Allan Kardec — spiritismens banbrytare

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien

”JAG är Kardecanhängare.” Gång på gång får Jehovas vittnen i Brasilien höra dessa ord, när de gör sina besök från hus till hus. Många vill på ett vänligt sätt tala om för vittnena: ”Jag läser evangeliet enligt spiritismen — Allan Kardec, du vet.” På detta följer nästan alltid ett livligt och stimulerande samtal.

Men vem är Allan Kardec? I de flesta svenska såväl som engelska uppslagsverk finner man inte detta namn, och likväl betraktar hundratusentals människor honom som en banbrytare för och den som utformat spiritismen i dess nuvarande form. Hans skrifter betraktas som uttryck för övernaturliga krafter — i synnerhet i Brasilien, där hans böcker har fått stor spridning.

Grande Enciclopédia Delta Larousse och Enciclopédia Mirador Internacional, två välkända portugisiska uppslagsverk, upplyser oss om att Allan Kardec är pseudonymen för den franske författaren Léon Denizard Rivail, som levde mellan 1804 och 1869. Han föddes i Lyon, och vid tio års ålder skickades han till Schweiz för att få utbildning och blev elev hos undervisningsreformatorn Pestalozzi. År 1824 befann han sig i Paris, där han ägnade sig åt undervisningsverksamhet och med tiden blev medlem av franska vetenskapsakademin.

År 1854 stiftade Rivail bekantskap med ett på den tiden populärt tidsfördriv: att försöka meddela sig med överjordiska andar. Följande år bevittnade han fenomenen med borddans och automatisk skrift. Han blev övertygad om att det finns en andevärld som bebos av avlidna människors odödliga själar och att man har möjlighet att meddela sig med dem. De osynliga andemakterna förspillde ingen tid, när det gällde att utnyttja honom som sitt redskap.

Hans ”spiritus” upplyste honom om att han i ett tidigare liv, på druidernas tid, hade bott i Gallien och att hans namn hade varit Allan Kardec. Dessutom meddelade andarna genom medier att ”den av försynen fastställda tiden för en universell uppenbarelse hade kommit, och som Guds tjänare och förvaltare av hans vilja [var] det deras ansvar att underrätta och upplysa människor, att öppna dörren till en ny era av pånyttfödelse för mänskligheten”.

Allt detta gjorde ett djupt intryck på Rivail, och han satte i gång med att iordningställa en omfattande samling ockulta skrifter som han hade fått av sina spiritistiska vänner. Han började regelbundet delta i seanser och hade alltid förberett en serie frågor som han fick besvarade genom medierna på ett ”exakt, insiktsfullt och logiskt sätt”. Allt detta material, vederbörligen ”korrekturläst” av ”sanningens ande” som verkade genom ett medium, publicerades år 1857 i hans första bok, O Livro dos Espíritos (Boken om andar), under författarnamnet Allan Kardec.

Från första början klargjorde Rivail ”att andarna, som blott och bart är människors själar, inte har vare sig överlägsen kunskap eller överlägsen vishet; att deras intelligens beror på de framsteg de har gjort och att deras åsikter inte är annat än personliga åsikter”. Från början till slut nämner han i sina spiritistiska skrifter om överlägsna och underlägsna andar, goda och onda andar, mindre andar, ondskefulla och upproriska andar, kringströvande andar, oanständiga andar och lögnaktiga andar. De presenterar sig för medier med välkända namn som Sokrates, Julius Caesar, Augustinus, Karl den store, George Washington, Mozart eller Napoleon. I sin bok O Que É o Espiritismo (Vad spiritism är) erkänner Rivail också att vissa andar är ”lögnare, svekfulla, hycklare, ondskefulla och hämndlystna” och använder sig av ett vulgärt språk.

Varför skall då människor bry sig om att studera spiritism? Rivail svarade: ”För att på ett påtagligt sätt bevisa att det finns en andevärld.” Men detta var knappast nödvändigt. Tusentals år före Rivail var nämligen människor som trodde på bibeln medvetna om att det fanns en sådan andevärld.

Den Gud som de kristna tillber är den högste Anden. Jesus själv sade: ”Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Johannes 4:24) Kristna som tjänar denne Gud helhjärtat erfar hans inflytande i sina liv och hyser inga som helst tvivel beträffande hans existens. Kristna är också medvetna om att det finns andra andar — Jesus Kristus och de heliga änglarna, änglar som gör Guds vilja.

Utgivarna av en portugisisk utgåva av Rivails bok uttryckte syftet med den enligt följande: ”Den roll som O Livro dos Espíritos spelar är att hjälpa alla andra religioner att befästa tron på själens odödlighet.”

Detta påstående kan dock omöjligen vara sant. Bibeln upplyser om att människosjälen inte är odödlig. ”Väl vet de som lever att de måste dö, men de döda vet alls ingenting.” (Predikaren 9:5) Bibeln innehåller också den stränga varningen: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hesekiel 18:4, Åkeson.

Vilka var då de andar som Rivail tog kontakt med? Det finns bara ett rimligt svar: Dessa andar måste höra till en annan del av andevärlden — demonerna. Så här beskriver lärjungen Judas demonerna: ”De änglar, som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort.” (Judas, vers 6) Ja, de är änglar som gjorde uppror mot Gud.

I den lag Gud gav Israel förbjöd han därför i stränga ordalag israeliterna att ha några som helst kontakter med medier i likhet med dem Rivail hade kontakt med. (3 Moseboken 19:31) Det faktum att deras språk vid vissa tillfällen kan ha varit vackert och att de gav uttryck åt ädla uppfattningar förändrar inte saken. Aposteln Paulus varnar: ”Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel.” — 2 Korintierna 11:14.

[Infälld text på sidan 27]

Vissa andar är ”lögnare, svekfulla, hycklare, ondskefulla och hämndlystna”, och använder sig av ett vulgärt språk

[Bild på sidan 26]

Allan Kardec, utnyttjad av osynliga andemakter