Katastrofer — tillfällen till kärleksgärningar
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Jamaica
I genomsnitt drabbas världen av 26 större katastrofer om året, av vilka översvämningar intar främsta platsen. De är de vanligaste och ödelägger tillvaron för miljoner människor varje år. Hur skulle du reagera om en katastrof — stor eller liten — drabbade din hemtrakt? Skulle du visa kärleksfull omtanke om andra? Skulle du veta hur du skulle göra detta? Följande berättelse är kanske till hjälp.
”VATTEN, vatten, floden Rio Minho håller på att svämma över! Vakna upp allihop och spring. Floden svämmar över!” Desperata röster som hördes under de tidiga morgontimmarna den 6 juni 1986 fick Tony Burgher och hans hustru att med ens bli klarvakna. Det var inte något falsklarm. De hoppade ur sängen, fick med sig sin 3-årige son och klättrade upp på taket. Tony och hans hustru var inte ensamma om att ta till flykten.
Många invånare på den södra delen av ön Jamaica vaknade upp och fann att lerigt vatten virvlade fram under deras sängar. Vad hade hänt? I de berg som reste sig över Plain of Vere hade det pågått ett tungt, ihållande regn i många dagar. Vattenavrinningen hade höjt vattennivån i floden Rio Minho så mycket att floden bröt igenom sina vallar, och tonvis med dyigt vatten forsade ut på slätterna.
Gryningen uppenbarade scener av ödeläggelse, när den rasande flodvågen svepte fram genom husen och spolade med sig möbler och ibland hela byggnader, dränkte boskapsdjur, förstörde jordbruksgrödor och avsatte tjock dy i de hus som inte hade förstörts. En del byar blev isolerade till följd av att vägar och broar förstördes. Personer som blev isolerade på detta sätt måste räddas av fiskebåtar och militära helikoptrar.
Hjälpinsatser organiseras
Vittnena vid Vakttornets avdelningskontor i Kingston var bekymrade för sina medvittnen i de utsatta områdena. Följande morgon reste därför tre medlemmar av avdelningskontorets kommitté med bil till det värst drabbade området. Efter att ha åkt många omvägar för att undvika översvämningsvattnet fick de kontakt med en äldste i en av församlingarna i den översvämmade regionen. Han visade dem vägen hem till Tony Burgher, pionjärförkunnare med särskilt uppdrag. Tony och hans familj hade vid det här laget lämnat hustaket, och de befann sig i skydd i en intilliggande skolbyggnad, som användes som nödhjälpscentrum. Tony rapporterade om de andra drabbade bröderna till kommittén. Efter en snabbedömning av deras omedelbara behov kom man överens med äldste från en grannförsamling om att denna församling skulle förse översvämningsoffren med mat. Redan klockan fem samma eftermiddag anlände en sändning till dem.
På söndagen, den andra dagen efter översvämningen, sändes en vädjan till alla församlingarna i Kingston om hjälp med mat, kläder och dricksvatten. Gensvaret kom skyndsamt, och behövliga förnödenheter strömmade i riklig mängd in till avdelningskontoret. Redan samma eftermiddag avsändes en billast med skänkta förnödenheter till översvämningsoffren.
Gärningar av kärleksfull omtanke
De bidrag som sändes till avdelningskontoret var långt större än de drabbades behov. En 13-årig handikappad son till ett vittne fick höra talas om katastrofen och skänkte alla sina besparingar på 1.000 kronor till Sällskapets avdelningskontor för att utnyttjas till nödhjälpen. Någon annan tänkte på deras andliga behov och skänkte en bibel inslagen i plast. ”Många ögon fylldes av tårar, när vi såg dessa barmhärtighetsgåvor från våra bröder”, sade Tony.
En vecka efter översvämningen återvände en grupp vittnen till översvämningsområdet för att städa upp i de hus som var fulla av dy och för att begrava döda djur. I denna grupp av frivilliga fanns en syster som mist ena benet. Trots att hon var handikappad, fick kärleken henne att resa 100 kilometer för att hjälpa sina andliga bröder.
Golvet i en Rikets sal var täckt av en meter djup dy. Men bröderna, som visste att de inte fick underlåta ”att själva församlas”, arbetade till sent in på lördagsnatten — dagen efter översvämningen — för att få Rikets sal i ordning till söndagen. (Hebréerna 10:25) De var verkligen lyckliga över att se att 16 personer var närvarande vid mötet på söndagsförmiddagen!
Reaktioner på gärningar av broderlig kärlek
Regeringen på Jamaica organiserade nödhjälp för dem som hade drabbats på hela ön och organiserade också en nationell uppstädningskampanj, men den snabbhet med vilken Jehovas vittnen inskred för att hjälpa sina andliga bröder och intresserade personer att röja upp i sina hem fick en iakttagare att påpeka att ”vittnena arbetade snabbare än regeringen”.
”Tänka sig”, sade en kvinna till sin granne som var vittne, ”de forslade dricksvatten till er hela vägen från Montego Bay [drygt 160 kilometer därifrån]. De är verkligen kärleksfulla!” En icke troende släkting till ett annat vittne såg den omtanke och den kärlek som kom till uttryck och påpekade: ”Jag tror inte på deras form av tillbedjan, men en sak måste jag säga: De är mycket kärleksfulla.”