Kambodja — Jag överlever en mardröm
Berättat av Khem Sou
UNDER många år rådde det fred i Kambodja (Kampuchea). Men år 1970 grep generallöjtnant Lon Nol makten i landet. Till följd av detta reste sig kommunister, kända som de röda khmererna, i en organiserad revolt. Lon Nol mobiliserade alla krafter han kunde i Kambodja för att bekämpa kommunisterna.
Vid den tiden läste jag juridik och medicin vid universitetet i Phnom Penh, förutom att jag arbetade som författare. Min första bok, ”Föräldralösa barns gråt”, skrev jag faktiskt redan vid 15 års ålder. Det var huvudsakligen en sammanställning av dagboksanteckningar som jag hade skrivit sedan jag var sju år gammal. Boken sålde mycket bra, och eftersom jag inte behövde pengarna lät jag nyttjanderätten tillfalla stiftelsen för föräldralösa barn.
Medan jag var på universitetet blev jag känd som författare, låtskrivare och sångare. Sammanlagt skrev jag omkring 20 böcker och många sånger. Mitt intresse för att skriva har jag delvis min mors inflytande att tacka för. Hon undervisade i fransk litteratur vid universitetet i Phnom Penh och ville att jag skulle bli jurist.
När Lon Nol mobiliserade sina styrkor för att bekämpa kommunisterna var jag emellertid tvungen att avsluta mina studier och besluta mig för att ta värvning antingen hos militären eller hos polisen. Trots att min styvfar var en högt uppsatt general inom armén ville jag inte ha någonting att göra med det militära. Därför tog jag värvning hos polisen, och år 1973, vid 22 års ålder, hade jag nått befattningen som löjtnant.
Medan jag höll på med mitt polisarbete fortsatte ändå min känsla av otillfredsställelse över livet att växa. Jag kände mig faktiskt föranledd att skriva en bok med titeln ”Livet har ingen mening”. Tråkigt nog hade jag fortfarande samma syn på saken efter att ha fördjupat mig i buddismen och ett antal franska filosofier, förutom att jag fortsatte att ägna mig åt mina karriärer som författare och polis.
Min bakgrund
Som liten pojke bodde jag tillsammans med min mormor, en morbror och två mostrar — inte hos mina föräldrar. Så småningom gifte min mor om sig, så när jag var 12 år gammal fick jag äntligen bo tillsammans med min mor, min styvfar och mina två systrar.
Min mormor uppfostrade mig som buddist. Vid tio års ålder skickades jag till ett kloster i tre månader för att få en religiös uppfostran. Jag lade märke till att munkarna gick omkring med böjda huvuden och gav intryck av att vara själva fromheten personifierad så länge de befann sig utanför klostret, men innanför väggarna gick det inte en enda dag utan att de grälade med varandra.
I vår pagod fanns det en liten gyllene staty av Buddha som emellanåt inte stod på sin plats. Var befann den sig vid dessa tillfällen? Munkarna sade att statyn kunde flyga och att den besökte olika pagoder i trakten. Jag bestämde mig för att undersöka saken noggrant och upptäckte att en munk brukade ta bort statyn och gömma den. Det bekymrade mig att munkarna ägnade sig åt ett sådant bedrägligt handlingssätt. När jag berättade det för min mormor blev hon mycket arg på mig, eftersom hon ville tro på den flygande statyn.
Jag fortsatte att tvivla ännu mera sedan jag hade lämnat klostret. På gymnasiet berättade religionsläraren till och med att buddismen är uppdelad i flera riktningar och att den inte är någonting annat än en filosofi. Jag började därför undersöka flera franska filosofers läror för att om möjligt få svar på mina livsfrågor. Men det ökade i själva verket bara mina tvivel på Guds existens. Vad skulle man egentligen tro på? Jag visste det inte, men jag brukade ofta fråga mig själv varför jag över huvud taget fanns till.
Slutet på Lon Nols regim
Under åren 1973 och 1974 tilltog oroligheterna på grund av kriget, och människor i alla samhällsställningar blev mer och mer upprörda över de orättvisor de såg. Även om jag var polis fanns det inte mycket jag kunde göra för att ändra på dessa missförhållanden, och därför försökte jag påverka det hela genom att skriva. Jag skrev en samhällskritisk roman med titeln ”Himlen är mörk”.
Sedan dess har jag inte skrivit någon mer bok. Jag hamnade emellertid i fängelse på grund av den. Domen löd på två år, men tack vare min släktskap med både den kungliga familjen och en av Kambodjas ambassadörer i ett närbeläget asiatiskt land släpptes jag efter bara ett par dagar. Ambassadören utnyttjade sitt inflytande till förmån för mig.
