Gerenuken — gasellen som ser ut som en giraff

Från Vakna!:s korrespondent i Kenya

VI HAR just kommit fram till nationalparken Samburu i norra Kenya. Våra ögon far över landskapet för att överblicka det rika djurlivet, tills de stannar upp vid den betagande synen av något som ser ut att vara en giraffunge som hungrigt knaprar på ett träd. Men när vi studerar djuret lite närmare, ser vi att det inte är någon giraff.

”Vad är det?” frågar vi vår leende guide.

”En gerenuk”, säger han. Ordet gerenuk, berättar guiden, kommer från somalispråket och betyder ”giraffhalsad”. På swahili kallas djuret swala twiga, vilket betyder ”giraffgasell”. (På svenska kallas djuret också giraffantilop). Gerenuken är ungefär lika stor som ett rådjur och har två graciösa, bakåtriktade horn.

Vi ser hur den ätande gerenuken ställer sig på bakbenen och tar stöd med frambenen mot en trädgren. Den påminner verkligen om en giraff när den sträcker ut sin ovanligt långa hals som gör det möjligt för den att äta på mellan 1,8 och 2,4 meters höjd. Vilken förtjusande syn är inte denna lilla varelse, med sitt hjärtformade huvud, sina uttrycksfulla ögon och sina stora öron! Det är emellertid bara hanarna som har horn.

En långhalsad gourmet

Denna graciösa gasell lever ofta i ökenliknande trakter. Man tycker kanske att den borde ha en osläcklig törst efter vatten. Men det egendomliga är att gerenuken mycket sällan, om ens någonsin, dricker vatten. Den får i sig all den fuktighet den behöver genom de löv, skott och kvistar som den äter. Och eftersom gerenuken beredvilligt söker upp och äter av omkring 80 olika buskar och träd — däribland en del ständigt gröna växter som de flesta andra djur ratar — kan den trivas också i mycket karga områden.

På sitt sätt är gerenuken något av en finsmakare, eftersom den bara väljer ut de bästa bitarna av växterna, de delar som är mest näringsrika. Det är emellertid intressant att lägga märke till att gerenuken livnär sig på samma typer av skott och kvistar som giraffen och dikdikantilopen, en mindre medlem av antilopfamiljen som inte är större än en hare. Men ändå är det ingen rivalitet dem emellan när det gäller föda. Varför? Därför att de betar på olika höjd: girafferna mellan 4,5 och 5,5 meter över marken, gerenukerna omkring två meter och den lilla dikdikantilopen cirka en halv meter.

”Tillträde förbjudet”

I motsats till människor, som ofta för krig om sina territorier, håller gerenukerna i allmänhet fred sinsemellan och respekterar varandras egendom. De märker ut sina revir med hjälp av antorbitalkörteln som är belägen vid vardera ögonvrån. De väljer ut ett område på drygt en kvadratkilometer och avsätter med hjälp av dessa körtlar ett tjärliknande ämne på grenar och kvistar. Ämnet ger ifrån sig en svag doft och markerar på så sätt revirgränsen gentemot andra gerenuker i närheten.

Men hur går det om det dyker upp ovälkomna inkräktare, till exempel geparder, leoparder eller lejon, som inte har så stor respekt för skylten ”Tillträde förbjudet”? Gerenuken måste då ta till olika knep för att överleva. Den har till exempel en enastående förmåga att stå alldeles stilla och stirra rakt framför sig och fälla ner sina stora öron mot halsen. Med sina vackra bruna färgtoner smälter den fullständigt in i omgivningen. Den står kvar på detta sätt utan att röra sig tills de ovälkomna besökarna har gett sig av.

Om den skulle bli upptäckt, tar den emellertid till flykten. Dess kännedom om omgivningarna och dess förmåga att kila ut och in bland taggiga buskar och snår gör det mycket svårt för de flesta djur att följa efter. När vi iakttar detta snabba och graciösa djur, förstår vi varför bibeln uppmanar oss att med en gasells snabbhet göra oss fria från ett oförnuftigt avtal. — Ordspråksboken 6:5.

Moderskärlek

Vid födelsen har gerenuken inga möjligheter att klara sig på egen hand. Gerenukmamman hjälper därför sin unge att överleva de första kritiska dagarna. När tiden är inne för gerenukhonan att föda, väljer hon ut en undangömd plats. De flesta ungar föds under morgontimmarna, vilket gör att de hinner hämta krafter innan den farliga natten kommer. Förvånansvärt nog kan gerenukungen resa sig upp på dessa smala, vingliga ben efter bara tio minuter! Framemot kvällen är den ganska pigg och kan till och med underhålla sin mor med sina lekfulla upptåg.

Under dessa första dagar är gerenukungen ett lätt byte för rovdjur. Mamman slickar därför noggrant sin unge, så att den inte skall ha någon avslöjande lukt. Ungens naturliga kamouflage gör det också lätt för den att hitta ett säkert gömställe medan mamman ger sig i väg och skaffar föda. Ibland händer det emellertid att den lilla gasellen ger sig av någon annanstans. Eftersom mamman inte kan spåra upp ungen med hjälp av lukten, tar hon till gerenukspråket — ett lågt bräkande ljud som kan nå ganska långt, även om det låter svagt för mänskliga öron. Ungen reagerar på detta ljud genom att resa sig upp eller genom att besvara lockropet och visar på detta sätt var den håller till. Efter två veckor behöver gerenukungen inte längre gömmas undan, utan kan förena sig med sin familj och själv äta kvistar och löv.

Gerenuken har kallats ”ett av Östafrikas egendomligaste djur”. Och om man bara ser till utseendet, så är den onekligen ganska egendomlig. Men vår vän giraffantilopen är också ett graciöst, fyndigt och på sitt sätt vackert djur — ytterligare ett vittnesbörd om vår store Skapares vishet.

[Bildkälla på sidan 15]

Foto: Dino Sassi/Copyright — Kenya Stationers Limited