Att utforska jordens sista stora gränsland
JAG arbetade som djuphavsdykare när vi fick budet. En stor katamaran hade kapsejsat i hårt väder utanför Floridas kust. Vad var då vårt uppdrag? Att bärga båten och återställa den till ägaren.
Vi anlände till platsen, utanför Mayport i Florida, omkring klockan två på eftermiddagen. Där låg segelbåten och flöt upp och ner i vattnet. Havsytan välvdes av lugna, drygt meterhöga dyningar, som gjorde att segelbåten höjdes och sänktes, medan Golfströmmen långsamt förde den norrut. Men vinden och vågorna började långsamt att tillta, och på vägen ut hade den andre av våra dykare blivit en smula sjösjuk.
Jag var därför tvungen att dyka ensam. Jag simmade fram till segelbåten med andningsapparaten på, men utan livlina (dykarens signallina). Meningen var att jag skulle lösgöra rigg, segel och mast och bara lämna kvar skroven och hytten. Därefter skulle jag gå upp till ytan och haka på en bogserlina.
När jag kommit i vattnet tog jag mig ner till omkring tre meters djup och simmade i sakta mak mot segelbåten. Vilken syn! Seglen fladdrade i strömmen, och hundratals fiskar simmade runt omkring dem. Långt nedanför, nätt och jämnt skönjbar, låg havsbottnen. Allt detta fångade på något sätt min uppmärksamhet. Men jag kom snart tillbaka till verkligheten!
Jag var inte ensam. Det var minst ett dussin hajar på båda sidor om mig! De var mellan fem och tio meter ifrån mig och rörde sig långsamt, men de kom allt närmare. Jag visste att vår båt var alldeles för långt borta. Vad skulle jag göra? Alldeles framför mig låg båtens vattenfyllda hytt. Hyttdörren stod vidöppen och svängde fram och tillbaka allteftersom båten höjde sig och sänkte sig i vågorna. Den där hytten skulle bli min tillflyktsort!
Jag motstod en stark lust att simma i rasande fart men kände ändå hur varje simtag stadigt förde mig närmare öppningen. Jag höll hela tiden uppsikt över de närmaste hajarna, tills jag var alldeles i närheten av vraket. Det var då jag fick syn på honom. Där, under hytten, fanns en jättelik haj, över fyra meter lång! Den bjässen kunde med lätthet ha svalt en av de andra hajarna — och mig också!
Men det fanns ingen återvändo nu. Av någon anledning rörde han sig inte när jag närmade mig, så jag dök snabbt in i hytten och stängde dörren. Jag körde ena handtaget på en tång genom dörrklinkan och slog mig till ro för att se vad som skulle hända. Hajarna kom allt närmare tills de var omkring en och en halv meter från vraket och stannade sedan där. Där satt jag alltså, instängd i en upp och nervänd, havererad segelbåt över tio mil från stranden och önskade att jag var någon annanstans. Var som helst, men inte där!
Medan jag befann mig inne i båten, inspekterade jag båda skroven och hyttutrymmet. En hel del luft hade samlat sig i skroven, och det var denna luft jag andades. Efter omkring en timme tog jag mig tillbaka till dörren. Hajarna hade gett sig av och var nästan utom synhåll. Skepparen på vår båt kretsade nervöst där ovanför. Men hur var det med den stora hajen?
Jag öppnade dörren och tittade under hytten. Jo då, han var fortfarande kvar — vi möttes öga mot öga! Jag drog mig tillbaka in i hytten igen, och några sekunder senare simmade hajen sakta ut och stannade alldeles nedanför dörren. Han kanske ville att jag skulle sticka ut framför näsan på honom igen. Men jag tänkte inte ge honom någon mer chans! Jag kände mig verkligen tacksam över att han var så loj av sig.
Medan jag satt inne i hytten och tittade och väntade, gav sig hajarna, även den stora, till sist i väg. Jag drog en lättnadens suck. Detta var ett av de mer spännande dykaruppdrag jag haft under de mer än 20 år som jag ägnat åt att utforska jordens sista stora gränsland — havsdjupen.
Min karriär som djuphavsdykare
Jag började dyka i södra Florida år 1957 och tillbringade timmar i havet med simfenor, snorkel och cyklop. På den tiden myllrade kustreven av liv — hundratals barracudor gled fram över korallerna, hummer förekom överallt, och det fanns tusentals vackra fiskar i lysande färger.
Men så, på sommaren 1958, när jag höll på med sportdykning utanför Floridas kust tillsammans med två kamrater, fann vi vraket efter ett spanskt skepp; fyndplatsen var relativt orörd. Vraket låg på ett korallrev. Skeppets ankare låg faktiskt kvar där det hade råkat hamna, övervuxet av korall. En kanon låg alldeles i närheten, och även musköter och andra föremål. Sådana fascinerande upplevelser förde mig så småningom in på en livslång bana som yrkesmässig djuphavsdykare.
Mitt liv som ubåtsräddare
Efter att ha arbetat flera år som frilansdykare tog jag värvning vid marinen, och år 1960 genomgick jag den amerikanska marinens dykarskola i Key West i Florida. När jag var färdig med min utbildning, fick jag order om att inställa mig i New London i Connecticut för att tjänstgöra på ett av marinens bärgningsfartyg för ubåtar. Fartyget hette USS Sunbird ASR-15. Vi seglade så långt norrut som till Newfoundland och så långt söderut som till Bermudaöarna. Med jämna mellanrum gjorde vi också resor till Medelhavet. Vår uppgift var att vid ubåtshaverier rädda den personal som var instängd ombord.
