Min kamp för att lämna ett våldspräglat liv
I ÅTTA år var jag medlem i en välkänd motorcykelklubb. De flesta av dessa grupper kommer inte särskilt väl överens med andra motorcykelklubbar, och det råder ständig rivalitet. En kväll var ganska många av oss i centrum av New Orleans och sökte efter en rivaliserande klubb som inte var från staden. Vi var ute efter att ”ge några på skallen” och göra upp några kontroverser mellan oss.
Den andra gruppen stod inte att finna någonstans, och därför skilde vi på oss och begav oss åt olika håll. Några stannade emellertid kvar i en barlokal, där ett handgemäng utbröt med två civilklädda poliser. Polismännen började skjuta och sårade en av mina vänner. Jag satt i en fridfull gammal kvartersbar när jag fick höra vad som hade hänt. Jag visste inte om min vän var levande eller död, och därför begav jag mig till sjukhuset för att ta reda på det. Så snart jag hade kommit dit, pekade en man på mig och skrek: ”Han var en av dem! Grip honom!” Jag hade inte varit inblandad i slagsmålet, men jag antar att vi alla såg likadana ut i deras ögon med vårt långa hår och våra skägg. Hur som helst så grep de mig, och det slutade med att jag fick sitta i fängelse i flera veckor. Men hur kom det sig att jag någonsin började med denna våldsinriktade livsstil? Låt mig gå tillbaka till min barndom.
Kärlek vid första ögonkastet
De flesta föräldrar skulle bli besvikna om deras barn hamnade i denna typ av livskurs, och detta var verkligen vad min mamma och pappa blev. De var vänliga men bestämda mot mig och trodde på nyttan av fostran.
Mitt problem började under sista året i high school, när jag började bli upprorisk mot mina föräldrars myndighet och även satte i gång att dricka mycket. En dag, när jag stod på entrétrappan till vår skola, såg jag något som skulle komma att sätta djupa spår hos mig under några år. En motorcykel, en ”Harley Chopper”, som var förkromad och målad i grälla färger passerade, och det föreföll som om den gled fram inför mina ögon. Den som körde såg inte ut att bekymra sig om något i världen. Från den stunden blev jag förälskad i motorcyklar!
Senare samma år, efter det att jag hade slutat skolan, tog jag mina mödosamt förvärvade pengar från mina yngre år och köpte en stor engelsk motorcykel, en 750-kubikare. Samma sommar färdades jag genom delstaterna i Mellanvästern ända till Iowa, där jag började på college.
”Motorcykelfamiljen”
Vietnamkriget pågick, och för många av oss ungdomar var det en svår tid i livet. Tanken på att åka ut i kriget och döda var motbjudande för mig. Men om jag inte fortsatte att gå på college, skulle jag hamna där ute i kriget — tvingas dit. Jag bestämde mig för att höja min röst i protest tillsammans med många andra desillusionerade ungdomar. Jag slöt mig till en antikrigsgrupp, men deras möten var mycket dåligt organiserade. Efter en kort tid insåg jag att denna grupp inte kunde förändra systemet och åstadkomma bättre förhållanden. Jag övervägde då att sluta mig till en annan grupp men upptäckte att den brukade tillgripa andra våldshandlingar. Detta föreföll inte riktigt i mina ögon — att använda våld för att protestera mot våld.
Under min tid på college fick jag också upp ögonen för religiöst skrymteri. Som katolik hade jag fått lära mig att de som handlade ont och orätt skulle få lida för evigt i helvetet, när de dog. I mina ögon föreföll det som om det var få människor som kunde vara så heliga i sitt liv att de skulle få komma till himmelen. Något som jag inte kunde fatta var att kyrkan som helhet gav sitt bifall till att man gick ut i krig och dödade. Jag blev desillusionerad, slutade att vara med vid gudstjänsterna och betraktade mig inte längre som någon del av katolska kyrkan. I mitt sökande efter mer kunskap tog jag en kurs i religionsfilosofi. Min lärare visade sig vara ateist och lärde oss följande: Eftersom det inte finns någon jultomte, finns det inte någon Gud!
Det enda som förblev detsamma under denna tid var mitt omfattande drickande och mitt motorcykelåkande. Besviken över collegeundervisningen och över livet i allmänhet flyttade jag till New Orleans långt nere i södra USA. Här träffade jag en grupp likasinnade. Många av dem kände också avsky över samhället. De lärde mig allt som man behöver veta för att bygga en motorcykel; de hjälpte mig att få arbete och brydde sig om mig när jag var sjuk. Det var denna omtanke som gjorde att jag drogs till dem som grupp.
