Försök att förklara det ondas existens från Augustinus till Calvin

I SIN bok De civitate Dei (Gudsstaten) hävdade teologen Augustinus (354—430) att människan, och inte Gud, bar ansvaret för ondskans existens. Augustinus skrev: ”Gud, naturens upphovsman, inte syndens, skapade människan rättrådig; men människan, som av egen fri vilja blivit fördärvad och därför med rätta fördömd, födde fördärvade och fördömda barn. ... Synden och alla dess följder härrör således från ett orätt bruk av den fria viljan.”

Ett orätt bruk av den fria viljan förklarar mycket, eller kanske rentav det mesta, av den ondska som har drabbat människor. Men skulle en naturkatastrof, till exempel den som inträffade i San Ramón, kunna skyllas på människans fria vilja? Är det inte så att många olyckshändelser förorsakas av omständigheter som människan inte råder över? Och även om människan medvetet skulle välja att göra det som är ont, varför skulle då en kärlekens Gud låta ondskan fortsätta?

På 1500-talet trodde den franske protestantiske teologen Johan Calvin, i likhet med Augustinus, att somliga människor är ”förutbestämda [av Gud] till att vara himmelrikets barn och arvingar”. Calvin gick emellertid ett steg längre och hävdade att vissa individer också var predestinerade av Gud att vara ”föremål för hans vrede” — hemfallna åt evig fördömelse!

Calvins lära fick skrämmande konsekvenser. Om en människa drabbades av en olycka av något slag, skulle det då inte kunna tyda på att hon hörde till de fördömda? Och vidare, skulle Gud då inte vara ansvarig för de gärningar som utfördes av dem som han hade förutbestämt? Calvin hade således oavsiktligt gjort Gud till syndens upphovsman! Calvin sade att ”människan syndar med tillåtelse av en mycket bestämd och målmedveten vilja”. — Johan Calvin: Institutio religionis christianæ.

Predestinationsläran visade sig emellertid vara hopplöst oförenlig med uppfattningen om en fri vilja. Calvin kunde bara försöka släta över dessa genanta motsättningar genom att säga: ”Våra outvecklade sinnen skulle faktiskt inte kunna bära en sådan storslagen förståelse, och inte heller skulle vi i vår litenhet kunna fatta en sådan storslagen vishet” som predestinationen.

[Bilder på sidan 6]

Augustinus

Johan Calvin