Från våra läsare

Bullterrier

Jag finner vanligtvis era tidskrifter ha välkontrollerade uppgifter, och därför blev jag förvånad över att lägga märke till misstagen i ”Varför en del är aggressiva och andra godmodiga” (22 mars 1988). Den hund som hette Pete i Our Gang (Vårat gäng) var inte en bullterrier, utan en amerikansk bulldogg. Det finns inga vita bullterrier med ”svarta ögon”; hunden som avbildas på sidan 26 är inte en akita; det finns inga aggressiva hundar, bara argsinta hundägare. Om en hund blir ”galen”, är det ägarens fel.

D. H., Västtyskland

I vår källa (”Sports Illustrated”) sägs det att bullterriern Petes svarta ring var ”nästan utan tvivel sminkörens påhitt”. Vi står fast vid vår identifiering av en akita i den avbildade gruppen. Läsarnas kommentarer här nedan kan stödja din sista punkt. — RED.

Som en hälsosam fritidssysselsättning dresserar jag bullterrier, och jag vet av egen erfarenhet under många år att en del bullterrier är lite svåra att hantera, och i en del fall kan de vara ”farliga”. Men detta är inte dessa hundars personlighet i första hand — hundens karaktär ”formas” av ägaren. Jag instämmer till 100 procent i artikeln. En del som har läst artikeln hävdar emellertid att det betonas i den att bullterrierna utan undantag är ”födda till mördare” och ”brottsliga alltifrån födelsen”. Med all respekt skulle jag önska att ni klargjorde denna sak, eftersom många sedan de läst artikeln går till ytterligheter i fråga om denna ras.

D. Q. H., Costa Rica

Ni framlade stoffet på ett sätt som hjälper människor att förstå betydelsen av alla hundars temperament och den viktiga roll ägarna spelar. Som ägare till en bullterrierhund har vi funnit att med lämplig dressering kan en bullterrier bli ett mycket älskligt sällskapsdjur. Men jag tror inte att någon som äger en hund som sällskapsdjur skulle kunna påstå: ”Den bits inte”, för djur är djur. Vi kan inte förutsäga deras uppträdande.

C. S., Förenta staterna

Med så mycket mediabedrägeri beträffande bullterrier var det välgörande att få läsa en balanserad artikel, som visar att en stor del av problemet kan tillskrivas olämpliga ägare (en del låter faktiskt hundarna äta krut och/eller metallspån) och okontrollerad inavel, två förhållanden som båda kan vålla instabilitet hos vilken hundras som helst.

S. S., Förenta staterna

Att rymma hemifrån

I artikeln ”Att rymma hemifrån — Är det lösningen?” (22 mars 1988) talas det om en 14-årig flicka som rymde hemifrån, därför att hon inte hade något nära förhållande till sina föräldrar och ansåg att hon inte kunde tala med dem. Hon ansåg att det inte fanns någon som förstod henne. Jag är 14 år, och nyligen hade jag samma erfarenhet som artikelns Amy. Jag lämnade hemmet och begav mig av till mina vänner av exakt samma skäl. Enda skillnaden var att jag inte sysslade med sexualitet eller narkotika. Samma natt som jag rymde kom mina föräldrar och hämtade mig. Vi begav oss till församlingens äldste och talade med dem. Vi drar åt samma håll nu, och jag vet nu att mina föräldrar är inställda på att hjälpa mig. Jag vet att de kommer att förstå vad jag än har att säga dem. Om jag bara hade läst den här artikeln tidigare, skulle jag aldrig ha rymt hemifrån.

A. B., Förenta staterna