När ett faktum inte är ett faktum
Ett faktum är något som står utom allt tvivel. Det är en verklighet, en vederhäftig realitet. Det har fastslagits med hållbara bevis.
En teori är något som inte har bevisats men som emellanåt hålls för att vara sant på grund av de argument som framförs. Det har ännu inte bevisats vara ett faktum. Trots detta framförs ibland något som varande ett faktum, när det bara är en teori.
Teorin om organisk utveckling faller inom denna kategori.
DEN 30 september 1986 publicerade The New York Times en artikel av en universitetsprofessor i New York, Irving Kristol. Han hävdar att om man i allmänna skolor undervisade om evolutionen som den teori den är, i stället för som det faktum den inte är, skulle den debatt som nu rasar mellan evolution och kreationism inte behöva förekomma. Kristol säger: ”Det råder inte heller något tvivel om att det är denna pseudovetenskapliga dogmatism som har framkallat den allmänt utbredda religiösa reaktionen.”
”Trots att denna teori vanligen lärs ut som en fastslagen vetenskaplig sanning”, säger Kristol, ”är den inte alls det. Den har alltför många luckor. De geologiska vittnesbörden har inte gett oss hela den skala av övergångsformer mellan arterna som vi hade väntat oss. Vidare har laboratorieexperiment uppenbarat hur nära nog omöjligt det är för en art att utvecklas till en annan, även då man tar förädlingsmetodik och en viss genetisk mutation med i beräkningen. ... Gradvis omvandling av en population från en art till en annan är en biologisk hypotes, inte ett biologiskt faktum.”
Denna artikel rörde vid en öm punkt hos Harvardprofessorn Stephen Jay Gould, en som ivrigt försvarar evolutionen som ett faktum och inte bara som en teori. Hans motinlägg publicerades i januarinumret för 1987 av en populärvetenskaplig tidskrift som heter Discover. Det gav uttryck åt själva den dogmatism som Kristol beklagade.
I sin protestessä upprepade Gould ett tiotal gånger påståendet att evolutionen är ett faktum. Några få exempel: Darwin påvisade ”evolutionens faktum”. ”Evolutionens faktum är lika väl fastslaget som allt annat inom vetenskapen (lika säkert som jordens kretslopp kring solen).” Vid tiden för Darwins död ”kom närapå alla tänkande människor att omfatta evolutionens faktum”. ”Evolutionen är lika väl fastslagen som något annat vetenskapligt faktum (jag skall strax ge skälen till det).” ”Evolutionens faktum stöder sig på rikhaltiga uppgifter, som i stora drag faller inom tre större kategorier.”
Inom den första av dessa ”tre större kategorier” av ”rikhaltiga uppgifter” anför Gould som ”direkt bevis” för evolutionen de småskaliga förändringar inom en art som förekommer bland vissa fjärilar, bananflugor och bakterier. Men dessa variationer inom arterna har inte med evolutionen att göra. Evolutionens problem är att kunna förklara hur en art förvandlas till en annan art. Gould hyllar Theodosius Dobzhansky som ”vårt århundrades störste evolutionist”, men det är Dobzhanskys egna uttalanden som kullkastar Goulds ovanstående argument som irrelevanta.
Angående de bananflugor som Gould anför i sin bevisföring säger Dobzhansky att mutationer ”vanligtvis innebär att organ försämras, bryts ner eller försvinner. ... Många mutationer leder faktiskt till att organismen dör. Mutanter som i fråga om livskraft är jämlika med den normala flugan är i minoritet, och mutanter som innebär en betydande förbättring av den normala organismen i den normala miljön är okända.”
Science, den officiella tidskriften för Amerikanska sällskapet för vetenskapens främjande, har också gjort ett uttalande som punkterar Goulds bevisföring: ”Arter har faktiskt förmågan att genomgå smärre modifieringar i fråga om fysiska och andra särdrag, men denna förmåga är begränsad, och i ett längre perspektiv faller dessa förändringar in i en svängningsrörelse kring ett medelvärde.” Hos både växter och djur kommer variationerna inom en art att pendla eller röra sig likt kulor som skakas i en glasburk — variationerna håller sig inom gränserna för arten, alldeles som kulorna är instängda i burken. Som bibelns skapelseberättelse låter oss förstå kan en växt eller ett djur uppvisa variationer, men de är ändå begränsade till att fortplanta sig ”efter deras arter”. — 1 Moseboken 1:12, 21, 24, 25.
