Att hålla baseball på sin plats
IDROTT intog alltid en framträdande plats i vår familjs liv, när jag växte upp i Oregon i USA. Baseball, fotboll, löpning och brottning var några av de idrotter jag ägnade mig åt under mina skolår.
I början av tonåren blev jag mer intresserad av baseball, när min far blev baseballtränare. När min bror och jag blev äldre, brukade min far ta oss med för att titta på matcher i de högre baseballserierna. Detta bidrog till att hos mig utveckla ett stort intresse för denna idrott.
Intresset för att bli idrottsdomare utvecklas
Sedan, när jag var bara 15 år gammal, erbjöd sig en möjlighet som ledde min utveckling in på en bana som jag trodde alltid skulle inta första platsen i mitt liv. På grund av mitt intresse för baseball och min kunskap om den blev jag ombedd att döma baseballmatcher mellan lag som bestod av yngre spelare. Jag blev erbjuden pengar för att döma dessa matcher. Samtidigt som jag var lycklig över att få vara domare, avstod jag till en början från att ta emot någon ersättning, eftersom detta skulle ha gjort att jag hade förlorat min amatörstatus inom idrotten. Om detta hade hänt, då skulle jag inte längre ha kunnat delta i idrottstävlingar i skolan.
Med tiden kom jag emellertid att inse att domarsysslan var vad jag verkligen ville viga mitt liv åt, och därför började jag döma baseballmatcher på halvprofessionell nivå och tog emot ersättning för det. Jag brukade döma ända upp till 15 matcher i veckan under sommaren, vilket innebar att jag började tidigt på förmiddagen under veckosluten och dömde 3 eller 4 matcher om dagen och två matcher i följd på vardagarna.
På grund av min kärlek till idrott kom jag till den slutsatsen att jag kunde ägna mig åt en professionell idrottskarriär som baseballdomare. Eftersom det var vad jag verkligen önskade göra till min livsuppgift, slutade jag college efter att ha gått där i tre år och började på en domarskola för de högre serierna som var förlagd i Florida.
När jag utexaminerades från skolan år 1957, var jag endast 21 år gammal. På den tiden var jag en av de yngsta som började döma professionellt, men i dag skulle detta inte betraktas som en särskilt låg ålder att börja vid. Sedan antog jag ett kontrakt med baseballserien i Georgia och Florida och påbörjade på så sätt min professionella karriär som baseballdomare.
Ett annat behov att begrunda
Detta första år var synnerligen lärorikt, och jag fann verkligen glädje i mitt arbete. Allteftersom tiden gick, kom jag emellertid också efter hand att inse att det måste finnas något mer i livet än enbart arbete, oavsett hur mycket jag tyckte om den uppgift jag höll på med. Det måste också finnas en andlig sida i livet, ansåg jag.
Jag trodde att jag kunde tillgodose mitt andliga behov genom att helt enkelt delta i en religiös gudstjänst på söndagarna, när mitt baseballschema tillät det. Det hade inte någon betydelse för mig vilken kyrka jag gick till, men jag måste säga att en del människor i de kyrkor som jag besökte fick mig att känna mig ovälkommen på grund av att jag var nordstatsbo.
När den första säsongen var slut, återvände jag till Oregon för att invänta nästa. Det var medan jag var där som jag kom i kontakt med Jehovas vittnen och studerade bibeln tillsammans med dem. Jag fann bibelns sanningar alltmer tilltalande, ju mer jag studerade den, i synnerhet dess löfte om en ny rättfärdig ordning, som inom kort skall ersätta denna fallfärdiga, otillfredsställande gamla värld.
Jag uppskattade det som jag fick lära mig, men jag insåg att jag behövde veta mycket mera. Men det som jag kände till om bibelns hopp beträffande framtiden kunde jag dela med mig av till medresenärer på bussen, när jag åkte söderut för att vara med i en annan domarskola som instruktör. Detta var i South Carolina i januari 1958.