Naturligtvis föredrog jag friheten framför att sitta fängslad, men jag kände mig inte verkligt fri. Det etablerade samhället, som försökte tvinga på alla människor ett visst tänkesätt och ett visst levnadssätt, var nästan lika motbjudande för mig som att sitta i fängelse. Livet i huvudstaden Phnom Penh, där jag hade fötts, verkade så onaturligt. Det korrumperade, materialistiska och njutningslystna samhället äcklade mig, och jag ville fly bort från alltsammans. Jag ville inte längre göra tjänst hos polisen, och därför tog jag avsked.
Strax därefter flyttade jag till provinsen Pailin nära gränsen till Thailand. För att försörja mig började jag arbeta åt ett gruvföretag som utvann ädelstenar. Livet på landsbygden tilltalade mig något mera, men jag fick inte njuta av det särskilt länge. I april 1975 marscherade nämligen de kommunistiska röda khmererna in i Phnom Penh, drev bort Lon Nol och satte genast i gång med att skapa ett fullständigt nytt samhälle.
Alla som hade varit i statlig tjänst under den förra regeringen skulle nu inställa sig och sedan sändas till speciella läger för omskolning. Jag brydde mig inte om att inställa mig, eftersom jag inte hade någon lust att bli polis igen. Detta räddade faktiskt mitt liv. Jag fick senare veta att ”omskolningen” i verkligheten betydde avrättning. Alla som inställde sig blev dödade.
En period av skräck
Man beräknar att mellan en och två miljoner kambodjaner dödades under de följande månaderna. Jag fick personligen bevittna avrättningar, se massgravar såväl som floder och sjöar som bokstavligen talat färgats röda av blod och var fulla av döda kroppar. Familjer slets isär och drevs bort från sina hem och egendomar. En omvälvning av tidigare aldrig skådad omfattning sopade bort mer än två tusen år gamla kambodjanska traditioner. Ingen kambodjan hade tidigare kunnat tro att en sådan radikal förändring över huvud taget var möjlig.
Jag frågade mig själv, villrådig och fylld av skräck som jag var, om det fortfarande var någon mening med att leva i ett sådant omänskligt samhälle. Jag beslutade mig för att fly utomlands. De röda khmererna hade redan börjat söka efter mig — jag fanns på deras svarta lista. Sedan jag hade slutat hos polisen gick jag under falskt namn, och detta hade gjort det svårare för dem att hitta mig. Men eftersom jag var välkänd som låtskrivare och författare, visste många människor vem jag var och brukade också kalla mig vid mitt rätta namn, så jag förstod att jag svävade i verklig livsfara.
Trots det var det långt ifrån lätt att besluta sig för att fly till Thailand. Hur det nu än var med den styrande regimen älskade jag fortfarande mitt hemland. Jag visste också att när jag en gång hade lämnat landet kunde jag inte vänta mig att få komma tillbaka för att träffa mina föräldrar, min bror och mina systrar. För övrigt fanns det inga sätt att få reda på några flyktvägar till Thailand. Jag kunde inte fråga någon. Jag hade sett liket efter en man som hade skjutits och lämnats liggande på marken därför att det hade blivit känt att han planerade att fly ur landet.
Flykten — och min tro på Gud
EXAKT två månader efter det att de röda khmererna hade tagit makten försökte jag och en annan man att fly. Vi gick emellertid vilse och fick lov att återvända. Men jag gav inte upp. Några dagar senare gav jag mig i väg igen tillsammans med en före detta poliskollega. Vi fick senare sällskap av sju andra personer, bland annat ett barn på tre år.
I djungeln hörde vi det hårresande rytandet från tigrar. Men något som vi fruktade mer än tigrar och giftormar var de röda khmerernas anhängare som ständigt kammade igenom djunglerna för att leta efter flyktingar. Ibland såg vi dem. Minsta lilla ljud från vår sida skulle ha dragit till sig deras uppmärksamhet och betytt döden för oss. Tidvis kunde vi inte sova av fruktan för att bli upptäckta.
På tredje dagen av vår flykt gjorde vi misstaget att tro att vi redan var över gränsen. Vi var så lyckliga att vi kokade och åt upp allt ris vi hade. Men det var något som vi bittert fick ångra. Under de följande fyra dagarna gick det inte att få tag i någon mat. Modet och krafterna hade redan börjat svika oss när vi plötsligt fick syn på en flock apor som hade några bananklasar och som hoppade från träd till träd. Hungriga som vi var försökte vi tigga bananer från aporna. Och tro det eller ej, men en av aporna släppte ner en banan till oss. Sedan började de andra att göra likadant, och till slut hade de gett oss sammanlagt 20 bananer.
