”Det kan inte vara sant!”
”DEN 31 maj 1982 var en underbar dag. Solen sken från en blå himmel, och jag tyckte att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att städa upp i trädgården. Vi hade nyligen huggit ner den gamla almen, och det fanns fortfarande en del kvistar och grenar kvar på gräsmattan. Jag kom att tänka på att vår vän George hade en kompostkvarn som skulle underlätta arbetet, så därför ringde jag upp honom.
George var en erfaren pilot, och han älskade att flyga. Jag blev därför inte förvånad när han berättade att han tänkte ta med sig några vänner på en flygtur och frågade om vi skulle vilja följa med. Min hustru Dianne och jag tyckte att det skulle vara en trevlig avkoppling efter trädgårdsarbetet. Vi tog vår treåriga dotter med oss. Maria, en pigg och söt flicka med mörkt hår och bruna ögon, var mycket förväntansfull.
När vi kom fram till flygplatsen, stod en annan av våra vänner och väntade på att få följa med på en flygtur, så vi stuvade in oss allihop i det fyrsitsiga planet. Vi flög över sjön och satte kurs mot bergen. Det var underbart vackert. Vi tittade ut och såg de välbekanta landmärkena. Några människor hade picknick på en bergssluttning. Maria tyckte att det var mycket spännande. Men så plötsligt, just som vi flög över bergskammen, fångades planet upp av en stark nedvind. Motorn tjuvstannade, och planet störtade mot marken!
Det enda jag hade i tankarna var att försöka komma mellan min hustru, som hade Maria i knät, och stolen framför. Jag lyckades aldrig ta mig dit — planet slog emot bergssidan.
Jag försökte resa mig upp men kunde inte röra mig. Jag hörde Dianne ropa på hjälp, men jag kunde ingenting göra. Det enda jag kunde göra var att skrika på hjälp.
Till sist kom sjukvårdskunnig personal till platsen för att hjälpa oss bort från berget. Trots att det var en nödlandning enligt kursboken, var både George och hans vän döda. Vi andra var svårt skadade. Maria hade huvudskador och inre skador. Min svärfar hade det smärtsamma uppdraget att besöka mig på sjukhuset och tala om att hon var död — det var som att sticka en kniv i hjärtat på mig. ’Varför skulle just hon dö? Varför kunde det inte ha varit jag? Det är inte rättvist att ett litet barn som hon skall dö’, tänkte jag. Om jag bara inte hade tackat ja till den där flygturen. ...
Dianne hade brutit ryggen och var mycket illa däran. Tre veckor efter olyckan dog också hon. Jag hade förlorat mitt lilla barn och min hustru i ett enda slag. Jag kände det som om jag hade förlorat allt. Hur skulle jag kunna leva vidare?” — Berättat av Jess Romero, New Mexico, USA.
”Min son Jonathan var ute på Long Island och hälsade på några vänner. Min hustru, Valentina, tyckte inte om att han åkte dit. Hon var alltid nervös för trafiken. Men han var mycket intresserad av elektronik, och hans vänner hade en verkstad där han kunde få praktisk övning. Jag var hemma i vår bostad på West Manhattan. Min hustru var på besök hos sin familj på Puerto Rico.
Jag satt och halvsov framför TV-n. ’Snart kommer Jonathan tillbaka’, tänkte jag. Det ringde på dörren. ’Det är säkert han.’ Det var inte han. Det var en polis och några ambulansmän.
’Känner ni igen det här körkortet?’ frågade polisen. ’Ja, det är min son Jonathans.’ ’Vi har tyvärr sorgliga nyheter. Det har inträffat en olycka, och ... er son, ... er son har blivit dödad.’ Min första reaktion var: ’No puede ser! No puede ser!’ — det kan inte vara sant!
Denna händelse tillfogade oss hjärtesår som ännu inte är läkta, efter nästan två år.” — Berättat av Agustín Caraballoso, New York.
”Vi var en lycklig familj i 1960-talets Spanien — trots att vi, som Jehovas vittnen, blev utsatta för religiös förföljelse. Det var María, min hustru, och våra tre barn, David, Paquito och Isabel, som var 13, 11 och 9 år gamla.
En dag i mars 1963 kom Paquito hem från skolan och klagade över att han hade så ont i huvudet. Vi undrade vad det kunde bero på — men vi behövde inte undra länge. Tre timmar senare var han död. En hjärnblödning hade utsläckt hans liv.
Det är nu 24 år sedan Paquito dog. Men än i denna dag känns saknaden svår. Föräldrar kan aldrig förlora ett barn utan att känna det som om de har förlorat en bit av sig själva — oavsett hur lång tid som förflutit eller hur många andra barn de kan ha.” — Berättat av Ramón Serrano, Barcelona, Spanien.
Detta är bara några få av de miljontals tragedier som drabbar familjer över hela världen. När döden tar ens barn, är den verkligen en fiende, vilket de flesta sörjande föräldrar kan intyga. — 1 Korintierna 15:25, 26.
Men hur kunde de här omtalade sörjande föräldrarna klara av att leva vidare? Är det möjligt att återgå till ett normalt liv efter en sådan förlust? Har vi något hopp om att få återse våra kära som vi mist? I så fall, var och på vilket sätt? Dessa och andra närbesläktade frågor kommer att dryftas i de artiklar som följer.
[Bildkälla på sidan 3]
The Daily Herald, Provo, Utah