Hur somliga förklarar varför Gud tillåter det onda
GUD — är han skyldig eller oskyldig till människans lidande? Denna fråga dyker ständigt upp när olyckor inträffar, vare sig de drabbar enskilda individer eller sker i större skala, som till exempel i San Ramón. Som det sägs i den brittiska tidskriften The Evangelical Quarterly: ”Ett av de största hindren för tron på en allsmäktig, allt-älskande Gud är det till synes oförtjänta lidande som finns i världen.”
Somliga skulle därför kunna kritisera Gud för att han tolererar — om inte i själva verket förorsakar — detta lidande. Teologen John K. Roth förklarade: ”Hela historien är en anklagelseakt mot Gud. ... Vi bör inte förringa Guds ansvar härvidlag.”
Många religiösa tänkare ända sedan Augustinus’ dagar har emellertid framfört vältaliga argument för Guds oskuld. Sextonhundratalsfilosofen Leibniz myntade ett uttryck för dessa strävanden: teodicé, dvs. ”rättfärdigande av Gud”. — Se sidan 6.
Den moderna teologin i vittnesbåset
Ansträngningarna att frita Gud från skuld har fortsatt ända in i vår tid. Mary Baker Eddy, grundaren av den religiösa rörelsen Christian Science (Kristen Vetenskap), försökte lösa problemet genom att förneka att det onda över huvud taget existerar! I sin bok Science and Health With Key to the Scriptures (Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften) skrev hon: ”Gud ... skapade aldrig människan med förmåga att synda. ... Det onda är således endast en illusion och har ingen verklig grund.” — Kursiverat av oss.
Andra har sökt urskulda Gud genom att hävda att det skulle ligga någon dygd i lidandet som sådant. En rabbin sade en gång: ”Lidandet är till för att förädla människan, rena hennes tankar från stolthet och ytlighet.” På liknande sätt har vissa teologer teoretiserat över tanken att lidandet på jorden är ”nödvändigt för att förbereda oss som moraliskt tänkande varelser för livet i det kommande himmelska Riket”.
Men är det rimligt att tro att Gud förorsakar eller tillåter katastrofer för att rena och straffa människor? De som blev levande begravda i San Ramón hade sannerligen inte så stor chans att göra moraliska framsteg. Offrade Gud dem för att lära de överlevande en läxa? Och vad var i så fall denna läxa?
Det är således lätt att förstå varför Kushners bok When Bad Things Happen to Good People har blivit så populär. Eftersom dess författare själv hade fått pröva på lidandets smärta, försökte han trösta sina läsare och försäkra dem att Gud är god. Men när det gällde att förklara varför Gud tillåter att oskyldiga människor får lida, tog Kushners resonemang en egendomlig vändning. ”Gud vill att de rättfärdiga skall leva ett fridfullt och lyckligt liv”, förklarade Kushner, ”men ibland kan inte ens Han åstadkomma detta.”
Kushner presenterade således en Gud som inte är ond men behäftad med svagheter, en Gud som inte är riktigt allsmäktig. Egendomligt nog uppmuntrar emellertid Kushner fortfarande sina läsare att be om gudomlig hjälp. Men när det gäller att förklara hur denne Gud, som enligt Kushners förmenande har begränsad makt, skulle kunna vara till någon verklig hjälp, svävar han på målet.
En urgammal debatt
Världens religiösa tänkare har således inte på ett övertygande sätt kunnat försvara Gud eller skänka någon verklig tröst åt dem som drabbas av onda ting. Det kanske är teologin som borde ställas inför rätta och inte Gud! Dessa motstridiga teorier är nämligen bara en upprepning av ett lika ihåligt resonemang som framfördes för nära fyra tusen år sedan. På den tiden kretsade frågan kring de lidanden som drabbade en gudfruktig man vid namn Job, en förmögen och bemärkt österlänning som föll offer för en rad olyckor. Job förlorade i snabb följd sin rikedom och alla sina barn och drabbades till sist av en fruktansvärd sjukdom. — Job 1:3, 13—19; 2:7.
Tre så kallade vänner kom till Jobs hjälp. Men i stället för att trösta honom överöste de honom med teologiska spekulationer. Kontentan av deras argument var: ”Gud har låtit detta drabba dig, Job! Det är tydligt att du nu blir straffad för något orätt som du har gjort! Gud litar för övrigt inte alls på sina tjänare.” (Job 4:7—9, 18) Job kunde inte förstå varför Gud till synes hade satt upp honom ”till ett mål för sina skott”. (Job 16:11, 12) Till Jobs heder kan sägas att han bevarade sin ostrafflighet och aldrig direkt tillskrev Gud onda ting.
Jobs tröstare, däremot, hade i själva verket påstått att Gud är ond genom att göra gällande att var och en som drabbas av olycka straffas för sina missgärningar. (Job 32:3) Men Gud korrigerade snart deras felaktiga uppfattningar.