Portugal 26 år senare

”NI HAR 30 dagar på er att lämna landet.” Med det ultimatumet tvingades min hustru och jag att år 1962 lämna Portugal, vårt missionärsdistrikt.

Vi och fyra andra missionärer blev utvisade för att vi var Jehovas vittnen och för att vi ställde oss neutrala till krig och politik. En av dem jag hade studerat med, João Gonçalves Mateus, 19 år, var det första vittnet i Portugal som tog fast ståndpunkt i neutralitetsfrågan. Chefen för hemliga polisen nämnde Joãos namn för mig och förklarade att sådan samvetsömhet var en lyx som inte kunde tolereras i Portugal. Jag förlorade kontakten med João när vi lämnade Portugal.

På den tiden var Portugal en katolsk-fascistisk diktatur, som brottades med politiska oroligheter i sina afrikanska kolonier. Folket var modlöst och undertryckt. Överallt rådde misstro, eftersom man på grund av systemet med betalda angivare kunde bli anmäld till den ökända hemliga polisen — a PIDE (Polícia Internacional e Defesa do Estado), som den kallades på portugisiska.

Vi blev alltså utvisade, och Jehovas vittnens verksamhet förbjöds ända till år 1974, då fascistregimen störtades i en av militären understödd revolution samtidigt som demokrati och religionsfrihet infördes. I december det året blev vittnena lagligen inregistrerade, och inom kort hade de organiserat ett avdelningskontor i Estoril, vid kusten några kilometer från Lissabon. Men arbetet expanderade så snabbt att huset snart blev för litet. År 1983 köptes mark för ett nytt avdelningskontor eller ”Betel” (”Guds hus” på hebreiska). En vacker ny byggnad uppfördes av vittnena i den lilla staden Alcabideche.

Betel, som ligger på en höjd, erbjuder utsikt hela vägen mot Lissabon och floden Tejo med dess berömda hängbro, som leder till den imponerande statyn Christo Rei (Konungen Kristus). I en annan riktning ser man Estoril och kustlinjen.

Tillsammans med många andra före detta missionärer blev vi inbjudna att närvara vid överlämnandet i april 1988. När min hustru och jag kom till poliskontrollen vid Lissabons flygplats, kunde jag inte låta bli att undra om vi skulle fastna i den. Skulle de se efter i den 26 år gamla svarta lista, i vilken vi fördes upp för att vi inte skulle kunna återvända? Det var inga som helst problem. PIDE fanns inte längre, och vi upptäckte ett nytt Portugal — folk var mer öppna, glada och pratsamma. Och i stället för de 1.000 vittnen som vi lämnade år 1962 finns det nu mer än 33.000 — ett vittne på 297 invånare, vilket är nästan mest i hela Europa.

På eftermiddagen begav vi oss till Restelo (Belem) fotbollsstadion för att lyssna till det tal som skulle hållas av en medlem av Jehovas vittnens styrande krets, Milton Henschel. Talet skulle översättas av den portugisiske tolken Mario Pinto Oliveira. Vilken tillfredsställande känsla för min hustru — hon hade varit Marios engelsklärare för mer än 26 år sedan. När vi kom upp på höjden där stadion låg fick vi en hänförande syn — mer än 46.000 portugisiska vittnen och intresserade som flockades för att höra programmet.

Vid programmets slut såg jag en robust byggd portugisisk broder i fyrtioårsåldern som tydligen ville tala med mig. ”Irmão Erico (broder Erik), känner du inte igen mig?” frågade han. Jag medgav att jag inte kände igen honom. Men när jag tittade lite närmare på honom, skalade bort några kilon och drog av 26 levnadsår — då såg jag att det var João Gonçalves Mateus. Vilken glädjande återförening, efter så många år! Han presenterade oss för sin hustru och sina tre döttrar — en underbar familj, och alla är Jehovas vittnen.

Vi tillbringade fyra lyckliga dagar i Portugal och återupplivade många gamla bekantskaper. Det var uppmuntrande att träffa trogna män och kvinnor, som under årens lopp har uthärdat trots förföljelse. En av dessa var José Lança, som var journalist på den tiden då förföljelsen pågick. Nu är han resande tillsyningsman och besöker församlingarna. En annan broder var António Cordeiro, den förste pionjären i Portugal. Deras glada ansikten återspeglade Portugals nuvarande andliga välstånd, en följd av flera årtionden av troget predikande av de goda nyheterna om Guds rike.

Vi besökte gatan där vår hemliga Rikets sal tidigare hade legat, i en lägenhet på andra våningen på Calçada de Arroios 66. Nu var det återigen en lägenhet. Men i dag finns det över hela landet mer än 440 församlingar av Jehovas vittnen som samlas i sina Rikets salar. Portugal har sannerligen förändrats efter dessa 26 år — och allt har blivit mycket bättre för Jehovas vittnen. — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 16]

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och tryckeri i Alcabideche i Portugal

[Bilder på sidan 17]

Fyrtiosex tusen var närvarande vid det särskilda program som hölls på Restelo fotbollsstadion i Lissabon

Hemligt bibliskt möte i skogarna nära Lissabon år 1961