Det började i Katmandu

Berättat av Bishnu och Tara Chitrakar

”TARA, jag vill att du skall komma och träffa en man som vi tror kommer att bli en god äkta man åt dig!” Så gick det till när min far meddelade mig den nyheten på ett sjukhus i Katmandu i Nepal. Jag var 28 år gammal och arbetade där som läkare. Med våra respektive föräldrars samtycke ingick vi äktenskap fyra veckor senare!

Mannens namn var Bishnu Chitrakar. Han var 34 år gammal och hade främst ägnat sig åt att studera jordbruksteknik. Jag hade då och då under årens lopp sett honom på gatorna i Katmandu, men jag hade personligen aldrig träffat honom tidigare. Det kan låta besynnerligt i västerländska öron, men äktenskap som anordnas av föräldrarna har varit en sedvänja under många århundraden i mitt hemland Nepal — och skilsmässofrekvensen är mycket låg. Jag kanske bör förklara saken lite närmare.

När en kvinna i Nepal gifter sig, flyttar hon in hos sin äkta mans föräldrar. Om sonen flyttar, betraktas det med ogillande. Han förväntas bo kvar i föräldrahemmet och fortsätta att stödja familjen. Därför granskar föräldrarna en blivande svärdotter noggrant för att se hur hon passar ihop med deras son och med dem. På så sätt drar man vid valet av hustru och äkta man nytta av många års erfarenhet.

Hur som helst, min situation var den att jag hade utbildat mig till läkare vid Moskvas medicinska institut i Sovjetunionen och nu var gift med en man som skulle ta mig med till Förenta staterna. Men jag skall förklara det senare. Först får Bishnu lägga fram sin sida av berättelsen.

Från jordbruksteknik till psykologi

Bishnu: I början av 1960-talet, när jag arbetade för Förenta staternas organ för internationell utveckling i mitt hemland Nepal, var jag inte det minsta intresserad av om det fanns en Gud eller vilken religion som var den sanna religionen. Jag hade en hinduisk-buddistisk bakgrund, där regelbundna besök i olika tempel var allt som betydde något. Till följd av att jag arbetade tillsammans med amerikaner drömde jag om att få komma till Förenta staterna för att bättra på min utbildning. Den drömmen förverkligades när en vän till mig, som var från Kansas i USA och arbetade med jordbruksteknik, hjälpte mig ekonomiskt, så att jag kunde komma dit år 1965.

Under åren 1965—1969 studerade jag jordbruksteknik vid universitetet på Hawaii och sedan vid Oregon State University. Medan jag var där blev jag utsedd till studierådgivare för ett studenthem. Det gav mig tillfälle att arbeta med människor och deras problem. Jag kom då att inse att jag var mer intresserad av människor än av bevattningskanaler och jordbruksmaskiner. När jag hade studerat i omkring fem år, slutade jag därför med teknikstudierna och började med psykologi i stället. Efter någon tid tog jag en examen i klinisk psykologi vid Wichita State University.

År 1971 åkte jag hem till Nepal på ett kort besök. Föreställ dig min förvåning, när min mor berättade för mig att hon kände en trevlig flicka från en god familj. Var jag möjligen intresserad av att gifta mig med henne? Jag tänkte att det kunde jag väl göra när jag hade fullbordat mina studier i USA inom ett års tid eller så. Det blev emellertid så att vi gifte oss inom fyra veckor. Vårt bröllop var ett traditionellt nepalesiskt bröllop, som pågick i två dagar. Eftersom vi båda är från chitrakarkasten, var många av våra släktingar närvarande.

Nu undrar du kanske hur vi kunde tro att vårt äktenskap skulle bli framgångsrikt, med tanke på att det var byggt på våra föräldrars val och på en sådan bräcklig kunskap om varandra. Svaret är att vi litade på deras omdöme — och tiden har utvisat att de hade rätt. I stället för att följa det västerländska tillvägagångssättet, dvs. stämma träff och ha sällskap, följde vi vår traditionella metod — att låta våra föräldrar avgöra om våra egenskaper, värderingar och personligheter passade varandra.

Efter vårt bröllop fortsatte Tara att arbeta som läkare vid ett sjukhus i Nepal. Men hon var inte lycklig i andligt avseende. Hon var uppfostrad som hindu och hade ett aktivt religiöst samvete. Hon funderade på många frågor om religion. Men det får hon själv berätta om.

Mina studier i Sovjetunionen

Tara: Låt mig först förklara hur jag kom till Sovjetunionen. Jag fick ett stipendium av den sovjetiska staten för att kunna studera till läkare i Moskva. Sedan kom det första problemet. Jag var tvungen att lära mig ryska. Normalt skickades studenterna till Sovjet för ett års språkstudier. Men på grund av ett administrativt dröjsmål kom jag till Moskva sex månader för sent. Därför fick jag bara sex månader på mig att lära mig ryska! Sedan gick jag direkt vidare till medicinska fakulteten för sex års utbildning.

