Borta i mer än 20 år
”Du är min broder, och du är min syster. Jag har väntat på er!”
MED vilken hänförelse Jimmy yttrade dessa ord då min fru och jag träffade honom! Han hade varit isolerad som i ett fängelse i mer än 20 år. Men nu, i och med vårt besök år 1977, skulle en befrielsens tid börja.
Men hur och var kunde sådana medeltida förhållanden råda i vår tid? Ja, låt oss börja från början.
Ett tragiskt liv blir ljust genom bibelns sanning
Jimmy Sutera föddes den 13 juni 1913 och växte upp i Brooklyn i New York. Han heter egentligen Vincent, men han har alltid kallats Jimmy. Som spädbarn drabbades han av inflammation i ryggmärgshinnorna och blev svårt invalidiserad. Det gjorde att han ofta fick ligga på sjukhus.
En dag då han hade varit i kyrkan satte han sig och grät hemma på gården för att han kände sig så ensam. En vänlig kvinna som hette Rebecca kände sig illa berörd och började trösta honom. Hon förklarade att Gud brydde sig om honom och att Gud har ett namn, Jehova. Jimmy uppfattade snabbt sanningens rena klang i hennes dyrbara budskap. Hon var ett Jehovas vittne (som då kallades bibelforskare).
Varken Jimmys föräldrar eller syskon gillade hans nyfunna tro, och därför fick Jimmy i all hemlighet försöka skaffa sig kunskap i bibeln. Hans föräldrar trodde att han gick i kyrkan, men i själva verket gick han på bibelforskarnas möten och tog också del med dem i förkunnartjänsten.
År 1932 överlämnade sig Jimmy åt Gud och symboliserade detta genom att bli döpt i vatten. Det är intressant att lägga märke till att det var Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford, som höll doptalet.
Trots att Jimmy hade mycket svårt att gå, predikade han från hus till hus om Guds rike och använde då vittnesbördskort och grammofon. Den metod som Jehovas vittnen främst använde på 1930-talet för att sprida budskapet om Guds rike var att spela upp grammofoninspelade predikningar vid människors dörrar. Och fastän Jimmy hade svårt att bära saker, gick han ändå ut och bar grammofonen i ena handen och en bokväska fylld med biblisk litteratur i den andra.
Instängd på ett vårdhem
Men sedan drabbades Jimmy av polio och fick flera slaganfall som ledde till att han blev förlamad i vänster sida. Han drabbades också av Parkinsons sjukdom och fick mycket svårt att tala och kunde bara göra det med stor ansträngning. Hans föräldrar som då var ganska gamla beslöt sig för att låta honom komma in på ett vårdhem där i närheten i Brooklyn i New York. Detta hände år 1958.
Hans närmaste släktingar visade på ett berömvärt sätt verkligt intresse för honom genom att besöka honom flera gånger i veckan, trots att några av dem var stora motståndare till hans religion. Tyvärr visade sig vårdhemmets ledning vara mycket fientligt inställd. Och eftersom hans fysiska tillstånd var sådant att han inte ens kunde ringa till sina andliga bröder, förlorade han all kontakt med Jehovas folk. Här satt han nu på ett vårdhem bara några kilometer från Jehovas vittnens huvudkontor, men inspärrad som en fånge och isolerad från alla sina andliga bröder och systrar!
Förhållandena på vårdhemmet blev allt sämre, och till sist, i mitten av 1970-talet, blev det utdömt av delstaten. Men eftersom det var brist på vårdhem i New York, kunde man inte hitta något ställe att flytta patienterna till. Kackerlackor sprang ohindrat över golvet och över väggarna. Ibland hände det att personalen till och med slog Jimmy. Han uthärdade, isolerad på detta bedrövliga ställe i mer än 20 år. Men hans suveräne Herre, Jehova, var inte långt ifrån honom, och han höll hans tro levande och stark — något som min fru och jag kan intyga. Men hur fann vi honom?
Hur vi fann Jimmy
I början av 1970-talet blev min fru, Barbara, och jag också Jehovas vittnen. Med tiden flyttade vi från norra delen av staten New York till Queens i staden New York. I samband med att vi planerade att flytta kom min far på att hans morbror i New York kanske var ett Jehovas vittne. Han kom faktiskt ihåg att hans morbror Jimmy brukade berätta för honom några fantastiska historier om små pojkar som lekte med lejon i paradiset.
Vi hade bott i New York i omkring ett år då Jimmys syster, min fars moster, berättade att han verkligen var ett Jehovas vittne, ”en av er”, som hon uttryckte det. Hon gav oss adressen, och inom en timme var vi på vårdhemmet. Vi blev stoppade av en sköterska vid dörren, eftersom det inte var besökstid. Jag förklarade att vi var där för att besöka min fars morbror och att jag var en Ordets förkunnare, ett Jehovas vittne.
”Jag har inga fördomar, men Jehovas vittnen får inte komma in här”, blev det klart fördomsfulla svaret. ”Katolska och protestantiska präster och predikanter liksom präster från episkopalkyrkan får komma in, men inte Jehovas vittnen.”
Jag försökte vara lugn och gav henne två valmöjligheter: 1) att låta oss helt fridfullt komma in omedelbart eller 2) att vi tillkallade polis. Hon valde snabbt och fridsamt det första alternativet.