Senare, under vårens träning i Georgia, vidtog jag åtgärder för att bli döpt. Detta skedde omkring sex månader efter det att jag hade kommit i kontakt med vittnena. Och mot slutet av vårens träning blev jag döpt vid en sammankomst för Jehovas vittnen i Florida. Detta symboliserade mitt överlämnande till att i fortsättningen göra Guds vilja.
Under 1958 års baseballsäsong innebar min domarverksamhet att jag skulle komma att resa mycket från stad till stad. Så ofta som det var möjligt sökte jag upp Jehovas vittnen i den stad som jag befann mig i och var, om tiden tillät, med vid mötena i Rikets sal på orten. Jag ordnade också så att jag kunde gå ut i predikoarbetet tillsammans med andra vittnen.
Ett problem som jag var tvungen att lösa
Allteftersom månaderna gick, blev jag medveten om ett problem som jag måste lösa. Jag visste att möten tillsammans med andra kristna inte enbart är till för att ha trevligt. Guds ord ger följande befallning i Hebréerna 10:24, 25: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.”
Ja, dagen för Guds dom över denna fördärvade värld kommer allt närmare. Befallningen att vi ”inte underlåter att själva församlas” tillsammans med andra medkristna är därför angelägen. Men hur skulle jag kunna göra det, när mötena ofta hölls på tider då jag var tvungen att döma en baseballmatch? Denna kamp med mitt samvete fortsatte under hela säsongen.
När säsongen var slut, återvände jag hem igen. Nu kunde jag ägna mig åt alla de kristna aktiviteter som jag visste att jag borde ägna mig åt. Jag underrättade också mina föräldrar om att jag nu var ett Jehovas vittne. De blev inte glada över det, men de accepterade det slutligen. De insåg att det höll på att bli det viktigaste i mitt liv, ja, till och med viktigare än baseball.
Följande år, säsongen 1959, flyttade jag upp i en högre serie, Northwest Baseball League. Jag lade upp mitt schema så att jag kunde vara med vid fler möten och i större utsträckning delta i predikoverksamheten. Mitt arbete förde mig till en ny stad i serien med bara några dagars mellanrum, och när jag anlände, vidtog jag sådana åtgärder att jag kunde vara med i predikoarbetet tillsammans med församlingen av Jehovas vittnen på platsen. På detta sätt fick jag privilegiet att få vara tillsammans med många äldre, mogna kristna. Jag lärde mig en hel del av dem, och de var till stor uppmuntran för mig.
Men jag kunde ändå inte riktigt koncentrera mig på den andliga delen av mitt liv. Mitt ständiga resande till baseballmatcher kom oundvikligen att inverka störande på mina kristna aktiviteter. Jag visste därför att så länge jag var tvungen att resa så mycket, skulle det vara mycket svårt för mig att inrätta mig i en församling och göra en större insats i predikoarbetet.
Jag önskar uträtta mera
Efter 1959 års säsong bestämde jag mig för att uträtta mera i den kristna förkunnartjänsten, och under två månader ägnade jag mig åt den på heltid. Eftersom jag var ung och ogift, började jag också tänka på möjligheten att ansöka om att få tjäna vid Jehovas vittnens huvudkontor för hela världen i New York. När jag diskuterade detta med ett erfaret vittne, kände jag mig uppmuntrad att söka.
I december bestämde jag mig därför att lämna in min ansökan om heltidstjänst vid Betel, som huvudkontoret i New York kallas. Men precis då fick jag ett nytt baseballkontrakt! Presidenten för serien lovade mig uppflyttning till en högre serie, Pacific Coast League, om jag ville fortsätta med baseball ytterligare ett år. Detta var det slags befordran som jag hade åtrått så mycket när jag började döma matcher.
Vad skulle jag göra? Det rådde inget tvivel i mitt sinne. Jag tackade presidenten för serien men gav upp professionell baseball. Det fanns mycket mera i livet än bollspel. Detta var en kritisk tid i världshistorien, och här fanns något som var mycket viktigare att uträtta som jag kunde använda mitt liv till. I början av år 1960 blev också min ansökan om att arbeta vid Jehovas vittnens huvudkontor godtagen, och jag begav mig dit för att ge mig in på min nya levnadsbana.
