Ångdriftens era dröjer sig kvar
T-U-U-T! En visselsignal splittrar lugnet i landskapet Sussex i England. Sss! Tuff-tuff-tuff! Från ett lokstall inte långt från den plats där jag står uppenbarar sig en mekanisk jätte insvept i ett moln av ånga.
Nej, jag drömmer inte. Detta är 1980-talet. Jag skall strax åka tåg från Sheffield Park till Horsted Keynes, 7 kilometer längre norrut. Ett ånglok kommer att dra tåget under resan!
Ångans fascination
Ångloken nådde sin höjdpunkt för omkring 50 år sedan. Sedan dess har diesellok och elektriska lok intagit deras plats i de flesta länder. Men ännu i denna dag fascineras vanliga människor av ångloksdragna tåg, och enligt boken Railways for Pleasure (Järnvägar för nöjes skull) har England den högsta procentandelen järnvägsentusiaster av alla länder i världen. Det finns uppskattningsvis fyra miljoner män, kvinnor och barn som ”ägnar mer än ett flyktigt intresse åt järnvägar, i synnerhet ångloksdragna tåg”. Varför?
Sedan en man från Cornwall i England, Richard Trevithick (1771—1833), lärde sig tygla ångkraften och använda den för godstransporter, har hängivna ångloksälskare betraktat loket som ”en av de mest romantiska och vackra maskiner som någonsin byggts”, ”den mest stämningsmättade av människans skapelser”. Det utgör en ”källa till spännande upplevelser för entusiaster och gemene man i lika mån”. Redan från början av järnvägsresandets tid i England, när linjen Stockton—Darlington öppnades år 1825 med George Stephensons Locomotion, har entusiaster färdats på järnväg ”blott och bart för nöjet att resa”. Men vad är det då som framkallar en sådan förtjusning för något som i andras ögon är ett förlegat transportsätt?
För dem som är så gamla att de kommer ihåg de ångloksdragna tågens tid kommer nostalgin in i bilden. För dem som är alltför unga för att ens ha varit med om att färdas på ånglokstrafikerade järnvägar har det att göra med nyhetens behag, när de färdas bakom de bullrande jättarna från gårdagens järnvägar. I förordet till boken Symphony in Steam (Symfoni i ånga) tillskriver O. S. Nock detta intresse ”den sentimentalitet som finns i oss alla”. Tidskriften Railway World instämmer i detta och beskriver den genomsnittlige järnvägsentusiasten som ”en obotlig romantiker i hjärtat”. Men vari ligger då attraktionen? ”Man kan se och känna kraften och styrkan hos ett ånglok”, förklarade en ångloksentusiast. ”Det ger intryck av att vara något levande.” En annan förklarade: ”Vad mig beträffar, har det med luktupplevelsen att göra.”
Bevarad ångdrift
I augusti 1968 kom slutet för ångloken på de brittiska järnvägarna. På grund av att den termiska verkningsgraden sällan översteg 6 procent fick ångloken ge vika för effektivare dragkraft. Lokstallar där man ställde upp de berömda ånglokstågen blev föråldrade. Hundratals lok såldes till skrot. Ångdriftens era var nära att fullständigt upphöra. Järnvägsplanerarna räknade emellertid inte med entusiasternas passionerade intresse. Enligt skribenten Brian Hollingsworth hade dessa människor en ”känsla av att ha blivit berövade någonting i och med att de tåg de älskade försvann”, och denna känsla ”inspirerade dem att ta fasta på tanken att försöka bevara något av atmosfären från den gamla tiden”. Hur gav de sig i kast med denna uppgift?
Somliga köpte lokstallar som inte längre användes. Ett av dessa, i Carnforth i norra England, inrymmer ett ångloksmuseum med en yta av 15 hektar. Ett antal olika ånglok används omväxlande för att dra vagnar på en kort järnvägssträcka till åskådarnas förtjusning. Men nöjet att få göra en färd med ett ångloksdraget tåg på just de banor som dessa lok en gång reguljärt trafikerade är syftet bakom många av Englands sällskap för dessa järnvägars bevarande.
Entusiasternas uppmärksamhet kom att riktas mot ett i södra Wales beläget skrotupplag som utvecklades till något som The Sunday Telegraph kallar ”ett Mecka för ångloksfantaster”. Av de ursprungliga 400 loken som såldes till skrotning hade fram till år 1983 en fjärdedel räddats för att bevaras. Tidskriften Steam Railway rapporterar: ”Nyhetskaraktären i samband med att lok räddas från Barrys skrotupplag kan ha minskat under de senaste åren, men arbetet pågår ännu.” Detta bekräftas av nyhetsnotiser om att det i september 1985 fanns totalt endast 30 osålda lok kvar, och ”alla utom ett av dessa har en blivande köpare”.
