Vår vackra jord — Kommer vi att bevara den åt våra barn?
ENLIGT tillgängliga uppgifter har 1,7 miljarder barn kommit till världen sedan år 1970. Om de utgjorde en nation, skulle den vara världens största. Vi bör därför fråga oss: Vad för slags värld efterlämnar vi åt dem?
För mer än 25 år sedan konstaterade en bemärkt läkare vid United States Public Health Service: ”Vi lever allesammans i en gnagande fruktan för att någonting kanske kan försämra vår miljö till den grad att människan till slut går samma väg som dinosaurierna.”
Under de år som gått sedan dess har denna fruktan intensifierats. Ett forum på närmare ett hundra biologer varnade förra året för en kommande våg av massutrotning av det slag som utplånade dinosaurierna, med den skillnaden att den denna gång inte skulle vara resultatet av naturliga processer, utan av ”människans verksamhet”.
Tidigare i år publicerade Worldwatch Institute sin rapport State of the World 1987. Det heter där: ”För att vara godtagbart måste ett samhälle tillfredsställa sina behov på ett sätt som inte försämrar framtidsutsikterna för nästa generation. Dagens samhälle kommer i många avseenden till korta när det gäller att uppfylla detta kriterium. Det ekologiskt godtagbara i dagens situation ifrågasätts nu på varje kontinent. Människans verksamhet har börjat anta proportioner som hotar att göra jorden obeboelig.”
Rapporten förklarade att jordens mer än 5 miljarder invånare — ett antal som ökar med 83 miljoner om året — ställer krav som vida överstiger de regenererande förmågorna hos dess biologiska system.
Kemiska föroreningar tunnar ut ozonskiktet i atmosfären och kan komma att ”öka förekomsten av hudcancer, skada människans immunsystem och inverka menligt på växande grödor”.
Om det sura regnet fortsätter, kommer detta inte bara att leda till att ännu fler sjöar och skogar dör, utan också till en ytterligare försurning av jorden som det ”kan ta årtionden, om inte rentav århundraden, att reparera”.
Allt intensivare jordbruksmetoder har lett till att ”förlusten av matjord sker i snabbare takt än nybildningen”.
Skogsavverkningen leder till en minskning av den mängd koldioxid som upptas från atmosfären, och förbränningen av fossila bränslen ger upphov åt mer koldioxid än haven och resterande växter kan uppta. Resultatet är en ökning av den drivhuseffekt som till sist kan få glaciärerna att smälta och jordens kuststäder att översvämmas.
Avverkningen av de tropiska skogarna leder till minskad nederbörd och kan leda till uppkomsten av ökenområden.
Giftiga kemikalier, förorenat avloppsvatten, råolja, kärnkraftsolyckor, radongas, mikrovågor, asbest — listan över människans brott mot miljön kan göras hur lång som helst.
Rapporten State of the World 1987 säger varnande: ”Aldrig har så många för jordens beboelighet vitala system varit ur jämvikt på en och samma gång. Nya miljöproblem sträcker sig över tidsperioder och geografiska områden som de existerande politiska och sociala institutionerna inte har makt över. Ingen nation kan ensam stabilisera jordens klimat, skydda ozonskiktet, bevara planetens täcke av skogar och matjord eller stoppa försurningen av sjöar och vattendrag. En samlad, internationell aktion är det enda som skulle hjälpa.”
Denna aktion låter likväl vänta på sig, och tiden håller på att rinna ut. Hundratals miljarder läggs ner på kapprustningen; endast en spottstyver läggs ner på att bevara de miljöbetingelser som uppehåller oss — en försummelse som kan kosta oss livet. Sedan år 1983 har man enbart i Förenta staterna lagt ner nära 60 miljarder kronor på militära forskningsprojekt och vill använda ytterligare 200 miljarder under perioden 1986 till 1991, men när det gäller miljön blir man plötsligt knusslig. De andra industriländerna handlar på samma sätt. Rapporten State of the World 1987 beskriver problemet i ett nötskal: ”Det är dags att vi sluter fred med varandra, så att vi kan sluta fred med jorden.”
”För att få en dräglig framtid”, sägs det i rapporten, ”skulle vi på en och samma gång behöva hejda ackumuleringen av koldioxid, skydda ozonlagret, återställa skogarna och matjordsskiktet, stoppa upp befolkningstillväxten, effektivisera energiförsörjningen och utveckla självförnyande energikällor. Ingen generation har någonsin ställts inför ett sådant invecklat problemkomplex som omedelbart måste uppmärksammas. Tidigare generationer har alltid varit intresserade av framtiden, men vi är de första som ställs inför beslut som kan bli avgörande för huruvida den jord som våra barn skall få i arv blir beboelig eller inte.”
Följande artikel beskriver den krisartade situation som har uppstått när det gäller giftiga kemikalier.