Människor frågar mig ofta vad jag tyckte om Sovjetunionen. Allting i livet är naturligtvis relativt, och det jag då hade att jämföra med var Nepal, som fortfarande var ett utvecklingsland. Därför blev jag mycket imponerad av de rena gatorna och det utmärkta transportsystemet, i synnerhet i Moskva. Vad människorna beträffar fann jag att de hade samma grundläggande behov som människor överallt har — att få tillräckligt med mat, kläder och arbete för att kunna sörja för sina barn. De hade lidit så mycket under andra världskriget att de var medvetna om behovet av fred.

Som medicine studerande fann jag att läkarna och professorerna älskade sitt arbete, även om de inte var särskilt högt betalda. Som stipendiat fick jag faktiskt betydligt mer pengar (90 rubel i månaden) än mina ryska studiekamrater. Många av läkarna och kirurgerna såväl som en del av avdelningsföreståndarna vid sjukhuset var kvinnor.

Min hinduistiska religion och kontakt med metodisterna

När jag hade fullbordat mina studier i Moskva, återvände jag till Nepal och gifte mig där, som du nu vet. Några månader senare reste jag till Förenta staterna för att förena mig med Bishnu, som redan återvänt dit. Jag började sakna en del sidor av mitt liv i Nepal. Som hindu hade jag vant mig vid att besöka templen i Katmandu. Trots att min religion ägnade liten eller ingen uppmärksamhet åt lärofrågor, saknade jag de yttre uttrycken för andlighet. Jag behövde ett ”tempel”.

Mitt emot postkontoret i Winfield i Kansas, där vi hämtade vår post varje dag, fanns en metodistkyrka. En dag inledde Bishnu ett samtal med pastorn, och från och med då började vi gå i den kyrkan.

Pastorn och hans vikarie visste att jag var hindu och att jag hade mina avgudabilder hemma. Men de hade inget att invända mot det. Jag får lov att säga att mina fyra år där inte gav mig någon andlig tillfredsställelse. Vi var mycket okunniga när det gällde bibeln.

Jag grubblar över frågor

Som läkare hade jag sett en hel del lidande. I Katmandu såg jag till exempel vid ett tillfälle en kvinna drabbas av chock till följd av att hon fick en transfusion av blod med fel blodgrupp. Laboratoriearbetet utfördes inte alltid samvetsgrant, och dödsfall inträffade då och då.

Jag grubblade över frågor som varken hinduismen eller metodismen kunde besvara. Till exempel: Varför måste vi dö? Varför finns det så mycket lidande i världen? Vem är ansvarig för mänskligt lidande? ”Hur skall jag få svar på det?” undrade jag.

En dag fick vi besök av Jehovas vittnen. Jag berättade för dem att vi gick i metodistkyrkan. Men när vittnena frågade om vi skulle vilja förstå bibeln, gillade Bishnu den tanken, och jag gick med på det. Snart fick jag svar på mina frågor på ett bibelenligt och logiskt sätt. Bibeln blev nu den bok som jag ville förstå mer än någon annan bok. Jag kom att inse att en kärlekens Gud inte kan vara ansvarig för allt lidande i världen. Med hjälp av bibeln insåg jag att det i själva verket är en kombination av sataniskt inflytande och människors egensinnighet som leder till lidande och död. — 5 Moseboken 32:4, 5; 1 Johannes 5:19; Uppenbarelseboken 12:9—12.

Jag kom också att inse att om namnen på hinduernas gudar var viktiga för att man skulle kunna särskilja dem från varandra, hur mycket mer betydelsefullt är då inte namnet på den sanne Guden, Jehova, för att man skall kunna särskilja honom från alla de falska gudar som existerar i världen! (Psalm 83:19) Jag fylldes av glädje över framtidslöftet om en ny värld där fred och harmoni råder. (Uppenbarelseboken 21: 3, 4) Jag för min del blev andligen tillfredsställd, men Bishnu godtog inte svaren utan vidare.

Skepticism följd av övertygelse

Bishnu: Tara godtog bibelns sanning, men jag spjärnade emot tanken att det bara kunde finnas en enda uppsättning av sanning. Därför studerade jag bibeln tillsammans med vittnena i syfte att finna fel. Men vittnena lade tålmodigt fram alla svaren för mig med hjälp av bibeln. Långsamt började jag bli övertygad.

Så småningom flyttade vi till Arlington i Virginia, och i december 1979 blev vi döpta som överlämnade vittnen. Vi beslutade nu att vi i större utsträckning skulle bruka vårt liv till att lovprisa Jehova. Därför bestämde vi oss för att bara en av oss skulle ha ett heltidsarbete och att den andre skulle ägna mer tid åt att predika sanningen och undervisa andra om den. Under någon tid arbetade jag heltid på ett psykiatriskt behandlingscenter för vietnamesiska flyktingar.

Från psykolog till bussförare!

I november 1980 flyttade vi till Winchester i Virginia, där Tara fick arbete som klinikläkare inom den allmänna hälsovården. Nu var jag tvungen att skaffa mig ett arbete. Det gick omkring nio månader utan att jag kunde få någon anställning inom mitt yrke. Tara arbetade alltså, men inte jag. Allt jag ville ha var ett deltidsarbete, så att jag skulle kunna göra mer i tjänsten.

