Mitt sikhiska arv och mitt sökande efter sanningen

Berättat av Balbir Singh Deo

NÄR jag ser det hat som människor hyser mot varandra till följd av sin religion, blir jag beklämd. Även här i Indien är de så kallade kristnas roll i politiken och i nationalistiska krig väl känd.

De två världskrigen utkämpades också nästan uteslutande av nationer som säger sig vara kristna! Och den tortyr och det dödande som fått stöd av ”kristna” i gångna tider fortsätter på olika platser i våra dagar, till exempel i Nordirland, där katoliker och protestanter bekämpar och dödar varandra. Detta ständiga krigande bland så kallade ”kristna”, i förening med att de gjort sig kända för att köpa proselyter med mat, har knappast lämnat något fördelaktigt intryck efter sig. Förstår du nu varför så många av oss indier hyser en sådan avsky för det som kallas kristenheten?

Samtidigt känner jag mig beklämd över att se det hat som indier hyser mot varandra till följd av att den ene är sikh i stället för hindu eller hindu i stället för muslim. Jag anser att sanna tillbedjare bör älska även dem som har en annan tro. Något som är särskilt upprörande är den terrorism som har förekommit mellan hinduer och sikher under de allra senaste åren här i Indien.

Men trots de ständigt återkommande våldshandlingarna har varken jag eller mina tre äldre bröder eller min svägerska känt någon större fruktan. Min syster och hennes man har också känt sig skyddade mot våldet. Hur kan det komma sig, eftersom vi alla sju uppfostrades till sikher? Innan jag ger förklaringen till detta, skulle jag vilja berätta för dig något om sikherna.

Sikhernas religion

Sikhernas religion är en monoteistisk religion med sina egna skrifter, invigningsriter, äktenskap och begravningsceremonier samt speciella vallfartsorter och platser för tillbedjan. De trosuppfattningar som världens 15 miljoner sikher har kan ledas tillbaka till en indisk guru, det vill säga lärare, som hette Nanak och levde på 1400-talet. Hans efterföljare kallades sikher — ordet sikh kommer från sanskrit och betyder ”lärjunge”.

Nanak föddes av hinduiska föräldrar i Punjabregionen i norra Indien, men hans födelseort är nu en del av Pakistan. De flesta av hans efterföljare kommer från Punjab, även om sikher har bosatt sig i hela Indien och i andra delar av världen. Enbart i Storbritannien bor det omkring 300.000 sikher.

Under den tidigare delen av Nanaks liv befann sig hinduer och muslimer i ständig konflikt med varandra, och han var djupt upprörd på grund av lidandena på båda sidor under stridigheterna. När han blev tillfrågad om vilken religion han ville följa, svarade han: ”Det är inte fråga om att vara hindu eller muslim, så vems väg skall jag då följa? Jag skall följa Guds väg. Gud är varken hindu eller muslim, och den väg som jag följer är Guds väg.”

Fastän Nanak inte hade för avsikt att upprätta någon ny religion, blev han ändå ledare för en religiös rörelse. I likhet med andra på hans tid lärde han att det kastsystem som rådde i Indien var ont. Han sammanfattade sitt budskap i tre grundläggande bud: Arbete, tillbedjan och givande i en anda av barmhärtighet.

Den slutliga gurun

De som satte tilltro till gurun Nanak menade att det är genom gurun, läraren, som Gud uppenbarar sig. Av den anledningen behövdes det efterträdare, och därför tog tio olika guruer under en period av omkring 200 år ledningen för det växande antalet sikher. Slutligen framhöll den tionde gurun, Gobind Singh, att hans efterträdare inte skulle vara en människa. I stället skulle de heliga skrifter som Nanak och senare guruer bland sikherna avfattat samt hinduiska och muslimska ”helgon” inta mänskliga guruers plats. Dessa skrifter, vilka samlats i en bok som kallas Guru Granth Sahib, kom av sikherna att betraktas som Guds ord.

