Lilleputtmänniskor bland dvärgar

NÅGRA år efter spanska inbördeskriget, medan jag ännu var en ung flicka, gick min mor och jag vid ett tillfälle på cirkus i vår hemstad Cuenca. När vi var på väg in i det stora tältet, hörde jag plötsligt en befallande röst ropa: ”Señora, Señora, jag skulle vilja anställa er dotter!” Min mor, som blev överraskad, svarade omedelbart: ”Jag har en annan dotter som ni också kan få anställa!” Detta ovanliga sammanträffande skulle komma att förändra vårt liv fullständigt.

Min yngre syster Carmen och jag är inte mycket större än dockor, förstår du, ja riktiga lilleputtmänniskor, till och med bland dvärgar. Carmen och jag är bara omkring en meter långa. Detta förklarar verkligen vårt artistnamn, Las Hermanas Mínimas (”De små systrarna”), som vi använde, när vi senare uppträdde på cirkusar, på tjurfäktningsarenor och i samband med olika festligheter och kabaréer på många platser i Spanien, Frankrike och Italien. Men låt mig berätta lite mer för dig om hur nöjesbranschen blev en del av vårt liv.

Utsatta för gatlopp

Vår far dog under inbördeskriget, när Carmen och jag ännu var mycket unga. Att vara dvärg betraktades av många på den tiden som en förbannelse. Du kan därför föreställa dig hur det var för min mor att ha inte bara en dvärg, utan två. Fastrar och mostrar, farbröder och morbröder såväl som kusiner skämdes alla så mycket över oss att somliga till och med ganska hjärtlöst föreslog att vår mor skulle knuffa oss utför ett stup och bli av med oss. Barnen i vår trakt brukade kasta stenar på oss och i sin grymhet påminna oss om att vi var särlingar. Vi skulle aldrig ha gått utanför dörren, om vi inte hade varit tvungna att gå i skolan.

I skolan var det inte så farligt, frånsett den dagliga promenaden hem, som ofta kom att likna ett gatlopp, eftersom vi jagades av de andra barnen, som brukade göra narr av oss, skrika glåpord åt oss och kasta stenar på oss. Vår lärare var emellertid mycket förstående och deltagande. Hon tog sig extra tid med oss och lärde oss inte bara det som ingick i läroplanen, utan också alla slags sömnadsarbeten. Dessutom fann hon kunder som var mer än villiga att köpa vårt handarbete. Nu när vi var på väg att bli vuxna, åtminstone åldersmässigt, var det viktigt för oss att börja tänka på något sätt att skaffa oss vårt levebröd.

Carmen och jag avskydde att vara i centrum för all nyfikenhet, men vart vi än gick brukade människor stirra ohyfsat på oss. Det ledde till att vi bestämde oss för att arbeta hemma. Men till följd av detta blev vår tillvaro allt ensligare, en självpålagd isolering som pågick ända fram till den där avgörande dagen, då vår mor och jag gick på cirkus.

Livet som cirkusdockor

Det var cirkusdirektören själv som hade ropat till min mor och som ville anställa oss på fläcken. Jag gillade egentligen inte tanken. Men han hade ett mycket övertygande argument. ”Hur skall du kunna försörja dig senare i livet, om du inte arbetar nu?” frågade han och väckte åter till liv alla mina innersta farhågor beträffande min framtid. Han varnade mig: ”Du kommer att hamna på Misericordia.” (Misericordia, barmhärtighetshuset, var den benämning som då användes om de kommunala invalidhemmen.) En sådan framtidsutsikt ogillade jag i ännu högre grad än att uppträda på cirkus. Jag hade alltid tänkt mig att bli lärare.

Men som det nu var, förblev läraryrket bara en dröm. Efter några veckors övning i klassisk dans började vi båda turnera i Spanien, där vi ofta uppträdde inför en ganska likgiltig publik, men vid andra tillfällen agerade vi för entusiastiska yngre barn. De var så förtjusta över våra framträdanden att de ibland ville att deras mödrar skulle köpa oss för att ha oss som dockor.

