamad i fem veckor efter att ha drabbats av Guillain-Barrésyndromet. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare och undrade om hon någonsin åter skulle kunna gå. Efter att ha läst Winston Peacocks erfarenhet och förklaringen om vad detta syndrom är för något kände vi oss så uppbyggda och uppmuntrade. Vi kunde se likheterna mellan praktiskt taget alla framåtskridanden han gjorde och Sallys, och nu går hon också, efter nio veckor, med hjälp av en ställning, och vi hoppas att hon snart kommer att vara hemma och ta hand om sin 17 månader gamla dotter. Tack så mycket.

C. och P. U., England

När någon du älskar dör

Min hustru och jag vill uttrycka vårt innerliga tack för den underbara artikeln ”När någon du älskar dör ...” (på engelska: 22 april 1985; på svenska: 8 mars 1986) Den hjälpte oss verkligen en hel del. Vår son hade lidit av leukemi i nio år då artikeln kom ut, och min hustru och jag hade redan fällt många tårar. I december dog vår son, tretton år gammal. Jag kan därför inte låta bli att säga: ”Merci beaucoup.” Alla våra bröder och systrar som också är vittnen följde de förslag som gavs i artikeln ”Hur andra kan vara till hjälp”. Vi känner nu att vi kan hjälpa våra vänner i liknande nödsituationer. Ett hjärtligt tack.

C. L., Frankrike