”Era händer är fulla av blod”

”OM NI än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” Så sade den allsmäktige Guden till dem som påstod sig tjäna honom men var delaktiga i att utgjuta oskyldigt blod. — Jesaja 1:15.

Har denna världens religioner gjort sig skyldiga till att utgjuta oskyldigt blod? Ja, det har de verkligen. I vartenda krig under 1900-talet har denna världens religioner och deras prästerskap understött blodsutgjutelsen. Detta har till och med lett till att medlemmar av samma religion har dödat varandra i ofantlig skala.

Jesus lärde emellertid sina efterföljare: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats.” (Matteus 26:52) Aposteln Paulus förklarade: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga.” (2 Korintierna 10:4) Guds ords kraftfulla budskap är att de som utövar den sanna religionen måste älska varandra och inte utgjuta blod: ”Härigenom blir Guds barn och djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

Om en religion inte utövar detta slag av kärlek, kommer dess böner inte att bli hörda av Gud. Bibeln förklarar: ”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon.” (1 Johannes 3:22) Men denna världens religioner har inte hållit Guds bud. De har i stället följt minsta motståndets lag och deltagit i slaktandet av omkring hundra miljoner människor enbart i de krig som förekommit under detta århundrade!

Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna?

I sitt avslutande tal i Assisi sade Johannes Paulus II: ”Vi uppmanar världens ledare att beakta vår ödmjuka vädjan till Gud om fred.” Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna till denna vädjan? En historisk tillbakablick hjälper oss att få svar på denna fråga.

Historien visar att fredsfördrag och böner om fred inte är något nytt. Under medeltiden kallades ofta en fredsöverenskommelse för gudsfred. Sådan pålystes under kristenhetens religiösa högtider, då alla stridigheter skulle upphöra. Men inte ens hotet om bannlysning för dem som kränkte dessa överenskommelser var tillräckligt för att få människor att respektera dem.

År 1915 riktade påven Benedictus XV en vädjan till nationerna om att upphöra med det ”fruktansvärda slaktandet” i första världskriget. Han bad till Gud om ”ett slut på detta ondskefulla gissel”. Men varken nationernas ledare eller deras folk lyssnade. Och självfallet lyssnade inte heller Gud, eftersom de stridande på båda sidor tillhörde samma religion. Katolik dödade således katolik, och protestant dödade protestant, helt i strid mot Guds bud.

På våren 1939, då andra världskrigets ovädersmoln började hopa sig, organiserade påven Pius XII ”en offentlig bönekampanj för freden”. I augusti samma år, strax före krigsutbrottet, vädjade han till världens politiska ledare och deras folk att avstå från alla ”anklagelser, hotelser och orsaker till ömsesidigt misstroende” för att undvika att det värsta skulle inträffa.

Men alla dessa böner och vädjanden kunde inte hejda krigsmaskinen i det katolska och protestantiska Tyskland, och inte heller resulterade de i fred för det katolska Italien eller för det shintoistiska Japan. Inga religionsanhängare hotades heller av bannlysning därför att de dödade andra medlemmar av samma religion. Detta slaktande bröder emellan pågick därför i sex år, överallt med prästerskapets stöd.

Som svar på påvens vädjande i Assisi gjorde man på vissa håll ett uppehåll i stridigheterna den 27 oktober 1986. Men i andra länder fortsatte de. I många fall skedde detta i länder vars religion var representerad i Assisi. De katolska gerillakämparna i IRA genomförde till exempel ett bombattentat på Irland. I Indien pågick sikhernas strider. I Afghanistan, Etiopien, Libanon, Iran, Irak såväl som i andra områden fortsatte också blodsutgjutelsen. Och även på de platser där vapenvilan iakttogs denna enda dag fortsatte man att sprida död och skräck redan nästa dag. I sanning en egendomlig fred!

Skulle ”fridens Gud” kunna välsigna sådana initiativ som indirekt innebär ett godkännande av dem som slutar upp att döda varandra i dag för att sedan börja igen i morgon? Godkände Gud Kain sedan denne hade dödat Abel? Verkligen inte! — Hebréerna 13:20.

Inte en kraft för fred

Färska opinionsundersökningar runt om i världen visar att ett stort antal människor anser att världens religioner främjar krig snarare än fred. Fyrtiosju procent av fransmännen och 48 procent av israelerna är av denna uppfattning.

John Taylor, generalsekreterare i World Conference of Religions for Peace, förklarade i den franska katolska månadstidskriften L’Actualité Religieuse dans le Monde: ”Vi narrade oss själva att tro att religionen kunde och borde sprida ljus och medmänsklig kärlek i krigstid och att vi skulle få stort gagn av de samlade krafterna mot krig, mot krigsvapen. Men när vi undersökte dessa problem, kom vi så småningom att inse att krig inte orsakas av vapen, utan av hat och splittringar människor emellan. ... Och härvidlag har även religionen spelat sin roll.”

