Ungdomar frågar:
Hur skall jag kunna tala om det för mina föräldrar?
”När jag kommer hem med ett dåligt betyg på en skrivning, vill jag berätta det för mina föräldrar, men jag kan inte, för om jag berättar det för dem, skriker de bara åt mig.” — Benita, 13 år.
FÖRFATTAREN Ruth Bell säger: ”Det tillhör tonårens erfarenheter att göra saker och ting utan att tänka sig för tillräckligt. Men ibland slutar det med att man hamnar i svårigheter, och det är då man kanske vill att ens föräldrar skall komma till undsättning.” Men vare sig det är fråga om dalande betyg, ett ungdomligt tilltag som gått på tok, underlåtenhet att följa föräldrarnas anvisningar eller ett allvarligt moraliskt problem, så är den svåra uppgiften att berätta om saken för sina föräldrar inte särskilt trevlig att ta itu med.
Du kanske drar dig för att komma och berätta om obehagliga ting för dina föräldrar — i synnerhet när det gäller någon dumhet som du har begått. Tanken att bli korsförhörd kanske får dig att känna dig illa till mods. Willa, 18 år, sade: ”De slutar aldrig upp med att ställa frågor, om jag berättar något för dem. Det är som att öppna Pandoras ask.” Du önskar kanske också att du kunde komma ifrån den oundvikliga — och kanhända plågsamma — tuktan. Men värst av allt är tanken att du kan komma att göra dina föräldrar besvikna. En ung man som heter Vince sade: ”Jag hade alltid känt att mina föräldrar litade ganska mycket på mig, och detta gjorde det svårt för mig att gå till dem, eftersom jag inte ville såra dem.”
Men nu är det så att dåliga nyheter flyger snabbt. Och dina föräldrar känner dig troligen så väl att de ofta kan lista ut att det är någonting som inte står rätt till, även om du gör ditt bästa för att dölja saken. Om du inte berättar för dina föräldrar vad saken gäller, innebär det därför bara att du skjuter upp det oundvikliga. (Jämför Ordspråksboken 28:13.) Frågan är: Hur skall du göra, när du berättar för dem om ditt problem?
Ingen är fullkomlig
Kom framför allt ihåg vad bibeln säger om felsteg: ”Alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet.” (Romarna 3:23; 5:12) En del felsteg beror på oförstånd och andra på vårdslöshet. Och ibland företar sig människor sådant som de vet är fel. Hur det nu än förhåller sig, så är våra felsteg en del av livet.
Men vad anser du om en person som inte kan erkänna ett felsteg? Skulle inte din uppfattning om honom förbättras i det långa loppet, om han en dag oförbehållsamt kom och sade: ”Jag är ledsen, jag inser att jag har handlat fel”? Dina föräldrar kan på liknande sätt känna sig upprörda över något felsteg som du har gjort. Men det faktum att du är ödmjuk nog att tillstå vad du har gjort kan medverka till att mildra deras förtrytelse.
Rätt tidpunkt
Dina föräldrars reaktion påverkas också ofta i hög grad av hur och när du talar med dem. Bibeln talar om ”ord som talas i rättan tid”. (Ordspråksboken 25:11; jämför Predikaren 3:1, 7.) Men du bör inte skjuta upp saken alltför länge. Den unge mannen Vince sade: ”Jag fann att det bara gjorde saken värre att vänta.” Försök emellertid om möjligt välja en tidpunkt att tala med dina föräldrar, när det är troligare att de är i en mottagligare sinnesstämning. Latia, 16 år, säger så här: ”Jag talar aldrig med mamma om sådana ting, när hon har fullt upp att göra, eftersom hon då antingen inte lyssnar eller också blir upprörd.” Kelly, 15 år, ger följande råd: ”Vänta tills dina föräldrars egna problem inte ter sig så stora för dem, så att du inte lägger ytterligare en börda på dem.”
Vilken tidpunkt är lämplig för detta? Chris, som är 18 år gammal, säger: ”Jag väntar till kvällsmåltiden, och då säger jag till pappa att jag måste få tala med honom.” Sonen till en ensamstående förälder valde ett annat lämpligt tillfälle: ”Jag brukade vanligtvis tala med mamma strax före läggdags; hon brukade vara mera avspänd då. När hon kom hem från arbetet, var hon helt uppskruvad.”