Vår dykarklocka kunde gå ner till ubåtar som låg på 250 meters djup. Besättningen bestod av ett antal dykare som var utrustade för djuphavsdykning. Med syre och helium i tuberna kunde vi dyka på mer än 120 meters djup. Fartyget och dess personal tränade omsorgsfullt alla faser av ubåtsräddning i alla slags väder. ”Äntligen kommer mitt intresse för dykning att bli till någon nytta!” tänkte jag. Men jag skulle komma att bli besviken.
I april 1963 befann vi oss till exempel utanför New Englands kust, då atomubåten USS Thresher SSN-593 rapporterades saknad efter djupdykningsövningar. Eftersom vi opererade endast ett kort stycke därifrån, var vi på plats inom ett par timmar. Men Thresher låg alldeles för djupt för att vi skulle kunna göra någonting åt saken — hon hade sjunkit på 2.500 meters djup. Havet var ovanligt lugnt när ett flygplan på låg höjd fällde en blomsterkrans. Det var allt vi kunde göra för de 129 själar som gått förlorade i havet där nedanför. Jag kände mig så hjälplös.
Man höll en kort andakt för dessa män, vilket gav mig anledning till eftertanke. Jag förstod av det som hade hänt att atomubåtar opererade på alltför stora djup för att vårt räddningssystem skulle kunna fungera. I november 1963 lämnade jag därför marinen, frustrerad och besviken.
”Havet gav igen de döda”
Jag började arbeta som yrkesdykare för ett mindre företag i Jacksonville i Florida. Det fanns alltid gott om dykarjobb. Järnvägsbroar behövde inspekteras av dykare. Telekablar skulle läggas ut i gravar som grävts med hjälp av vattenstrålar överallt där kablarna korsade en farled. Det fanns också sådana undervattensarbeten som inbegrep att skära och svetsa stål.
Något som jag tyckte var särskilt intressant var undervattensbärgning, ett arbete som inbegrep att ta upp sjunkna pråmar, bogserbåtar och andra mindre fartyg. Vi grävde tunnlar i dyn under det sjunkna fartyget, lade jättelika vajrar runt skrovet och lyfte sedan upp fartyget med en stor lyftkran.
Det var under en lång resa, då vi inspekterade rörledningar under vattnet, som jag fick stifta bekantskap med något som i hög grad anknöt till mitt intresse för havet och mina känslor för dem som hade dött till havs. Jag träffade ett av Jehovas vittnen, och snart samtyckte min hustru och jag till ett bibelstudium.
Jag blev så lättad när jag fick veta att vår vackra jord och dess oceaner inte skulle brännas upp i eld, vilket jag hade fått lära mig som baptist. (Psalm 104:5; Predikaren 1:4) Jag blev fascinerad vid tanken på att de döda, till och med de döda som var i havet, skulle bli uppväckta. Sådana skriftställen som Uppenbarelseboken 20:13 rörde verkligen mitt hjärta: ”Och havet gav igen de döda som var i det, och döden och hades gav igen de döda som var i dem.” Jag ville leva för evigt på en paradisisk jord. Inte långt därefter, den 4 september 1966, blev min hustru och jag döpta.
Nya dykmetoder
Dykarkonsten har genomgått stora förändringar sedan jag började dyka i slutet av 1950-talet. För sportdykaren har dykning med andningsapparater av olika slag öppnat havets gränser. Det krävs emellertid en hel del träning för att utan risk kunna utöva denna sport.
Men det är yrkesdykaren som har fått uppleva de verkligt stora förändringarna. När jag började, använde vi komprimerad luft som andningsgas och kunde därför inte gå ner till mer än 50 meters djup. Men i dag finns det fina dykarhjälmar tillverkade av glasfiber och neopren, och dykarna andas en gasblandning som gör det möjligt för dem att utan svårighet arbeta på mer än 300 meters djup i saltvatten. Dykarna bär med sig alla möjliga slags specialapparater, till exempel TV-kameror som sänder färgbilder upp till bildskärmar ovanför vattenytan. Det kameran ser under vattnet spelas ögonblickligen in av monitorn på ett videoband som genast är redo för uppspelning.
Dykare som arbetar på djupt vatten är nere så länge att kroppens vävnader blir mättade med kväve. När detta väl hänt är dekompressionstiden densamma oavsett hur mycket längre de stannar kvar på samma djup. De kan arbeta och leva i en vecka eller ännu mer på stora djup. När de återvänder till ytan, fungerar deras dykarutrustning som rekompressionskammare, och dekompressionen avslutas när de kommit upp till ytan.
Enligt min mening finns det ingen annan plats på jorden som är så gåtfull som havsdjupet. Utanför de grunda korallreven, där vattnet blir djupt och blått, ligger miljoner kvadratkilometer ocean som fortfarande gömmer på en ofantlig rikedom av naturtillgångar för människan. Sjunkna fartyg från gångna och nyare tider ligger utströdda på dess botten. De flesta av dem tjänar som hemvist för ett oräkneligt antal fiskar. Dessa vrak sätter verkligen min fantasi i rörelse!
Ja, oceanerna är verkligen en underbar gåva från Gud! I hans rättfärdiga nya ordning kanske vi verkligen får möjlighet att utforska världshaven och för evigt njuta av dem som en del av Guds vackra jord. — Berättat av Oscar Sam Miller.
[Bild på sidorna 16, 17]
Det var minst ett dussin hajar på båda sidor om mig!
[Bild på sidan 18]
Atomubåten Thresher, som senare förliste på 2.500 meters djup med 129 man ombord — alldeles för djupt för att vi skulle kunna rädda den
[Bildkälla]
Foto: U.S. Navy