Nyttigt kompanjonskap i djurvärlden
SHAKESPEARE skrev: ”Naturen lär djuren vilka som är deras vänner.” Och det finns verkligen många nyttiga kompanjonskap i djurvärlden. Ett av dessa inbegriper oxhackaren, en fågel i Sydafrika.
Denna fågel, som är ungefär 20 centimeter lång, är begåvad med en bred, tjock gul eller röd näbb, korta ben och kraftiga klor. Man finner den vanligtvis sittande på storvilt, till exempel noshörningar, och på nötkreatur. Varför det? Oxhackaren undersöker ivrigt varje spricka och veck i deras hud och söker befria sin värd från skadliga fästingar. Den får också lön för mödan, för dessa fästingar är oxhackarens förnämsta mattillgång.
Både människa och djur får gagn av oxhackarens tjänster. Ornitologen Oliver Austin j:r konstaterar att ”bushmän och de enkla jordbrukarna uppskattar [oxhackaren] för att den befriar deras boskap från fästingar”. För de afrikanska viltjägarna är oxhackaren däremot till besvär. Hur då? Tänk dig en jägare som smyger sig närmare för att komma inom skotthåll för sitt villebråd. Plötsligt flyger den vaksamme vaktposten, oxhackaren, upp! Med högljudda, upprörda skrik gör oxhackaren nu sin partner medveten om att det är fara på färde. Bytet flyr sin kos!
Blomdjuret och räkan
Ett annat ovanligt förhållande är det som råder mellan havsanemonen och anemonräkan. Havsanemonen är en evertebrat, ett ryggradslöst djur, som ibland omtalas som ett ”blomdjur”. För många små skapelser och fiskar betyder en vidröring av denna undervattensskönhet säker död. Var och en av dess tentakler kan ge ett giftigt sting, som gör dess offer ur stånd att röra sig. Anemonen drar in offret i munnen vid basen av tentaklerna.
Anemonräkan påverkas emellertid inte av de stingande tentaklerna och bor i säkerhet bland dem. I detta symbiotiska förhållande skyddas räkan mot rovdjur och får mat, eftersom den söker smulor som anemonen lämnat kvar. Anemonen i sin tur får tydligtvis nytta av de putsnings- och rengöringstjänster som anemonräkan ger.
Andra kompanjoner i havet
Fiskar är liksom människor utsatta för infektion och sjukdom. Men kan en fisk vidta förebyggande åtgärder för att hålla sig frisk? Ja, det kan den faktiskt, för en del har ingått allians med vad som kallas putsarfisken eller barberarfisken. Denne djupets lille invånare är ivrigt eftersökt av havsabborrar, ålar, rockor och hajar.
Tänk dig bara dessa köttätare uppradade vid rengörings- eller putsningsstationer nere i havet och vänta på sin tur. En stor haj är först. Putsarfisken ger hajen en rengöring från huvud till fena för att avlägsna all infekterad vävnad. Sedan försvinner den in i hajens mun med dess skräckinjagande tanduppsättning och rensar bort skämda matrester, parasiter och svampar. Putsarfisken söker också med nålliknande spetsiga tänder efter mat nere i strupen och tar sig sedan ut igen genom en gälöppning. Arbetet väl utfört — nästa patient, var så god!
För sina mera reserverade klienter har putsarfisken blivit känd för att utföra ett slags dans, i det att den simmar vid sidan om den blyga fisken liksom för att locka den att öppna munnen och låta putsarfisken få sätta i gång med arbetet. Snart öppnas munnen, och tjänsterna fullgörs. Så ivriga är många fiskar att få behandling att man har sett att det brutit ut slagsmål bland dem som väntat på sin tur. På en tid av sex timmar betjänade en putsarfisk 300 fiskar.
Ja, sådana djur har visat sig vara vad bibeln kallar ”instinktivt visa” i utförandet av sina värdefulla tjänster åt varandra. (Ordspråksboken 30:24, NW) Kanske vi människor skulle kunna hämta lärdom av dem och lära oss att ”ta för vana att ge” till gagn för andra! — Lukas 6:38.