Namibia — väldigt, ensligt, inbjudande

Från Vakna!:s korrespondent i Sydvästafrika

”LEJON! Det är ett lejon i lägret!”

När detta rop ljuder, tittar jag ut genom fönstret på vår husvagn och ser arbetare rusa i alla riktningar. Upphetsat ropar jag på min familj, och försiktigt — mycket försiktigt — går vi ut. Ja, där är det. Ett stort lejon med svart man tassar fram utmed skyddsstaketet — men på fel sida! Snart kommer emellertid några viltvårdare och föser in det i en del av området där de har klippt upp ett hål i staketet. Det ger sig i väg, troligen lika lättat över att få komma därifrån som vi är över att se det ge sig av!

Vi befinner oss i ett semesterläger i Namutoni i Etosha National Park, en stor park för vilda djur i Namibia (Sydvästafrika). Men det är inte någon önskan hos oss att låta våra ögon njuta av naturen som har fört oss till denna ibland oroliga plats. Det är i själva verket människorna som har dragit oss hit.

Trots att Namibia är mer än tre gånger så stort som Västtyskland, har det en av de lägsta befolkningstätheterna i världen — något mer än en person per kvadratkilometer. Men här och där finns små öar av bebyggelse utspridda. Som Jehovas vittnen hade vi en brinnande önskan att nå dessa isolerade personer med budskapet om ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) I åratal hade min familj och jag predikat bland hinduerna och muslimerna i Natal i Sydafrika. Det var drygt 1.500 kilometer härifrån på andra sidan kontinenten. Men när vår yngsta dotter slutade gymnasiet, grep vi möjligheten att tjäna i ett land där det fanns ett behov av fler förkunnare av Riket.

På så sätt kom vi att befinna oss i detta väldiga och ensliga land. Vi lärde oss emellertid snart att Namibia har en skönhet i sitt eget slag. Här i Etosha, till exempel, kan man se en förvånansvärd mångfald av vilda djur: flockar på 12 lejon eller fler, fågelsvärmar på hundratusentals flamingofåglar, hjordar på 50 till 100 gnuer — och oräkneliga sebror, springbockar och impalaantiloper. Ja, vid ett vattenhål ser vi tre ”familjer” bestående av elefanter — mödrar och ungar — totalt 51 djur!

Titta där! Högt ovanför ett träd av arten kameltörne syns den långa, gracila halsen på en giraff. Där borta rusar en gepard fram över slätten i jakt på sitt utvalda byte. En väldig hanne av arten skruvhornsantilop med sina vackra, spiralformade horn står i ett snår och spanar med stora, kristallklara ögon. En gemsbock, eller oryxantilop, med sina raka, nålliknande horn står där som en figur på en vapensköld. Här håller också den magnifika eland- eller älgantilopen till, den största antilopen på jorden. Vilken kontrast han är till dikdikantilopen från Damarafolkets område som står alldeles i närheten och ser ut som en liten leksak med en höjd av endast 30 centimeter! I Etosha förekommer till och med de sällsynta men vackra svarthövdade impalaantiloperna.

Naturrikedomar

Namnet Namibia är taget från Namiböknen, som sträcker sig omkring 1.300 kilometer längs södra Afrikas västkust. Här står handelsbolagens en gång i tiden rymliga byggnader, nu sandfyllda skal, i spökstäder som reliker efter en kortlivad diamantrush. Vitnade ben och strandade fartyg ligger längs dess sönderskurna stränder. Sanddyner — de högsta i världen — skiftar ständigt mönster. Här blir fotografens dröm verklighet.

Namibia är fullt av naturrikedomar. Stora mängder diamanter hämtas fortfarande fram under sandlagren vid kusten. I inlandet, på en lantgård som heter Hoba, finns den största meteoriten som människan känner, drygt 60 ton järn och nickel. I Tsumeb finns en gruva, där mer än 184 olika mineral har påträffats — somliga av dem finns inte på någon annan plats på jorden!

I söder stupar en stenslätt plötsligt ner i den imponerande Fish River Canyon, som kommer näst efter Grand Canyon (USA) i storlek. Väldiga, skära klippformationer skjuter ut från kanjonväggarna. Dessa är utlöpare bestående av rosafärgad kvarts, och en hel bergstopp består av denna vackra kristall. Söder om kanjonen ligger andra skatter, men regionen är outhärdligt varm och torr. ”Bushmän och prospektörer”, heter det i Illustrated Guide to Southern Africa, ”är de enda människor som, oförfärade till och med av sådana ogästvänliga förhållanden, har letat sig in i detta område.”

Namibia har skatter av många olika slag, och en av dessa är dess ”svarta diamanter”, ett smeknamn för karakulfår. Atlantiska oceanen levererar också många skatter. Silversardiner och ansjovis fångas i nät och fraktas in i fiskehamnen Walvis Bay. Kräftdjur (hummer) omhändertas i Lüderitz, och tusentals kilo exporteras årligen till alla delar av världen. Utmed kusten finns ”öar” (träplattformar), där sjöfåglar slår sig ner och värdefull guano (spillning) tas till vara för att användas som gödningsmedel.

Det finns många andra naturens under och skatter. Skyhöga klippformationer och vackra ädelstenar, sådana som ametist, akvamarin, diamant, turmalin, jaspis och tigeröga. Ja, dessa och en mängd andra mineral, sådana som uran och koppar, gör Namibia till en väldig skattkammare full av naturrikedomar.

Andliga rikedomar

Alltsedan jag och min familj började vår tjänst här i Namibia har vi varken prospekterat eller grävt efter mineral eller ädelstenar. Men vi har funnit en verklig skatt i folket här. Vi bor nu i Tsumeb och utgör en del av en liten församling, som består av Jehovas vittnen av nio olika nationaliteter. Åtta språk talas bland oss. Vilken glädje det är att tjäna tillsammans med denna grupp!

Att vara förkunnare i ett sådant land innebär naturligtvis problem. När vi arbetar från hus till hus — eller från hydda till hydda — måste vi normalt bära med oss biblisk litteratur på en mängd språk: engelska, afrikaans, kwanyama, nama, ndonga, tyska, herero, portugisiska och kwangali. Detta är ingen lätt börda, i synnerhet inte när temperaturen ligger runt 38 grader! Och nästan undantagslöst frågar någon: ”Har ni inte något på chimbundu?”

Men detta är endast en mindre olägenhet. Namibia är djupt splittrat i politiskt avseende, och i likhet med den övriga världen är dess människor oroliga för framtiden. Att vara i stånd att frambära bibelns budskap om hopp och tröst är djupt tillfredsställande. Det har fått oss att känna oss som hemma i detta väldiga och ensliga men inbjudande land.

[Bild på sidan 17]

Dessa växter, som endast förekommer i Namiböknen, kan leva i 2.000 år

Welwitschia mirabilis

[Bild på sidan 18]

Sälar finns i stort antal vid Namibias atlantkust