Boken Guru Granth Sahib har fått samma ära och respekt som de tidigare mänskliga guruerna fick. Boken ligger framlagd och läses i ett speciellt rum i sikhers hem. I deras gurdwaras (platser för sikhernas tillbedjan) finns det inga avgudabilder och firas inga formella gudstjänster, och inte heller finns det något altare eller någon predikstol där. Guru Granth Sahib är placerad på kuddar på en upphöjd plattform under skydd av en baldakin. Man läser verser ur boken och sjunger för åhörarna.

Gobind Singh, den siste mänsklige gurun, bildade också en organisation som kallas Khalsa (de rena). Det är ett speciellt brödraskap bestående av sikher som är villiga att helt och hållet viga sitt liv åt religiösa principer. För att dessa Khalsamedlemmar skulle kunna undanröja alla de kastskillnader som deras tidigare efternamn angav tog de efternamnet Singh, som betyder ”lejon”. Kvinnliga medlemmar av Khalsa tog efternamnet Kaur (lejoninna och prinsessa). Sådana efternamn åtföljs ibland av ett identifierande familjenamn.

Manliga Khalsamedlemmar var också tvungna att bära de fem K, för att det skulle synas att de var Khalsamedlemmar. Det första var kesh, det vill säga oklippt skägg och långt hår som skulle vara prydligt uppsatt på huvudet. För det andra skulle håret hållas på plats av en kangha, en kam, och normalt täckas av en turban. För det tredje ingick kachs, eller korta byxor, som bars som underklädnad, och för det fjärde en kara, ett stålspänne. Slutligen bars en kirpan, ett svärd, till försvar för de religiösa trosuppfattningarna. Dessa fem K utgjorde en identifierande uniform, som skilde sikherna från andra indiska grupper. Även om det har gjorts vissa modifieringar, upprätthåller Khalsamedlemmar dessa traditioner ännu i dag.

Till skillnad från hinduerna, som har många gudar, tror sikherna på en enda gud. Sikherna förkastar också asketism, fastande och vegetarianism. Men i likhet med hinduerna anser sikherna i allmänhet att människan är bunden till ett kretslopp av återfödelser, om hon inte befrias genom upplysning. Guds ord, som förmedlas av gurun, tros vara det enda medlet till sådan befrielse. Man tror att människans slutliga mål är att bli förenad med Gud och bli fri från den fysiska kroppen.

Ett personligt sökande

Trots att jag uppfostrades till sikh, hände det saker i mitt liv som väckte frågor. Samtidigt gjorde den fostran som jag fick av min far det möjligt för mig att bevara ett öppet sinne, när jag kom i kontakt med uppfattningar som skilde sig från de uppfattningar som vår familj hyste.

Min mor dog när jag var sju år gammal. Detta efterlämnade hos mig en känsla av hjälplöshet och förvirring. Släktingar försökte trösta vår familj och sade: ”Kom ihåg att de goda dör unga” och: ”Hon lever i frid i himmelen.” Jag brukade skriva brev till henne och sedan bränna dem i hopp om att hon på så sätt skulle komma att veta hur mycket vi saknade henne. Men jag kände ändå en tomhet, eftersom jag inte hade något hopp om att någonsin få se henne igen.

När jag blev äldre, undersökte jag med större allvar sikhernas religion, läste regelbundet Guru Granth Sahib och bad ivrigt till gurun Nanak. Fastän vi trodde på en enda gud, var det vanligt att vi också bad till Nanak, som vi ansåg kunde hjälpa oss att komma närmare Gud. Trots detta var jag förbryllad över varför människor gjorde det som var ont.

Min far, som önskade att vi skulle få bästa möjliga utbildning, sände oss till en ”kristen” skola. Somliga som bekände sig vara kristna föreföll uppriktiga, men det var samtidigt lätt att lägga märke till skrymteriet hos de flesta där. Vi och andra icke-kristna i skolan fick beskedet att kostnaden för vår utbildning skulle betalas av en utländsk bidragsgivare, förutsatt att vi gick i kyrkan och tog del i dess aktiviteter. Sådana erbjudanden föreföll i mina ögon som mutor.

