Kärnvapendilemmat

DET var en tidig morgon i en öken i New Mexico i USA. Högst uppe i ett rangligt torn hängde det kraftiga metallklot som kallades Gadget. I några bunkrar nio kilometer därifrån gick fysiker, kemister, matematiker och militärer oroligt av och an, tittade på sina klockor och undrade om Gadget — ”manicken” — verkligen skulle fungera.

Den fungerade. Femton sekunder före 5.30 exploderade Gadget och släppte loss sin kärnenergi inom loppet av en miljondels sekund. Den piskade upp ett eldklot som kunde ha varit synligt från en annan planet och gav upphov åt en knall som hördes 300 kilometer därifrån. Hettan från explosionen — större än i solens inre — smälte ner ökensanden till en nästan kilometerstor rundel av jadefärgat, radioaktivt glas. Somliga kunde svära på att solen hade gått upp två gånger den dagen.

Den 6 augusti 1945, 21 dagar senare, ödelade den andra atombomben den japanska staden Hiroshima, vilket ledde till att cirka 148.000 människor förlorade livet. Atomåldern hade börjat.

Detta hände för 43 år sedan. Sedan dess har man testat vapen som är uppemot 4.000 gånger kraftigare än de första atombomberna. Den sammanlagda sprängkraften hos världens alla stridsspetsar beräknas nu motsvara 20 miljarder ton trotyl — en förintelsekapacitet som är över en miljon gånger större än Hiroshimabombens!

Krav på fullständig avrustning

År 1983 utförde Världshälsoorganisationen en undersökning som visade att en miljard människor omedelbart skulle dödas i händelse av ett omfattande kärnvapenkrig. Ytterligare en miljard skulle dödas av tryckvågor, eldsvådor och strålning. Nyare undersökningar är ännu mer pessimistiska. Det är därför förståeligt att det finns en växande opinion för fullständig avrustning av kärnvapenarsenalerna.

Alla avrustningskrav framförs emellertid inte av rent humanitära skäl. Somliga hävdar att kärnvapen helt enkelt inte har något större värde i en faktisk krigssituation. På grund av sin ofantliga förstörelseförmåga kan de inte tänkas komma till användning annat än i ytterst provokativa situationer. Förenta staterna använde dem således inte vare sig i Korea eller i Vietnam, Storbritannien använde dem inte på Falklandsöarna, liksom inte heller Sovjet i Afghanistan. Så här sade förre amerikanske försvarsministern Robert McNamara: ”Kärnvapen tjänar inget som helst militärt syfte. De är fullständigt värdelösa — utom när det gäller att avskräcka fienden från att använda dem.”

Kärnvapen är inte heller till någon större nytta som diplomatiskt påtryckningsmedel för att hota eller påverka andra nationer. Stormakterna är alla lika sårbara. Och när det gäller länder utan kärnvapen, så låter de vanligtvis inte kärnvapenhotet avskräcka dem från att sätta sig upp mot stormakterna.

Så har vi också kostnaden. Enligt en undersökning som publicerades i Bulletin of the Atomic Scientists framställde enbart Förenta staterna omkring 60.000 kärnstridsspetsar under åren 1945—1985.a Till vilken kostnad? Närmare 82.000.000.000 dollar — mycket pengar för något som man hoppas att man aldrig skall behöva använda.

Bomben som avskräckningsmedel

Avskräckningsvapen har förmodligen funnits sedan krigshistoriens begynnelse. Men i vår atomålder har begreppet avskräckning antagit nya dimensioner. Varje nation som skulle våga sig på ett kärnvapenangrepp kan vara säker på att genast få tillbaka med samma mynt.

General B. L. Davis, chef för Förenta staternas strategiska flygkommando, säger därför: ”Det är ingen överdrift att påstå att kärnvapnen ... har gjort världen tryggare. De har visserligen inte gjort slut på krigen; fortfarande dör tusentals människor varje år i konflikter som på intet sätt är obetydliga för de nationer som är inbegripna. Men supermakternas engagemang i sådana konflikter är noga planerat för att undvika direktkonfrontationer därför att dessa skulle kunna trappas upp till en världsbrand — med eller utan kärnvapen.”

I ett hem där det finns laddade skjutvapen finns emellertid alltid risken att någon blir skjuten av misstag. Samma princip är tillämplig i en värld full av kärnvapen. Ett kärnvapenkrig skulle kunna bryta ut under följande omständigheter:

1) Ett datorfel eller något annat tekniskt fel som får ett land att tro att det är utsatt för en kärnvapenattack. Följden skulle kunna bli ett motanfall med kärnvapen.

2) Kärnvapen skulle kunna anskaffas av en extremistgrupp eller en terroristorganisation som skulle vara mer benägen att använda dem än de nuvarande kärnvapenmakterna.

3) Upptrappning av ett mindre krig i ett område där supermakterna har intressen att bevaka — till exempel Persiska viken.

Trots dessa risker har nationerna hittills följt principen om säkerhet genom avskräckning. Men människor känner sig inte säkra i en värld full av kärnvapen. Maktbalansen är i själva verket en terrorbalans, en självmordspakt som världens miljarder tvingats underteckna. Om kärnvapnen är damoklessvärdet, då är avskräckningspolitiken hårstrået som håller det på plats. Men om avskräckningspolitiken inte håller? Man vågar inte tänka på följderna.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

VERKAN AV EN BOMB PÅ ETT MEGATON

Termisk strålning (ljus och värme): En kärnexplosion ger upphov åt ett intensivt ljussken som förblindar eller bländar människor på ett stort avstånd från explosionsplatsen — ända upp till 20 kilometer på dagen och 85 kilometer på natten vid en kärnladdning på ett megaton.

Vid eller nära nollpunkten (den punkt som ligger omedelbart under den exploderande bomben) förångas människor av den intensiva hettan från eldklotet. Längre bort (inom en radie av 18 kilometer) drabbas människor av andra och tredje gradens brännskador på oskyddade delar av kroppen. Kläder fattar eld. Mattor och möbler sätts i brand. Under vissa förhållanden uppstår en överhettad eldstorm som sveper in människor i ett brinnande inferno.

Tryckvågor: Explosionen ger upphov åt vindar av orkanstyrka. Nära nollpunkten är förstörelsen total. Längre bort krossas människor under tak och väggar som rasar samman; andra skadas eller dödas av kringflygande möbler och spillror. Åter andra kvävs av det tjocka dammlagret av söndersmulat tegel och murbruk. Tryckvågen förorsakar också söndersprängda trumhinnor och blödningar i lungorna.

Strålning: En ofantlig mängd neutroner och gammastrålning strömmar ut. De som utsätts för måttliga doser drabbas av illamående, kräkningar och trötthet. Skador på blodcellerna minskar motståndskraften mot infektioner och försenar sårläkningen. Höga stråldoser förorsakar kramper, skakningar, ataxi (oförmåga att samordna muskelrörelser) och letargi (sjuklig trötthet). Döden följer inom en till 48 timmar.

Överlevande som utsatts för strålning är mottagliga för cancersjukdomar. Det är också mer sannolikt att de vidarebefordrar genetiska defekter till sina avkomlingar, vilket bland annat leder till minskad fruktsamhet, spontana aborter, missbildade eller dödfödda barn och allmän svaghet.

Källa: Comprehensive Study on Nuclear Weapons, utgiven av Förenta nationerna.