Att renovera ett ånglok är inte lätt eller billigt. Med tanke på att inköp av ett lok kostar omkring 90.000 kronor, är det få enskilda personer som kan köpa ett eget lok, och renoveringsarbetet medför ytterligare 180.000 kronor i utgifter. Utan att låta sig avskräckas av detta finns det grupper av entusiaster som köper ett eget lok och arbetar under veckoslut och andra lediga stunder med att renovera det. Fram till år 1983 hade de räddat omkring 1.000 ånglok åt eftervärlden. I syfte att göra ”bevarad ångdrift” till ångdrift i bruk har Englands ett hundra sällskap för järnvägarnas bevarande nu 369 kilometer järnvägsspår i sin ägo. Av dessa är Bluebell Railway pionjären bland privatlinjer med normal spårvidd.
En färd på Bluebell Line
Den tågbiljett som jag kramar i handen gäller för en resa tur och retur från Sheffield Park till Horsted Keynes. Jag står på perrongen och tittar ner på spåret som leder till lokstallarna, när lok nummer 488 med klassbeteckningen 0415 rullar ut, ännu insvept i ånga. Överallt runt omkring mig finns det sådant som påminner om den viktorianska eran. Ett litet museum väcker minnet av ångdriftens glansdagar, med färgade glasbilder av dess pionjärer, James Watt, George Stephenson och I. K. Brunel. Gamla tågbiljetter, uniformer, tidtabeller, loklyktor och stinsflaggor — allt finns där.
Men nu är nummer 488 kopplat till sina vagnar och befinner sig i spetsen för tågsättet. Semaforsignalen faller. Stinsen blåser i sin visselpipa och viftar med sin gröna flagga. Längst fram hörs lokets livliga svar — T-U-U-T! Med långsamt ökande hastighet sätter sig vårt tåg i rörelse. Den svaga vertikala rörelse som är så bekant för passagerare på ångloksdragna tåg märks inte först, men sedan återkommer den rytmiskt. Dunket som hörs när vi kör över rälsskarvarna kommer allt snabbare. Loket tuffar fram uppför den svaga stigningen.
Vårt tåg lämnar stationen bakom sig och följer en rutt som går genom det vårliga landskapet, men farten sjunker när det passerar en brantare stigning genom åkrar med växande säd. Färden går vidare under en tegelstensbro och över en väg. Tågvisslan ljuder varnande, när tåget kör genom en kurva. Det dyker in i en skog, och plymen av ånga skvallrar om dess väg. Nu färdas vi längs en vacker matta bestående av blåklockor och smörblommor, vilket förklarar namnet, Bluebell Line (Blåklockslinjen). Nu känns en ryckande rörelse, när loket stretar uppför den sista delen av järnvägsbanken in mot stationen i Horsted Keynes. Efter att ha passerat ytterligare en semaforsignal gör vi en ståtlig entré mellan de två huvudperrongerna och är framme omkring 20 minuter efter vår avfärd.
Vi har nu tid på oss att snabbt bese de renoverade stationsbyggnaderna och göra ett kort besök i stationens kafé, och sedan går vi ombord på tåget igen för vår återresa. Loket har utan missöden växlats om och är nu kopplat till den andra änden av vårt tåg, redo för en snabb färd tillbaka ner till Sheffield Park.
Besökande skolbarn, som väntar på att få göra sin första ångtågsresa, flockas runt de avstigande passagerarna. Där står också några vuxna som bär på stillbildskameror och videokameror, beredda att föreviga bevisen för att ångdriftseran ännu pågår.
Ångdriften tillbaka på allmänna järnvägar?
Framgången med de privatdrivna järnvägarna har påverkat tänkandet inom det statligt drivna järnvägsbolaget British Rail. En del av de gamla ångloksjättarna paraderar nu i sin färgrika utsmyckning och drar speciella utflyktståg på de reguljära huvudbanorna. Loket Mallard, belönat med den blå strumpebandsorden och berömt för att ha satt hastighetsrekord med 203 kilometer i timmen år 1938, drog till exempel nyligen ett tåg från uppställningsplatsen i National Railway Museum i York, och detta var första gången sedan år 1963 som loket var i gång.
Bevarandet av ångdriften på allmänna järnvägar har vunnit en plats i hjärtat hos varje entusiast. Under veckosluten radar hundratals människor upp sig på stationernas perronger i väntan på det sprittande tjutet från ett ångloksdraget expresståg. Man sträcker på sig och vrider på huvudet, när tågen dundrar förbi, dessa bevis för att ångdriftens era dröjer sig kvar. — Från Vakna!:s korrespondent i England.
[Bild på sidan 17]
Ovan: Kopia av Locomotion, byggt av George Stephenson & Co. år 1825 för den första allmänna järnvägen med ångdrift
[Bildkälla]
Beamishs friluftsmuseum i norra England
[Bildkälla på sidan 15]
Beamishs friluftsmuseum i norra England
[Bildkälla på sidan 16]
Foto: Bluebell Railway i England