På den tiden var livet spännande, och vi fick resa till platser som jag bara hade drömt om tidigare. Vårt liv hade verkligen förändrats! Efter att i åratal ha varit rädda för att gå utanför dörren befann vi oss nu här i rampljuset. När jag nu ser tillbaka, är jag säker på att detta slut på vår självpålagda isolering hjälpte oss att acceptera vårt fysiska tillstånd, så att vi undgick att få bestående känslomässiga skador.

Cirkuslivet — ingen lekstuga

Det fanns emellertid en avigsida i vårt nyvunna liv. Vår lilleputtvärld visade sig vara allt annat än den oskyldiga lekstuga som den framställdes på scenen. Inte så få av våra kamrater bland dvärgaktörerna hade för vana att bete sig på ett mycket oberäkneligt sätt. Känslor av förbittring och besvikelse uppstår lätt, eftersom det händer så ofta att ”fullvuxna” inte behandlar oss som normala människor. Allt emellanåt hände det att dessa känslor svallade över i meningslösa och våldsamma utbrott. Men det föreföll mig som om några av dessa dvärgar betedde sig upproriskt i avsikt att bygga upp sitt illa tilltygade självförtroende.

Min syster och jag kände att vi inte trivdes i den här miljön. För oss var cirkusyrket ingenting annat än ett medel att skaffa oss ett hyggligt levebröd, det enda som stod till buds för oss i Spanien på den tiden. Vi försökte hålla oss utanför bråk av alla slag, och så småningom vann vi allas respekt. Ibland sade cirkusledningen till stridslystna dvärgar: ”Se på De små systrarna. Ni borde efterlikna dem!”

Under alla dessa år glömde jag inte bort den varning som cirkusdirektören hade uttalat. Hur skulle jag kunna försörja mig senare i livet? Trots sviktande hälsa arbetade Carmen och jag hårt för att kunna lägga undan tillräckligt med pengar för de sämre tider som vi var säkra på skulle komma.

Ändå ser jag nu en positiv sida i allt detta hårda arbete. Att vi höll oss sysselsatta mitt i cirkuslivets ständiga liv och rörelse gjorde det lättare för oss att acceptera vårt fysiska tillstånd, och vi undgick verkligen att bli isolerade från andra. Vi var framför allt alldeles för upptagna för att kunna hänge oss åt självömkan.

En liten bok som gjorde stort intryck

Efter många år hände det sig under en av våra turnéer genom Spanien att en tonåring började tala med oss på själva nöjesfältet, och hon förklarade något om Guds rike. Hon gav oss två små böcker, som vi med glädje tog emot. Redan samma eftermiddag började vi bläddra igenom en av dem, Sanningen som leder till evigt liv. Det vi läste rörde verkligen vårt hjärta så mycket att vi började tala med andra cirkusartister om det vi läste. Men vi blev mycket besvikna, när vi upptäckte att inte alla var intresserade av det som vi tyckte var så fascinerande!

Två år gick, och sedan ringde ett annat vittne på vår dörr i Madrid. Vi uppfylldes av glädje över att åter få höra budskapet om Riket, och vittnet lovade till och med att komma tillbaka med en katolsk bibelöversättning, så att vi själva kunde få se att vittnenas bibel inte var annorlunda. Snart sattes ett studium i gång, och det tog inte så lång tid att övertyga oss om att vi hade funnit sanningen. Efter bara ett år blev Carmen döpt, och några månader senare överlämnade också jag mitt liv åt Jehova och blev döpt.