Jag kunde inte sova den natten på grund av alla de spännande saker vi hade varit med om under dagen. Jag betraktade den molnfria himlen och såg fullmånen sväva i den mörkblå sammetslika skyn. Tusentals stjärnor gnistrade. Det skulle komma att bli en oförglömlig natt för mig.
Mina tankar hade under en tid kretsat kring frågor rörande Guds existens. När jag betraktade alla underbara och sinnrika företeelser i naturen undrade jag varför vi inte borde ge en vis Skapare äran för allt detta. När jag nu beundrade allt det vackra jag såg denna natt, var det något i mitt inre som drev mig till att be. Jag blickade upp mot himlen i vetskap om att Gud måste finnas någonstans långt där ute, och med samma känsla av förtrolighet som om jag talade med min egen far bad jag från djupet av mitt hjärta för första gången i mitt liv. Denna bön visade sig vara en viktig vändpunkt för mig.
När jag nu hade öppnat mitt hjärtas dörr för Gud började saker och ting klarna för mig. Jag blev övertygad om att 1) Gud verkligen existerar och att 2) livet verkligen har en mening. Den slutsats jag drog var att alla företeelser i naturen vittnar om intelligent formgivning. Borde då inte upphovsmannen till dessa meningsfulla lagar också ha satt människan på jorden för att tjäna ett bestämt syfte?
Nästa fråga följde helt automatiskt: Eftersom Gud tydligtvis är i besittning av kraft och vishet att kunna avlägsna mänskligt lidande, varför har han då tillåtit så mycket elände ända tills nu? Jag ville också veta vilken religion som tillber den levande Guden på rätt sätt. Sökandet efter svaren på dessa brännande frågor var det som jag skulle ge företräde i mitt liv. Jag kunde inte tro att Gud var så kärlekslös att han undanhöll människor svaren på dessa frågor.
När vi fortsatte att kämpa oss fram genom djungeln tänkte jag på min mor. Hon hade visat ett visst intresse för kristendomen. Några missionärer från Frankrike hade ofta besökt vårt hem. Ibland berättade min mor för mig om en främmande religion vars anhängare inte åt blod. Hon berättade också om ”goda nyheter” om rättfärdiga, paradisiska förhållanden som Gud skulle införa. Vid den tiden trodde jag inte ett enda ord av detta. Men nu frågade jag mig själv: Har jag verkligen orsak att misstro det? Är inte min mor en intelligent kvinna som undersöker och överväger dessa saker noggrant? Jag ville ta reda på det. Men först måste jag se till att komma ut ur Kambodja med livet i behåll.
Jag var dåligt klädd; det enda jag hade på mig var en sarong. Vid det här laget var mina nakna fötter och ben ordentligt svullna. Vi var alla utmattade och halvt utsvultna. Vi tuggade på blad från träden för att hålla oss vid liv. På tionde dagen av vår mödosamma vandring fick vi lov att klättra upp på ett berg. Från toppen blickade vi ner på vad vi trodde var Thailand. När vi kom ner från berget passerade vi en hydda som stank av ruttet kött. Inne i hyddan låg ett halvruttet lik och ett skelett. Runt hyddan fanns det fotspår som skvallrade om att de röda khmererna var i närheten. Vi blev skräckslagna och flydde därifrån. Ännu var vi inte säkra. Dessa lik måste ha varit människor som dödats när de försökt fly från Kambodja.
Längre fram i djungeln kom vi till en flod som vi äntligen trodde var gränsen. Men cirka 30 meter nedströms fanns ett vattenfall. Det bröt ut ett gräl mellan mig och min kamrat. Han insisterade på att bara vuxna skulle få gå över floden med tanke på riskerna. Men jag brydde mig inte om honom, utan väntade tills det hade blivit mörkt, knöt fast den lilla flickan vid min rygg och satte kurs mot andra sidan. Vattnet var djupt och täckte mig helt, men till sist kom jag över. Vi befann oss alla i säkerhet!
Nästa dag kom vi till en liten by där det fanns majsfält. För att lindra vår hunger tog vi för oss av majsen och åt den rå. I närheten fanns det en liten hydda, och där hittade vi en tändsticksask. Etiketten visade att den var tillverkad i Thailand, inte i Kambodja. Kan du föreställa dig den känsla som kom över oss? Det här var beviset! Vi befann oss i Thailand!