Men när jag var 17 år gammal, hände någonting som blev den tändande gnistan till mitt intresse för bibeln. En vän berättade för mig att krig och många andra nutida problem var förutsagda i bibeln. Jag trodde inte att det kunde vara sant, och när jag fick se vad som stod i Matteus, kapitel 24, blev jag därför förvånad över det som förutsades där. Jag började tro att bibeln verkligen måste innehålla mycket sanning.

Besök av vittnena

En dag år 1976 kom en ung man, ett Jehovas vittne, till vårt hem i Calcutta. Han lämnade mig ett exemplar av boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den, som jag läste igenom helt och hållet på en enda dag. Han återkom och inbjöd mig till ett möte i Rikets sal. Jag gick dit, och det jag såg gjorde omedelbart ett djupt intryck på mig.

Trots att jag var fritidsklädd i T-shirt och jeans, gjorde man tydligen inga åtskillnader bland de närvarande vad beträffar kläder, ekonomisk ställning, ålder, ras eller familjebakgrund. Det rådde också en uppriktig värme bland dem. Jag blev anvisad att sitta på första raden och fick lyssna till ett meningsfullt tal över följande fråga: ”Motsäger bibeln sig själv?” Jag började studera bibeln tillsammans med ett vittne som jag träffade i Rikets sal, och det dröjde inte länge förrän jag regelbundet var med vid alla möten.

Det jag fick lära mig var så annorlunda i jämförelse med det jag hade hört i den ”kristna” skola där jag hade gått. Jehovas vittnen tillber inte Jesus. De tillber i stället den allsmäktige Guden, den Gud som Jesus själv tillbad. Dessutom fick jag veta att Guds namn, som man finner i bibeln, är Jehova. — Psalm 83:19, NW.

Vid mötena i Rikets sal studerade vi verkligen bibeln, något som vi inte hade gjort i den ”kristna” skolan. Det ingav mig glädje, när jag fick kunskap om att det är stor skillnad mellan å ena sidan den katolska och den protestantiska religionen, vilka hävdar att de är kristna, och å andra sidan det som bibeln verkligen lär. Jehovas vittnen visade mig med bibelns hjälp att Jehova Gud fördömer det stöd som de ”kristna” religionerna ger åt de krig som deras politiska ledare bedriver. — Johannes 17:14; 18:36; Matteus 26:52; Jesaja 2:4.

Det är lätt att förstå att mina bekanta började betrakta mig i ett annat ljus. ”Det är bara en känslomässig upplevelse du är utsatt för”, påstod mina vänner. Släktingar var mycket förvånade och ifrågasatte mitt ståndpunktstagande. Det har emellertid inte varit någon övergående känslomässig upplevelse för mig att få kunskap om bibliska sanningar. Det har i stället berikat mitt liv och gett mig djup tillfredsställelse. Var skulle man annars kunna finna ett sådant världsvitt brödraskap där varje medlem uppriktigt utövar kärlek — inte endast i ord, utan också i handling?

Intresset vaknar hos min familj

Min familj ansåg också att bibelstudiet bara var ett hugskott och väntade sig att det snart skulle upphöra. Men efter någon tid bestämde sig min äldste bror, Rajinder, för att följa med mig till ett av mötena. Han blev varmt välkomnad och i likhet med mig mycket positivt påverkad av det han såg. Han började gå på möten tillsammans med mig. Men eftersom vårt bibelintresse i så hög grad skilde sig från vår religiösa uppfostran, var det ingen av oss som öppet sade så mycket om saken hemma. Detta skapade en del problem för Rajinder, som nyss hade gift sig.

Hans hustru, Sunita, började oroa sig, när han begav sig i väg till Rikets sal tillsammans med mig flera gånger i veckan och lämnade henne ensam. ”Vad i all sin dar är det som pågår?” undrade hon. Efter en del diskussioner klarades missförståndet upp, och Rajinder inbjöd sin hustru att komma med oss. Även om Sunita de första gångerna inte helt följde med i det som sades, började hon gå till möten tillsammans med oss och få kunskap om bibeln.