Vår ”familj” växte och kom att omfatta grupper från städer i hela Förenta staterna. När sommaren kom, begav vi oss ut på våra motorcyklar genom hela Mellanvästern, så långt som till Minnesota och Wyoming i norr, Kalifornien i väster och ända in i Mexico. Vi besökte många nationalparker och njöt av skönheten och friden ute på landsbygden.
I vårt levnadssätt gick en stor del av vår tid åt till att dricka alkohol i barlokaler. En del av mina kamrater tyckte om riktiga slagsmål, men det gjorde inte jag. Jag blev skicklig på att urskilja situationer som kunde leda till slagsmål, och jag försökte undvika dem på ett smidigt sätt. Vid andra tillfällen kunde det emellertid hända att människor gjorde sådant som jag inte kunde ignorera, och jag brukade gripa in och ge dem en läxa. En gång stod jag utanför en barlokal, när en motorcykel passerade. Jag försökte se vem det var, när passageraren riktade en pistol mot mig och sköt! Hur han kunde undgå att träffa mig vet jag inte.
Verkningarna av ett mord
Jag började inse att det inte låg någon verklig lycka i detta nöjeslystna levnadssätt. Så småningom gifte jag mig, men vårt förhållande fungerade inte, så äktenskapet varade endast tre månader. Senare blev min motorcykel stulen. Därefter hände det sig en kväll, efter det att jag hade druckit mycket, att jag råkade i gräl med min bäste vän. Detta fick mig att bli mycket deprimerad. I ett försök att göra slut på allt svalde jag en handfull tabletter. Sedan lade jag mig ner för att dö på en skyddsvall vid Mississippifloden. Jag vaknade emellertid upp på sjukhuset. Vid två andra tillfällen hamnade jag också på sjukhus till följd av mina alkoholproblem.
Sedan kom en morgon som jag aldrig skall glömma. Klockan fem fick jag ett telefonsamtal med besked om att en av mina bästa vänner hade blivit skjuten och dödad. Han hade gått ut för att dricka tillsammans med två andra klubbmedlemmar, och de försökte hindra en man från att slå en kvinna. Det visade sig att hon var hans hustru. Mannen sköt och dödade min vän. Vi befann oss alla i ett chocktillstånd, och hela nästa dag var jag tillsammans med hans bror för att ordna med begravningsarrangemangen.
Medan jag under natten var ensam i min döde väns hem, rörde jag vid hans ansikte. Han var kall, stel och livlös. Vart hade han tagit vägen? Var detta allt — slutet på allting? Nog måste det väl finnas något mer än detta — ett liv som bara varar ett fåtal år, och sedan döden som gör slut på allt. Jag insåg att jag inte alls förstod mig på livet, och från och med då ville jag försöka ta reda på hur det förhöll sig. Jag började syssla lite med spiritism, och flera gånger verkade det som om vi kunde få kontakt med min vän. Men allt detta var ganska vagt, och det gav fortfarande inte några svar på mina frågor.
Vad är meningen med livet?
En kväll drack jag för mycket alkohol och svimmade, när jag körde min motorcykel. I den olycka som följde skadade jag allvarligt ena fotleden. Jag kunde inte gå och var tvungen att stanna hemma i två veckor. Under den tiden knackade en man och hans unge son på min dörr. De ville tala om bibeln. Jag bjöd dem att stiga in. De berättade för mig att de var Jehovas vittnen. Eftersom jag aldrig hade hört det namnet tidigare, frågade jag dem om de tillhörde en ny religiös grupp. Mannen visade mig vänligt med hjälp av bibeln att Guds namn är Jehova och att de ägnade sig åt att tala med människor om honom. Detta var någonting nytt för mig. Gud har ett namn — Jehova. Den religiösa undervisning jag hade fått i min ungdom hade inte gett mig den kunskapen. Jag undrade vilka andra saker som jag inte hade fått kunskap om.
Därefter visade de mig att bibeln talar om slutet för den värld, eller tingens ordning, som vi lever i. ”Slutet för världen!” Varför hade jag inte fått veta detta tidigare? Detta banade vägen för ytterligare samtal med många frågor från min sida. De erbjöd mig boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? Jag kunde inte läsa den fort nog, för jag höll äntligen på att få klarhet i vad livet gick ut på.