Alla berg och floder verkade så vackra i våra ögon från och med nu. Kort därefter fick jag emellertid hög feber och var medvetslös i tre dagar. Jag hade tydligen ådragit mig malaria i djungeln. Men trots det tyckte vi att vi var de lyckligaste människorna på jorden.
Jag finner en mening med livet
I FLYKTINGLÄGRET i Thailand blev vi inkvarterade tillsammans med 200 andra kambodjaner. Här fick jag tillfälle att studera bibeln tillsammans med en medlem av ett protestantiskt samfund som kallar sig Guds barn. Denna grupp lade märke till mitt intresse för kristendomen och ville döpa mig med detsamma, men jag tackade nej eftersom jag fortfarande inte kände mig övertygad. Många kambodjaner lät döpa sig i hastigt mod, eftersom de fick kläder när de blev döpta.
Jag fick en bibelöversättning på mitt eget modersmål, khmerspråket, av ”Guds barn”. Genom den fick jag reda på att Guds namn är Jehova och att den Gud som uppenbarade sig på ett speciellt sätt för de forntida judarna också är de kristnas Gud. Det var denne Gud som jag ville bli mer bekant med.
I december 1975, när jag hade varit i Thailand i fem månader, hjälpte mig styrelsen för internationella Röda korset att emigrera till Österrike. Till att börja med fick jag bo i ett flyktingläger, och där studerade jag tyska. Efter sex månader flyttades jag över till Linz, där jag fick bo i en lägenhet. Jag fortsatte att studera tyska på kvällarna och arbetade i en emballagefabrik på dagarna.
Under denna period fick jag kontakt med de evangeliska och katolska kyrkorna, men det fanns ingen som kunde ge tillfredsställande svar på sådana frågor som: ”Vad händer efter döden?” och ”Vad är Guds rike?” Jag frågade en katolsk präst vad ”goda nyheter” innebar för någonting och om det fanns någon de ”goda nyheternas religion”. Han hade inget svar. Jag undrade vad det var för slags goda nyheter min mor hade försökt berätta för mig om.
Vid två tillfällen bad jag till Gud medan jag var ensam hemma, och bägge gångerna hittade jag löpsedlar instoppade under ytterdörren efter det att jag hade bett. Det var inbjudningar till möten i något som kallades Jehovas vittnens Rikets sal. Vad namnet Jehova var visste jag redan, men vilka var ”Jehovas vittnen” och vad var de vittnen om? Bägge gångerna gav jag mig i väg för att leta reda på Rikets sal, full av nyfikenhet och frågor. Men bägge gångerna hamnade jag till slut i en kyrka. Rikets sal låg på andra våningen ovanför ett diskotek, och jag kunde inte hitta den.
Några dagar efter mitt andra försök, när jag var hemma hos en thailändsk kamrat, kom två personer som presenterade sig som Jehovas vittnen på besök till honom. När jag såg att min kamrat avvisade dem, talade jag om för honom att jag ville tala med dem. Allra först frågade jag dem vad Guds rike är. De förklarade med hjälp av bibeln att det är Kristi himmelska regering som skall styra över jorden. När jag ställde min nästa fråga angående människans tillstånd efter döden, använde de återigen bibeln för att svara på det. De logiska och på bibeln grundade svaren som de gav mig gjorde ett djupt intryck på mig, och jag bad omedelbart om ett bibelstudium. Samma dag gick jag och min kamrat till mötet i Rikets sal.
Jag lyssnade till talet trots att jag inte kunde förstå mer än en del av det, eftersom jag fortfarande höll på att lära mig tyska. Jag förstod i alla fall att det handlade om de goda nyheterna, de goda nyheterna om Guds rike. Med hjälp av Jehovas rike skall jorden förvandlas till ett paradis där människor inte längre kommer att fälla några sorgetårar och där Gud kommer att göra allting nytt. (Uppenbarelseboken 21:3—5) Jag kunde påminna mig att min mor en gång hade läst samma ord för mig från bibeln. En värld som är fri från all denna världens ondska var exakt det som jag förväntade av en mäktig och rättfärdig Gud.
Men nu ville jag också veta varför Jehova inte hade skapat en sådan värld för länge sedan. Med hjälp av våra regelbundna bibliska samtal fick jag tillfredsställande svar på dessa och många andra frågor. Jag kände verkligen glädje över att ha funnit en religion som inte krävde blind tro av mig. Dessutom tilltalade Kristi Jesu undervisning och hans levnadssätt mig väldigt mycket.