En annan bror, Bhupinder, började bli intresserad av våra aktiviteter och kunde se att det vi lärde oss och började tillämpa i vårt liv var värdefullt. Han satte också i gång att studera. Vår återstående bror, Jaspal, tyckte inte om att vi slöt oss till Jehovas vittnen och gillade att förlöjliga mig. Men efter någon tid kom han att uppskatta visheten i bibelns råd och började studera. Som ett resultat av dessa studier blev jag döpt som ett Jehovas vittne år 1978. Rajinder, Sunita, Bhupinder och Jaspal blev döpta år 1979.

Sedan återvände min syster Bavi och hennes man Kartar till Indien efter fem år i England. Bavi ansåg att det var vår ensak att vi hade blivit Jehovas vittnen, men personligen ville hon inte ha något att göra med vittnena. Vi respekterade hennes känslor och försökte inte tvinga på henne våra trosuppfattningar. Men det dröjde inte länge förrän både Bavi och Kartar började ställa många frågor till oss. Så småningom ledde detta till ett bibelstudium. Deras tro på Jehova och kärlek till honom började växa, och detta tjänade som skydd under en tid av religiöst våld i Indien.

Sanningen var ett skydd

Natten den 31 oktober 1984, det datum då Indira Gandhi mördades, sov Bavi och Kartar knappast någonting alls. Vid den tidpunkten bodde de i norra Indien åtskilda från den övriga delen av vår familj. Där var det många sikher som blev dödade av olika pöbelhopar. En del av dem som bodde där pekade beredvilligt ut de hus som beboddes av sikher — och gav i verkligheten en dödsdom åt de grannar som var sikher.

Den påföljande morgonen, när Bavi och Kartar vaknade, blev som en mardröm av död och förödelse. Trots det som pågick runt omkring dem och trots att de bar efternamnet Singh, blev de inte skadade. Fastän de helt nyligen hade börjat studera bibeln, betraktade deras grannar dem som Jehovas vittnen, och deras hem blev inte angripet. Mina bröder, som bor i Calcutta, är på liknande sätt kända i samhället som aktiva Jehovas vittnen, och detta har varit ett skydd för dem.

Min fars reaktion

Det är sant att vår sikhiske far inte har fått uppleva de resultat han väntat sig av sina fyra söner och sin enda dotter. Mina tre bröder hjälper till i vårt familjeföretag, men de har inte ambitionen att skaffa sig allt mer av förgängliga materiella rikedomar, något som är vanligt bland indiska affärsmän. Deras sinnen och hjärtan är orubbligt fästa vid de bestående andliga rikedomarna och den fridfulla nya jord som Jehova Gud har utlovat för mänskligheten. En av mina bröder tjänar som äldste i den kristna församlingen. Två av oss är biträdande tjänare. Min kära hustru Lavinia och jag har också privilegiet att tjäna som heltidsförkunnare i Indien. Och min syster och hennes man, som nu bor i Afrika, blev döpta vittnen år 1986.

Vår far har sett den utmärkta inverkan som bibelns rättfärdiga normer har haft på oss. Detta gör honom lycklig. När han talar med andra om oss barn, ger han uttryck åt stolthet över oss. ”Tala om för mig vad det är för fel som mina barn gör som Jehovas vittnen, så skall jag kasta ut dem ur huset”, har han uppfordrande sagt.

Min far har kommit att inse att våra ansträngningar är inriktade på någonting som har långt större värde och bestånd än de rikedomar och den prestige man kan uppnå. Och han har personligen fått se hur vi blivit beskyddade under den senaste tidens våldsamheter. Det är vår brinnande önskan att han en dag, tillsammans med många andra uppriktiga sanningssökare, kommer att förena sig med oss i att tillbe den sanne Guden i ett äkta brödraskap över hela jorden.

[Infälld text på sidan 21]

Den bok som kallas Guru Granth Sahib kom att av sikherna betraktas som Guds ord

[Bild av Balbir Singh Deo på sidan 19]

[Bild på sidan 23]

Tillsammans med min hustru vid avdelningskontoret i Indien