I den andra av sina tre kategorier anför Gould stora mutationer: ”Vi har direkta bevis för storskaliga förändringar, som grundar sig på sekvenskedjor i det fossila vittnesbördet.” Genom att säga att förändringarna var storskaliga, att en art övergick till en annan i några få stora språng, kommer han ifrån behovet av de mellanliggande fossilen som inte existerar. Men genom att övergå från små förändringar till stora språng kommer han ur askan i elden.
Kristol gör följande yttrande om detta: ”Vi känner helt enkelt inte till några sådana ’jättesprång’ som skapar nya arter, eftersom de flesta genetiska mutationer motarbetar individens överlevnad.” ”Vårt århundrades störste evolutionist” enligt Gould, Theodosius Dobzhansky, har också gjort utlåtanden som stöder det Kristol säger. Hans påstående att många mutationer leder till döden stämmer i synnerhet in på storskaliga mutationer, som sker i jättesprång; dessutom säger han att ”mutationer som åstadkommer stora förbättringar är okända”. Eftersom det saknas bevis för de storskaliga förändringar Gould talar om, faller han tillbaka på evolutionisternas gamla utslitna bortförklaring: ”Vårt fossila vittnesbörd är så ofullständigt.”
Gould framför emellertid som ett ”direkt bevis för storskaliga förändringar” något som han kallar ett av de ”ypperliga exemplen”, nämligen ”människans utveckling i Afrika”. Men evolutionister erkänner vanligtvis att detta fält är långtifrån ypperligt. Det är en grogrund för stridigheter, ett slagfält där man kämpar om tänder och benbitar, vilka av evolutionister med livlig fantasi förvandlas till hårbeklädda, framåtlutande apmänniskor med buskiga ögonbryn. Inte heller denna gång stöds Goulds påstående av Dobzhansky: ”Även denna jämförelsevis sentida historia [från apa till människa] är full av osäkra faktorer; experterna är ofta oense, både beträffande grundprinciper och beträffande detaljer.”
Den sista av Goulds ”tre stora kategorier”, som han säger bevisar att evolutionen är ett faktum, är likheten mellan arterna. (Den nuvarande gängse uppfattningen är emellertid att bortse från fysiska likheter som bevis för släktskap; genetiska likheter är det nya populära sättet att bevisa släktskap, även i fall där de fysiska särdragen i stor utsträckning skiljer sig.) Gould för fram två exempel på släktskap som bevisas av likhet. För det första: ”Varför uppvisar vår kropp, från ryggraden till bukmuskulaturen, spår efter en ordning som är bättre anpassad för ett fyrfota liv, om vi inte är avkomlingar av fyrbenta varelser?”
Ett egendomligt resonemang. Vi kan gå och springa upprätt på två ben, göra det kontinuerligt i många kilometer och göra det utan större besvär för ryggraden och bukmusklerna, under förutsättning, naturligtvis, att vi inte tillbringar det mesta av vår vakna tid nersjunkna i en stol utan att ge rygg- och bukmusklerna någon träning. Men de som är tränade kan springa ifatt vilda fyrfotadjur och trötta ut dem, och i de allra flesta fall kommer de att överleva dem. Vi klarar oss fint på två ben; djuren tycks vara nöjda med att gå på alla fyra.
Goulds andra exempel: ”Varför är växterna och djuren på Galapagosöarna snarlika, men ändå något annorlunda, jämfört med djuren i Ecuador, det närmaste landområdet cirka 1.000 kilometer österut? ... Likheterna kan endast innebära att djur från Ecuador koloniserade Galapagosöarna och sedan utvecklades åt ett annat håll genom en naturlig evolutionsprocess.” Vad likheterna endast kan innebära och verkligen innebär är variation inom arterna. Finkarna, till exempel, är fortfarande finkar.