Äntligen lärare

Att predika från hus till hus var en verklig utmaning för oss båda två. I och för sig var vi ju vana vid att uppträda inför publik, men att stå vid en dörr och försöka inleda ett samtal med någon som vi aldrig hade sett förut var en helt annan sak. Vi hade egentligen aldrig övervunnit vår djupt rotade blyghet och försagdhet. Vi frågade oss: ”Hur kommer människor att reagera, när de ser två dvärgar vid sin dörr?” ”Kommer de att tro att vi är tiggare?” Lyckligtvis är det mycket sällan som något sådant inträffat.

Tack vare våra andliga bröders vänlighet och tålamod övervann vi vår fruktan undan för undan, och predikandet började uppta en stor del av vår tid. Långt om länge hade min dröm från barnaåren gått i uppfyllelse — jag var äntligen lärare! Jag undervisar inte om grunderna i matematik, grammatik eller något liknande, utan om grunderna i hur man vinner evigt liv.

Människor blir naturligtvis ofta överraskade över att se så små personer vid sin dörr. Å andra sidan blir somliga så förvånade över att vi kan tala precis som alla andra att de lyssnar på vårt budskap ganska uppmärksamt.

Vi känner oss alltid lyckliga när vi kan gå från hus till hus i sällskap med våra kära vänner i den församling vi hör till. De ger oss ett underbart stöd, även när det gäller sådana till synes betydelselösa saker som att ringa på dörrklockan — ofta når vi helt enkelt inte upp till den! Vid andra tillfällen hjälper vännerna oss kärleksfullt upp för trapporna.

Vi uppskattar oerhört mycket församlingens kärleksfulla omsorg om oss. De visar oss äkta medkänsla och inte bara en ytlig medömkan, vilket skulle få oss att känna oss underlägsna. Carmen råkade ut för en olycka för några månader sedan, och hon har mycket svårt att komma upp på en stol. Varje gång hon har ett tal i skolan i teokratisk tjänst måste därför någon lyfta upp henne och placera henne på stolen. Barnen i församlingen är intresserade av oss, men det är inte den ohyfsade nyfikenhet som vi möter på gatorna. Våra medbröder behandlar oss som normala människor, och detta har verkligen hjälpt oss att trivas i församlingen.

De farhågor för vår framtid som ansatte mig under så många år av mitt liv har försvunnit. Fruktan för att inte ha tillräckligt att leva på, när vi inte längre är i stånd att arbeta, har ersatts av ett säkert hopp om en bättre framtid. För ett antal år sedan arbetade vi ständigt och tackade ja till varje kontrakt som erbjöds oss, och vi oroade oss alltid för morgondagen. Men så snart vi lärde känna sanningen i Guds ord, började vi skära ner på våra engagemang inom nöjesbranschen. Samtidigt lärde vi oss att klara oss med mindre i materiellt avseende.

Även om vi inte längre uppträder som cirkusartister, håller vårt dagliga hushållsarbete oss sysselsatta. Allteftersom vi blir äldre ökar våra fysiska problem, och till och med att gå upp för trappor har blivit en stor utmaning. Därför var vi tvungna att skaffa oss en lägenhet på bottenvåningen. På så sätt behöver vi inte vara alltför beroende av andra. Vi umgås otvunget med vännerna och är upptagna i predikoverksamheten, och allt detta hjälper oss att bevara en utåtriktad anda.

När jag blickar tillbaka på de 50 senaste åren, förvånas jag fortfarande över hur mycket vårt liv har förändrats. Våra tidigaste år i avskildhet utbyttes mot cirkuslivets hålligång. Även om vårt liv nu flyter i lugnare banor, är tillvaron mer givande, eftersom vi ägnar vår tid åt offentligt predikoarbete. Vi är båda så tacksamma mot Jehova över att han har låtit oss förstå sanningen i hans ord, vilket har gjort så mycket för att skingra vår oro för framtiden. Vi är tacksamma över den kärleksfulla omsorg och det varmhjärtade stöd som våra kristna medbröder visar, vilket har hjälpt oss att bära bördan att vara lilleputtmänniskor även bland dvärgar. — Berättat av Amparo Sánchez Escríbano.