I skarp kontrast till det jag hade upplevt hos ”Guds barn” uppmanade mig inte vittnena att låta döpa mig bara efter en kort tids undervisning. Jag förstod att det var ett kristet krav att låta döpa sig, så jag frågade dem om de inte kunde döpa mig. Jag räknade med att de skulle göra det innan jag hann ändra mig. Men till min förvåning ville de att jag skulle ta mig tid till att avgöra om jag verkligen ville ta detta steg. Jag insåg att det var kvalitet som räknades hos vittnena och inte kvantitet. Slutligen, i juli 1977, efter att ha studerat bibeln i omkring sju månader på tyska, döptes jag vid Jehovas vittnens sammankomst i Linz.
Jag får klart för mig vad meningen med livet är
Vid denna sammankomst gavs en ny bok ut. Fyra år tidigare hade jag publicerat min bok med titeln ”Livet har ingen mening”. Nu gav Jehovas vittnen ut en bok som nästan var som ett svar på min — Livet har verkligen mening. Nu insåg jag vilket nonsens jag hade skrivit i min bok, och jag välkomnade den här nya boken av hela mitt hjärta.
Vad jag längtade efter att få berätta dessa goda nyheter för de olycksdrabbade människorna i Kambodja! De här goda nyheterna skulle kunna ge dem ett osvikligt hopp och ett underbart mål i livet. Eftersom det inte var möjligt för mig att återvända till Kambodja, gjorde jag vad jag kunde för att förkunna de goda nyheterna för kambodjaner som bodde i Österrike. Jag bad alldeles som Jesaja gjorde: ”Se, här är jag, sänd mig.” Jag hoppades att Jehova skulle bruka mig för att hjälpa mina landsmän. — Jesaja 6:8.
År 1980 gifte jag mig med ett japanskt vittne i Wien. Jag träffade henne vid ett bröllop som hade anordnats av Jehovas vittnen. Min hustru fann också det hon hade sökt efter när en japansk studiekamrat vid Wiens musikakademi, som var ett Jehovas vittne, hjälpte henne att förstå bibeln. När vi hade fått vårt andra barn fick min hustru problem med hälsan, och därför var det bäst att hon fick återvända till Japan. Vi flyttade 1983 och bosatte oss i Tokyo.
Jag har fortfarande kvar min uppriktiga önskan att få hjälpa kambodjanska flyktingar. Det finns omkring 600 sådana i Japan, till största delen utspridda i Tokyos ytterområden. Det skänker mig väldigt stor glädje att få arbeta bland dem och hjälpa dem att förstå Jehovas kärleksfulla uppsåt med mänskligheten. Jag har det stora privilegiet att få hjälpa till med ett tiotal studier med kambodjaner, där jag då antingen leder studiet själv eller bistår en japansk förkunnare som leder studiet. Två gånger i månaden använder vår familj en hel dag till att bara betjäna kambodjaner. Fastän detta innebär att vi får köra en sträcka på nästan 300 kilometer, blir det ändå till stor uppmuntran för oss att lägga märke till de stadiga andliga framsteg somliga av dem gör.
Efter att under lång tid inte ha kunnat få någon kontakt med min familj i Kambodja fick jag svar på ett brev som jag skrev 1981. Jag fick veta att min styvfar och en av mina systrar hade dödats i inbördeskriget. Tre familjemedlemmar, min mor, min bror och min andra syster, är fortfarande i livet. Det är nu möjligt för oss att kunna skriva till varandra några gånger per år, men det är svårt att med ledning av deras brev kunna avgöra hur den religiösa situationen i Kambodja är nu.
Jag måste verkligen säga att mitt sökande efter livets mening har blivit rikt belönat. Jag är också väldigt lycklig över att nu, när jag har funnit livets sanna mening och uppsåt, få ha en kärleksfull familj som är förenad i att tjäna vår store Gud, Jehova. Vad jag ser fram emot den dag då jag åter kan få träffa min mor, min bror och min syster! Fram till dess är det verkligen ett stort privilegium att få ha en andel i att delge underkuvade och förtryckta människor de goda nyheterna om Guds rike.
[Kartor på sidan 16]
(För formaterad text, se publikationen)
Kampuchea med kringliggande länder. Den infällda bilden visar min flyktväg till Thailand
KINA
VIETNAM
LAOS
THAILAND
KAMPUCHEA
Andamansjön
[Karta]
THAILAND
Battambang
Pailin
KAMPUCHEA
[Bild på sidan 15]
En av det kungliga palatsets byggnader i Phnom Penh. Här dansade jag som pojke inför kungen
[Bild på sidan 18]
Min hustru och jag studerar med våra två barn