När tidpunkten är den rätta, då kan du försöka tala med dina föräldrar. Du kanske kan säga ungefär så här: ”Mamma och pappa, det är en sak som bekymrar mig.” Men vad skall du göra, om det rätta tillfället inte kommer eller om dina föräldrar tycks ha alltför mycket att göra för att bry sig om dig? Var förstående. Det förhållandet att de är alltför upptagna för att lägga märke till att du har problem betyder inte att de inte bryr sig om dig. Du kan säga ungefär så här: ”Jag vet att ni har mycket att göra, men det är en sak som verkligen bekymrar mig. Kan vi prata med varandra?” När du har fått deras uppmärksamhet, kan du kanske fråga dem: ”Har ni någon gång gjort någonting som ni skämdes för att tala om?” Detta säger dina föräldrar följande: 1) Du tar denna sak på allvar, 2) det är en svår sak för dig att tala om, och 3) du är uppriktigt ledsen över det som har inträffat.
”Tala sanning”
Nu kommer det svåra: att berätta för dina föräldrar om själva problemet. En av Jesu liknelser lär oss mycket om hur man kan gå till väga. I Lukas 15:11—32 läser vi om en viss mans son som en dag begav sig i väg hemifrån för att kunna bli oberoende. Den slösaktige ynglingen gjorde emellertid av med sina tillgångar och började leva ett omoraliskt liv. Efter att ha sjunkit så djupt man kan nå kom han till besinning och bestämde sig för att återvända till sin far i hopp om att få komma tillbaka. Men hur då? Skulle han på ett förslaget sätt försöka dölja sitt orätta handlingssätt för sin far eller förringa det allvarliga i sin synd? Nej, inte alls, hans första ord till fadern löd: ”Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son.” Ja, han talade med ödmjukhet och utan att komma med några svepskäl. Han bad inte att få slippa tuktan; han bad endast om förlåtelse.
Hur reagerade fadern? Till denne ynglings förvåning kom inte någon skarp tillrättavisning. Det är tydligt att fadern var så övertygad om sin sons uppriktiga ånger att det inte föreföll nödvändigt med ytterligare tuktan! En ödmjuk och uppriktig inställning från din sida kan på liknande sätt hjälpa dina föräldrar att inse att du har lärt av ditt felsteg. Men det behöver inte innebära att du slipper tuktan. I en hel del fall är sträng tuktan nödvändig! ”Ris och tillrättavisning ger vishet”, säger bibeln. (Ordspråksboken 29:15) Ha därför en rätt inställning till tuktan: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebréerna 12:11.
Bibeln uppmanar oss dessutom att ”tala sanning”. (Efesierna 4:25) Du kan kanske känna dig frestad att undanhålla dina föräldrar några av de obehagligare detaljerna, men ge dem hela bilden. Använd ord som dina föräldrar förstår, inte uttryck som har en speciell innebörd endast för ungdomar. Visa dina föräldrar att du litar på dem. Att du har ett allvarligt menat uppsåt att ta itu med ditt felsteg kommer utan tvivel att göra ett djupt intryck på dem. — Jämför 2 Korintierna 7:11.
”Hur kunde du göra så här mot oss?”
Det är naturligtvis inte alla ungdomar som har välsignelsen att ha kristna föräldrar. Men även om föräldrar har odlat sådana andens frukter som ”mildhet” och ”självbehärskning”, kan det ändå hända att du först möter en stark reaktion hos dem, sedan du har bekänt vad du har gjort. (Galaterna 5:22, 23) De känner sig kanske med rätta sårade och besvikna, i synnerhet om ditt felsteg är allvarligt. Bli därför inte förvånad eller indignerad, om du får ta emot en känsloladdad skur av ord! Om du hade lyssnat på deras tidigare varningar, skulle du utan tvivel inte ha hamnat i denna situation. Nathan, som är 21 år gammal, för fram en tanke som är intressant: ”Dina föräldrars känsloutbrott kan vara ett tecken på hur mycket de bryr sig om dig.”
Förhåll dig lugn, vad som än inträffar. (Ordspråksboken 17:27) Lyssna på dina föräldrar och besvara deras frågor, oavsett hur de ställer dem. Ta emot den tuktan de anser är nödvändig, och kom ihåg att psalmisten David sade: ”Må den rättfärdige slå mig i kärlek.” (Psalm 141:5) Var fast besluten att detta är ett felsteg som du aldrig mer skall begå!
Detta kommer emellertid inte att vara sista gången som du behöver dina föräldrars hjälp och mogna råd. Ta för vana att anförtro dig åt dem, när det gäller små problem, så att du inte gruvar dig för att gå till dem och tala om för dem vad som tynger ditt sinne, när du får problem av allvarligare slag.
[Bild på sidan 15]
Välj en tidpunkt när dina föräldrar kanske är i en mottagligare sinnesstämning