Jag fick lära mig att det inte är Guds uppsåt att vi skall leva en så kort tid och sedan dö. Jag fick kunskap om att döden snart skall upphöra och om utsikten till evigt liv på en paradisisk jord. När det gällde min käre vän, lärde jag mig att han inte var vid medvetande eller att han plågades någonstans, utan att han i stället befann sig i en djup sömn i väntan på en uppståndelse från de döda. Vilket storslaget hopp detta var! Kanske skulle jag få träffa honom igen! — Uppenbarelseboken 21:4, 5; Predikaren 9:5; Johannes 5:28, 29.
Ett svårt beslut
Våra samtal om bibeln fick ett avbrott när jag begav mig i väg på den största resan för motorcykelklubben som hade planerats för den sommaren. Jag talade om för min vän, vittnet Daniel, att jag skulle ta kontakt med honom när jag återvände. Han gav mig boken Sanningen som leder till evigt liv. Under de följande fyra veckorna, den tid som resan varade, läste jag ett avsnitt i boken varje gång vi stannade för att vila. När jag kom tillbaka hem, tog jag kontakt med Daniel. Vi avtalade om att studera bibeln tillsammans, och efter det första studiet inbjöd han mig till ett möte i Rikets sal följande söndagseftermiddag.
Nu var det så att klubben hade planerat en motorcykelutflykt den söndagen, och man räknade med att jag skulle vara med och leda arrangemanget. Söndagsmorgonen kom, och vi gav oss i väg. Vi stannade vid en barlokal, och alla började dricka. Omkring klockan ett på dagen gick jag ut, startade min motorcykel och återvände till staden. Klockan tre på eftermiddagen befann jag mig i Rikets sal, med T-shirt, blå jeans, kängor, skägg och mitt hår i en hästsvansfrisyr. Vittnena välkomnade mig varmt utan att nämna något om mitt utseende. De uppmuntrade mig att komma dit igen. Jag gjorde det, och jag har varit med vid mötena alltsedan dess.
Den första månaden var emellertid svår, eftersom jag fortfarande deltog i motorcykelklubbens möten varje vecka. Jag kom snart att inse att om jag fortsatte med klubben, skulle jag få svårt att tillämpa och leva enligt bibelns principer. Jag fattade därför beslutet att lämna klubben. Det var svårt att lämna dessa kamrater. Under årens lopp hade vi upplevt många saker tillsammans, och detta hade fört oss nära varandra. Å andra sidan var det en lättnad att lämna denna våldspräglade värld bakom sig och komma in i Jehovas fridfulla världsvida organisation. Jag sålde till och med det gevär som jag alltid hade vid min säng.
Stick inte fingret i elden
Sex månader efter det att jag hade börjat studera blev jag döpt. Under denna korta tid hade jag, med Jehovas hjälp, lyckats övervinna mina alkoholvanor, och mitt uppförande i allmänhet hade förbättrats. Jag fann nu glädje i att besöka människor i deras hem på samma sätt som Daniel besökte mig i början. Med bibelns hjälp försöker jag visa mina medmänniskor att Jehova Gud har en regering som inte tolererar våld, som utövar sitt styre med rättvisa och som kommer att åstadkomma alla de rättfärdiga förhållanden som mänskliga regeringar inte kan förverkliga och att det snart inte kommer att finnas några våldsinriktade människor kvar på jorden. Detta är något som tilltalar mig alldeles speciellt till följd av mina tidigare erfarenheter av våld, och därför betonar jag den saken så mycket jag kan. — Uppenbarelseboken 11:18.
Jehova Gud har välsignat mig med en hängiven kristen hustru och två vackra barn. Vi fyra har möjlighet att samarbeta från dörr till dörr och vara med vid kristna möten och konvent. Jag har privilegiet att tjäna som biträdande tjänare i den kristna församlingen. Jag har verkligen lämnat våldet bakom mig och funnit sann frid. Vilken kontrast! Efter det att jag hade återvänt till New Orleans fick jag veta att två av mina tidigare kamrater var döda. Sedan jag kom hit till Louisiana har ytterligare tre blivit skjutna och dödade. Om det inte vore för Jehova, var skulle jag då ha varit?
Till de unga vill jag säga att även om världen förefaller glamourös och spännande, så måste man akta sig för att sticka fingret i elden. Jag har varit i världen och provat på allt. Det finns ingenting där som man kan tycka att man går miste om. Och till dem av er som strävar efter att få ett gott förhållande till Jehova men inte tror att ni kan göra de nödvändiga förändringarna vill jag säga att ni bör ta fasta på Jesu uppmuntrande ord: ”För Gud är alla ting möjliga.” (Matteus 19:26) — Berättat av David L. Wirges.
[Bild på sidan 20]
Under min våldspräglade tid som motorcyklist