Fastän jag verkligen tyckte om att vara en del av baseball, måste jag medge att det fanns aspekter av den som inte var trevliga. Det fanns till exempel tillfällen då det blev mycket spänt, som när spelare och klubbledare — och åskådare — ogillade en del av mina domslut. De lät mig få veta detta i ordalag som inte gick att misstolka! Mer än en gång var jag också tvungen att få skador omsedda efter intermezzon på bollplanen. Sådana aspekter av spelet saknar jag verkligen inte.
Jag ångrar mig inte
Har jag någonsin ångrat att jag gav upp en domarkarriär för den kristna förkunnartjänsten? Inte alls. En tilldragelse som ägde rum år 1963 befäste i själva verket mitt beslut. I New York finns naturligtvis det berömda Yankee Stadium, där New York Yankees baseballag spelar. Under min domartid hade det varit min dröm att en dag befinna mig i de högsta serierna och döma en match på denna arena!
Och sommaren 1963 kom jag verkligen till Yankee Stadium — men inte för att döma en baseballmatch! Det var i stället för att vara med vid ett stort internationellt konvent för Jehovas vittnen som hölls där. Det var spännande för mig att befinna mig på denna arena tillsammans med tiotusentals Guds tjänare. I själva verket deltog jag till och med i en punkt på programmet, och podiet som jag stod på befann sig inte långt från hemplattan! Jag tänkte för mig själv: ”Hur mycket bättre att vara här på Yankee Stadiums bollplan på det här sättet än att vara här som domare i en baseballmatch!” Jag måste medge att detta var en mycket tillfredsställande tilldragelse för mig.
Under min vistelse på Betel träffade jag min hustru, Joanne. Hon tillhörde en församling av Jehovas vittnen i New York och var verksam i heltidsförkunnartjänsten. År 1964, efter fyra års tjänst vid Betel, slutade jag därför för att gifta mig. Under ett antal år fortsatte min hustru och jag i heltidstjänsten. Under dessa intressanta år hade vi privilegiet att bistå församlingar i Vermont såväl som i Wyoming. Och det har verkligen varit en styrka att ha en hustru som delar samma intressen.
År 1969 var vi emellertid tvungna att återvända till Oregon och ta hand om min far, som var allvarligt sjuk. Och nästa år föddes vår dotter Elise. Även om jag nu måste förvärvsarbeta i större utsträckning för att försörja min familj, har vi fortsatt att tjäna vår Skapare regelbundet i tjänsten, och vi lär också vår dotter att hysa respekt för hans lagar och uppsåt. Då och då har jag också haft möjlighet att tjäna i olika andra ställningar i församlingen.
År 1984 fick jag till och med privilegiet att komma tillbaka till Betel i New York i två veckor. Det var som en av många frivilliga arbetare, ofta gifta män med yrkeskunskap, som tillfälligtvis kommer dit för att hjälpa till med de stora byggnadsprojekten som pågår där. Min hustru samarbetade gärna och gick med på att jag var borta. Det var ett privilegium att ha del i arbetet med att utvidga tryckeriet, kontorslokalerna och bostadsutrymmena på Betel. Det väldiga komplexet med drygt 2.500 frivilliga beteliter används för att stödja Jehovas vittnens verksamhet över hela världen och för att leda den väldiga utvidgning som nu äger rum bland dem. Dessa två veckor skänkte mig mycket stor tillfredsställelse.
Nej, jag har aldrig ångrat att jag gav upp min karriär inom baseball — inte för ett ögonblick! Jag tycker fortfarande om baseball, men jag håller den på dess plats. Jag är mer övertygad än någonsin om att jag fattade det rätta beslutet och att det finns något långt viktigare i livet än idrott. Och det är detta: Att tjäna min Skapare nu, med hoppet om att få tjäna honom för evigt i hans nya rättfärdiga ordning som snart skall komma. — Berättat av Richard DeChaine.
[Bild på sidan 11]
Inte alla spelarna gillade mina domslut!
[Bild på sidan 12]
Jag inhämtar kunskap om bibeln tillsammans med min hustru Joanne och min dotter Elise