I den katolska dagstidningen Avvenire förklarade historikern Ernesto Galli Della Loggia med ännu större skärpa: ”Religionen tycks inte ha utgjort ett förenande drag individer och nationer emellan, utan snarare raka motsatsen. Så har det varit i hundratals år. De största monoteistiska religionerna har inte endast bekämpat varandra i skoningslösa krig, utan vissa av dem — främst kristendomen och islam — har ägnat all sin kraft åt att utplåna de så kallade primitiva folkens animistiska religioner. Detta har skett därför att religion och politisk makt endast är olika sidor av samma mynt.”

Av detta och andra skäl har det kommit att bli så att nationernas regeringar antingen ignorerar de religiösa ledarna eller tolererar dem som ett nödvändigt ont. Vidare är världens religioner i sig själva blott och bart en yttre fernissa som har föga eller ingen positiv verkan på människan eller på världsförhållandena.

I sitt slutanförande denna bönedag erkände påven själv katolicismens del i all denna blodsutgjutelse. Han sade: ”Jag erkänner villigt att katoliker inte alltid varit trogna mot denna trossats.” Därefter tillade han: ”Vi har inte alltid varit ’fredsstiftare’. För oss, men kanske också i viss mån för alla, är således detta möte i Assisi en form av botgöring.”

Men har våra dagars religioner genom sitt handlingssätt visat att de har ändrat sin inställning gentemot krig? Är de verkligen botfärdiga, ångerfulla över sitt skändliga förflutna? Beträffande de krig som för närvarande pågår framhöll Ernesto Galli Della Loggia: ”Nio gånger av tio är dessa konflikter också, för att inte säga huvudsakligen, religiösa konflikter.”

Dessa böner om fred har således varit fruktlösa. Varken de politiska ledarna eller folk i allmänhet lyssnar till dem eller handlar i överensstämmelse med dem; och det gör inte heller Gud, för han har sagt: ”Om ni än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” (Jesaja 1:15) Det var därför som Internationella Fredsåret (1986), som utlystes av Förenta nationerna och backades upp av denna världens religioners böner, blev ett sådant fiasko.

[Ruta på sidan 10]

En undersökning i Italien

Tidskriften Vakna! utförde nyligen en undersökning i ett antal italienska städer, varunder hundratals människor intervjuades, de flesta katoliker. På frågan om huruvida sådana initiativ som bönedagen i Assisi och tillfälliga vapenvilor för freden bidrar till avskaffandet av krig och krigsvapen svarade 70 procent nej, 17 procent att det bara var första steget och endast 10 procent att det var ett positivt initiativ.

En präst från den norditalienska staden Bergamo sade: ”Jag tror att detta initiativ kommer att bli till stor nytta, om bara budskapet fortsätter att föras ut. Det är en bra början som inte får bli en engångsföreteelse.”

Men en ung katolsk kvinna från samma område sade: ”Man kan inte undgå att frapperas av det hyckleri som präglar människor som har krigat i åratal, också av religiösa skäl, och som sedan lägger ner sina vapen och ber om världsfred, när de mycket väl vet att de kommer att fortsätta att slåss redan nästa dag.” Och en ung flicka från Brescia sade: ”Möten som dessa hjälper inte mot religiös likgiltighet. Kyrkorna borde intressera sig mindre för politik, om de vill att Gud skall lyssna till dem.”

Som svar på frågan: ”Vad bör religionerna göra för att mer effektivt bidra till freden?” svarade en katolik från Turin att ”de bör ta avstånd från allt världsligt engagemang och lära människor att leva utan vapen”. En ung katolsk kvinna från Cremona förklarade: ”Kyrkan borde ha föregått med gott exempel genom att inte blanda sig i krig och politik. Men nu är det för sent.”

På frågan: ”Vad anser du om påvens fredsinitiativ?” svarade en advokat från provinsen Pesaro: ”Kyrkan utnyttjar fredsproblematiken till sin egen fördel för att bedriva katolsk propaganda runt om i världen.” En 84-årig katolsk kvinna sade: ”Det är meningslöst. Om de vill ha krig, kommer de att sätta i gång ett i alla fall.”

På tal om religionens ”politiska syften” gjorde Il Corriere della Sera som ges ut i Milano följande betecknande kommentar: ”Kyrkan drar fördel av pacifismen och främjar initiativ som gör det möjligt för den att kontrollera, snarare än att underställa sig, den offentliga debatten rörande de större politiska frågor som är aktuella för dagen.”

[Bilder på sidan 8, 9]

Böner frambars av människor från alla delar av världen

Många ungdomar är intresserade av världsfred