Vad jag minns hade jag aldrig träffat Jimmy tidigare, för jag var bara omkring fyra år när han kom in på vårdhemmet. Vi gick in i hans rum och talade om vad vi hette. Han reste sig hastigt upp i sängen och utbrast: ”Min broder!”
”Nej, jag tror inte att du vet vilka vi är”, sade jag och upprepade vad vi hette.
”Du är min broder”, sade han igen, ”och du är min syster. Jag har väntat på er!” Han menade naturligtvis att vi var hans andlige broder och andliga syster.
Vi fick höra att hans syster, som var stor motståndare till vår religion, hade berättat om oss. ”Al och Barbara har omfattat samma religion som du”, hade hon sagt. I flera år hade han därför väntat att vi skulle komma och hälsa på honom för att utbyta tankar om vår gemensamma tro.
En levande och stark tro
Under samtalets gång framkom det allt tydligare att det i detta lilla skal till människa fanns ett stort hjärta fyllt av ande och tro. Hans minne sattes på prov, och vi fann att han kunde citera många skriftställen, diskutera djupa bibliska profetior med oss och till och med sjunga en sång som han själv komponerat, en sång som gav uttryck åt hans innerliga uppskattning av Jehova. Jimmys ansikte lyste. Hela han utstrålade en glädje och entusiasm som bara den kan utstråla som helt uppenbart hållits vid liv av Jehova. För oss var det som ett underverk. Vi upplevde det som, ja, som man kan föreställa sig att man upplever en uppståndelse.
Snart var det dags för 1977 års områdessammankomst. Vi frågade om vi fick ta med Jimmy. Det kunde föreståndaren inte tänka sig tillåta. Vid ett annat besök frågade vi en sköterska om vi fick skjutsa Jimmy runt kvarteret i rullstol. Eftersom de aldrig brukade ta ut honom, tyckte hon att det var en bra idé. Så vi gick ut. Men vi hade inte kommit långt förrän föreståndaren kom springande och skrek att vi inte skulle få ta ut honom en gång till.
Redan första gången vi besökte Jimmy lämnade vi litteratur hos honom, men när vi kom tillbaka, var den borta. ”Var har du gjort av litteraturen?” frågade vi.
”Den har jag placerat”, sade han.
”Men var har du bibeln då?”
”Den har jag också placerat.”
Sångboken, Årsboken, ja, allt vi lämnade hos honom brukade han lämna till intresserade. Han har en sådan brinnande längtan att få lovprisa Jehovas namn. Han visste också att ledningen för vårdhemmet skulle förstöra all litteratur som påträffades.
En gång när vi talade om världshändelserna och profetiorna i bibeln sade jag: ”Morbror Jimmy, är det inte underbart? Snart är den här ordningen slut, precis som Jesus sade, och du kommer att bli förhärligad som kung och präst i himmelen, och dessutom kommer allt ditt lidande att vara slut.”
Utan minsta tvekan svarade han bestämt: ”Det är inte det viktigaste” och framhöll ovanligt eftertryckligt: ”Jehovas namn skall då hävdas och rättfärdigas!” Vi rördes till tårar av hans gudaktiga syn på saken. Han har fått lida så mycket i hela sitt liv, men ändå är hans högsta önskan att få se Jehovas namn bli helgat, inte att han själv skall bli fri från allt lidande.
En välkommen förändring
År 1978 gick vårdhemspersonalen i New York i strejk, och då fick alla patienter flyttas över till sjukhus. Det gamla vårdhemmet fick inte öppnas igen för delstaten. Så nu befinner sig Jimmy på ett mycket bättre hem nära havet. Alla sköterskorna tycker om honom och tar god vård om honom. Men hur är det med hans andliga behov?
Jehovas vittnen i en närliggande församling tar nu med Jimmy till möten och sammankomster. Han sprider över hundra lösnummer i månaden, och de flesta av dem sprider han på vårdhemmet. Men vittnena tar också med honom i rullstolen i tjänsten från dörr till dörr. Hans andliga bröder och systrar har flera gånger tagit med honom för att hälsa på Barbara och mig vid Watchtower Farms i norra delen av staten New York, där vi har bott de tio senaste åren.
Jimmy säger att församlingen är ”så underbar, och alla är så snälla mot mig”. Det är sant. De är verkligen snälla mot honom och tar verkligen vård om honom. De älskar honom. Den presiderande tillsyningsmannen, Joseph Bowers, säger: ”Jag har aldrig hört bröderna klaga över att de måste ta hand om honom.” Han tillägger sedan med verklig känsla i rösten: ”Mitt liv har blivit rikare sedan jag lärt känna honom.”
Jimmy har visserligen inte någon högre skolutbildning, men stridsfrågan har han helt klar för sig — att Jehova skall hävdas som universums suverän. Den intar främsta platsen i hans sinne. Han är lycklig över att han lever och tjänar glatt Jehova i full insikt om att han genom sitt trogna liv bevisar att Satan är en lögnare, och han tar del i det arbete som han vet är det viktigaste, nämligen predikandet om Guds rike. — Berättat av Albert Caccarile.