Gould förlöjligar dem som tror på skapelsen och som framför argumentet att ”Gud tillåter begränsad variation inom skapade arter, men att en katt aldrig kan förvandlas till en hund”. Han ställer då frågan: ”Vem har sagt att det skulle kunna gå, eller att naturen skulle ha uträttat det?” Trots detta tror han på mycket större förändringar. Från katt till hund skulle åtminstone vara från däggdjur till däggdjur, under det att Gould säger att ”dinosaurier utvecklas till fåglar”.
Irving Kristol drar i sin artikel i The New York Times följande slutsats: ”Den nuvarande evolutionsundervisningen i våra allmänna skolor har faktiskt en ideologiskt betingad aversion mot religiös tro — man lär ut som ’faktum’ vad som bara är en hypotes. ... Om troende kristna låter sig övertygas om att deras barn inte utsätts för antireligiös undervisning, kan man rimligen hoppas på att de än en gång kommer att känna sig nöjda med denna amerikanska tradition [åtskiljande av kyrka och stat].”
Kristol framhäver visheten i detta åtskiljande, i det han säger: ”Teologiska stridsfrågor kan så lätt bli en konflikthärd.” Detta är exakt vad den ”vetenskapliga kreationismen”, som hålls fram av vissa kreationister, skulle bli, om den blev en del av undervisningen i klassrummen. Flera av dess påståenden är inte skriftenliga. För att nämna bara ett påstår man att skapelsedagarna i Första Moseboken är 24-timmarsdygn. Det hebreiska ord som översatts med ”dag” kan betyda och används i bibeln för att beteckna 12 timmar, 24 timmar, en årstid, ett år, ett tusen år eller flera tusen år, beroende på de särskilda omständigheterna och hur det används.
Klassrummet är inte rätta platsen för att ventilera religiösa meningsskiljaktigheter. Inte heller är det, som Kristol säger, rätta platsen för att lära ut den hypotetiska evolutionen som ett faktum, när den i verkligheten själv har blivit en nutida religion som understöds enbart av dogmatism.
Gould säger mycket träffande att ”myter blir trossatser genom försåtlig upprepning utan vederbörlig dokumentation”. Det är sant. Det var så religiösa läror uppstod som säger att bibeln lär att själen är odödlig, att onda människor för evigt plågas i en helveteseld, att Gud är en treenighet som består av tre personer i en, att skapelsedagarna i Första Moseboken, kapitel 1, är 24-timmarsdygn — och allt detta utan vederbörlig dokumentation från bibeln.
Det är också så som det evolutionistiska ständiga mässandet att ”evolutionen är ett faktum” har blivit en trossats: genom ”upprepning utan vederbörlig dokumentation” från vetenskapligt bevismaterial.
[Infälld text på sidan 11]
”Vi känner helt enkelt inte till några sådana ’jättesprång’”
[Infälld text på sidan 12]
”Denna jämförelsevis sentida historia är full av osäkra faktorer”
[Infälld text på sidan 13]
Evolutionen — en nutida religion som understöds enbart av dogmatism
[Ruta/Bild på sidan 12]
”Dinosaurier utvecklas till fåglar”?
Begrunda följande: Fåglar är varmblodiga, reptiler är växelvarma; fåglar ruvar sina ägg, reptiler gör det inte; fåglar har fjädrar, reptiler har fjäll; fåglar har ihåliga ben, reptiler har massiva; fåglar har luftkyld ”motor”, reptiler har det inte; fåglarnas hjärtan har fyra rum, reptilernas har tre; fåglar har ett nedre struphuvud (syrinx) med vilket de sjunger, reptiler har det inte. Det finns många fler skillnader. Övergången från katt till hund, som Gould förlöjligar, är ett ynkligt steg jämfört med jättesprånget från reptil till fågel, som Gould accepterar!
[Bild på sidan 10]
Muterade bananflugor som, fastän de är missbildade, fortfarande är bananflugor
Normal bananfluga
Muterade flugor