Den här tiden var en provsättning för mig. Jag var på väg att bli missmodig, och jag började tänka att jag skulle bli tvungen att gå in för ett heltidsarbete. Men jag blev inte frestad utöver vad jag kunde tåla. Jag blev slutligen erbjuden ett deltidsarbete på ett rehabiliteringscenter för drogmissbrukare, där jag skulle svara för rådgivning åt personer med drog- och alkoholproblem. Det var idealiskt för mig — jag kunde själv bestämma mina arbetstider. Sedan förändrades situationen. Jag blev ställd inför valet: heltidsarbete eller inget arbete alls. Ännu en gång stod jag alltså utan arbete, och den här gången fick jag arbetslöshetsunderstöd. Det var ett slag mot min stolthet, men så ställdes vi inför en överraskande utmaning.

Tidskriften Vakna! för 22 november 1984 innehöll en artikel om arbetslöshet och lade fram vissa förslag. När vi läste igenom listan över arbetsmöjligheter utanför hemmet, pekade Tara på ett arbete som tilltalade mig — att köra skolbuss! Det var ett högst passande arbete med tanke på mitt schema.

Från psykolog till bussförare, det var en avsevärd förändring. Men jag tyckte om att köra. Det innebar att jag fick svälja min stolthet, och jag anmälde mitt intresse hos skolmyndigheterna. De erbjöd mig arbetet — och gav mig sedan en av de besvärligaste turerna med några av de bråkigaste barnen. Nu kom mina kunskaper i psykologi verkligen till nytta.

Vid en av körningarna fanns en liten grupp bråkstakar som inte ville hålla sig lugna. Jag stannade bussen och förklarade för dem att det med tanke på deras säkerhet inte fick förekomma något som störde mig i körningen. Om det förekom något sådant, skulle jag köra åt sidan och stanna bussen tills det blev lugnt. När jag hade stannat ett par gånger, såg de flesta snart till att bråkstakarna höll sig lugna.

Men mina värdefullaste erfarenheter gjorde jag i tjänsten. Jag predikade regelbundet och fick övning av Lansing Anderson, en duglig pionjärförkunnare och äldste i västra församlingen i Winchester. Sedan fick Tara år 1985 vara med om något som förändrade vår tillvaro igen.

En ny utmaning i New York

Tara: Under 1984 och 1985 fick jag vid tre tillfällen möjlighet att tjäna som gästande läkare vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Det är ett samhälle i sig självt på omkring 2.700 vittnen från hela världen. De äter, sover och arbetar där, och de har inte någon egentlig lön, utan har mat och bostad och därtill en liten summa för personliga utgifter! De tjänar alla där av fri vilja och är hängivna i fråga om att få de ”goda nyheterna” om Guds rikes regering förkunnade i hela världen. (Markus 13:10) Många av dem arbetar i den omfattande tryckerianläggningen, där man framställer biblar och bibelförklarande litteratur på många språk. Andra har uppgifter inom kontor, administration och Betelhemmets skötsel. Den här lilla ”staden” i Brooklyn Heights kräver därför sin egen hälsovårdspersonal.

Jag var hänförd över möjligheten att få arbeta i ett sådant kristet samhälle. Det var verkligen tillfredsställande att få arbeta bland människor som är rena till kropp och sinne och som alla har samma tro. Sedan kom den stora överraskningen. Sällskapet Vakttornet inbjöd oss att komma och tjäna på heltid vid huvudkontoret. Därför är jag nu en av de fyra läkarna, två manliga och två kvinnliga, som sörjer för behoven i det här samhället. Våra patienter omfattar allt från småbarn (en av våra läkare har fyra barn) till äldre vittnen som är över 90 år — och som fortfarande arbetar! Och vad gör då Bishnu?

Lyckligare med mindre

Bishnu: Jag tjänar nu som en av tillsyningsmännen för Betelhemmets skötsel i det här samhället. Här tar jag inte itu med alkoholism eller drogmissbruk. Alla följer bibelns principer och tillämpar dem, och det är intressant att se att dessa principer ofta är vad man i dag kallar tillämpad psykologi.

Det är sant att vi inte längre har något eget hus eller några höga inkomster. Men vi har lärt oss att vara lyckligare med mindre. Vi har funnit kunskapen om den sanne Guden och universums suveräne Herre, Jehova. Och vi har kommit ända från Katmandu i Nepal för att finna den kunskapen!

[Karta/Bilder på sidan 15]

Staden Katmandu i Nepal, där vi föddes, och den omgivande dalen

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

NEPAL

Katmandu

KINA

INDIEN

[Bild på sidan 16]

Strax efter vårt bröllop i Nepal

[Bild på sidan 17]

Tara studerade till läkare i Sovjetunionen

[Bildkälla]

Bildkälla: Sovjetunionens FN-ambassad

[Bild på sidan 18]

Tara (till vänster) hjälper till med att göra i ordning en måltid i sin svärmors kök