Ozonminskningen — Fördärvar vi vår egen sköld?

Tänk dig att du måste gå genom ett dödligt, frätande regn varje dag. Ditt enda skydd är ett paraply, som är så perfekt utformat att det avskärmar dig från de dödsbringande regndropparna. Kan du föreställa dig hur värdefullt ett sådant paraply skulle vara för dig? Kan du tänka dig in i att det skulle vara rena vanvettet att förstöra paraplyet eller kanske bara göra hål i det? Men mänskligheten befinner sig i en liknande situation i global skala.

VÅR planet badar i ett ständigt regn av solstrålar. De flesta av dessa strålar är nyttiga och ger värme och ljus åt vår värld, men en liten del av dem är dödsbringande. Dessa strålar kallas ultraviolett-B, eller UV-B-strålar, och om alla nådde jordytan, skulle de döda allt levande där. Lyckligtvis skapades vår planet med ett ”paraply” som skyddar oss mot dessa strålar, ett paraply som kallas ozonlagret. Olyckligtvis håller människorna på att förstöra det paraplyet!

Vad är ozonlagret? Hur fungerar det, och hur håller vi på att förstöra det? Ozon är en instabil form av syre. Det har tre syreatomer (O₃) i stället för två (O₂), som är det vanliga. Ozon finns naturligt i stratosfären och fångar upp de farliga UV-B-strålarna men låter det nödvändiga ofarliga ljuset passera igenom. Ozon bryts dessutom lätt ner av andra gaser, men i stratosfären nybildas det ständigt av solens strålar. Skölden är alltså självreparerande. Verkligen en bra konstruktion!

Problemen uppstår när vi börjar släppa ut våra egna industriella gaser i det här känsliga systemet. Då förstörs ozonet snabbare än solens strålar kan nybilda det. År 1974 började vetenskapsmän misstänka att CFC-föreningar, eller klor-fluor-kolväten (halogenerade kolväten, eller i vardagligt tal freoner), är ozonnedbrytande gaser. Men dessa freoner finns överallt. De används vid tillverkning av alla slags skumplastprodukter, från isoleringsmaterial till bägare och förpackningar för snabbmat. De utnyttjas som drivgas i sprejburkar, som kylvätskor i luftkonditioneringssystem och kylskåp och som lösningsmedel vid rengöring av elektronisk utrustning.

En vetenskapsman som sände ut en rapport om faran erinrar sig: ”Det kom aldrig något ögonblick då jag utropade: ’Heureka!’ Jag kom bara hem en kväll och sade till min hustru: ’Allt fungerar mycket bra, men det ser ut att innebära världens ände.’” Men alltsedan freonerna uppfanns år 1930 har många prisat dem för att vara giftfria och anmärkningsvärt stabila. Hade de fel?

Det förutsagda hotet

Nej. Av allt att döma hade de alltför rätt. Det är just på grund av att freoner är så stabila som de har så bestående skadeverkningar. När freonerna läcker ut från kasserade luftkonditioneringssystem och hopknycklade bägare av skumplast, passerar de långsamt upp till atmosfären. Där bombarderas de av ultravioletta strålar, sönderdelas så småningom och frigör en verklig ozondråpare: klor. Klormolekylerna dansar en dödsmenuett med de sköra ozonmolekylerna, förstör dem och virvlar själva oskadade i väg för att finna någon ny olycklig partner. En enda klormolekyl kan fortsätta sin dans på det här sättet i mer än hundra år och utplåna hundra tusen ozonmolekyler.

Oroade forskare höjde ramaskrin över den främsta användningen av freoner — drivmedel till aerosolsprejer. Redan år 1978 förbjöd Canada, Sverige och Förenta staterna användningen av freoner i aerosoler, men få andra länder följde deras exempel. Ännu värre var att man fann ytterligare användningsområden för de hållfasta kemikalierna, och därför fortsatte produktionen av dem att öka. Förenta staterna svarar fortfarande för en fjärdedel av världens årliga förbrukning.

Med hjälp av datorberäknade modeller av jordens atmosfär framförde forskarna upprepade varningar om att kemiska föroreningar gradvis skulle komma att tunna ut ozonlagret så att med tiden allt fler UV-B-strålar skulle släppas igenom. Industrin och makthavarna avfärdade forskarnas påståenden och menade att deras belägg var bräckliga och deras slutsatser obevisade.

Tidskriften Discover kallade den här striden ”ozonkriget” och påpekade att forskarna ”i åratal alltmer betraktat den här saken som ett gigantiskt globalt experiment: varje år pumpar mänskligheten ut en miljon ton freoner i atmosfären och väntar på att få se vad som händer”. Det som inträffade förvånade alla.

Ozonet tunnades inte ut i en jämn och långsam takt av några bråkdels procent globalt sett, som alla datorberäkningar hade förutsagt, utan ozonlagret minskade kraftigt över Sydpolen! I oktober 1984 fann ett engelskt forskarlag i Antarktis att ozonet ovanför dem hade minskat med omkring 40 procent och bildat det nu beryktade ”ozonhålet”. I början var andra forskare misstrogna. Det engelska forskarlaget var inte särskilt känt. Dessutom hade andra atmosfäriska instrument inte registrerat någon dramatisk minskning av ozonet i Antarktis.

Det visade sig emellertid att datorerna, som fick sina uppgifter från satelliter, hade programmerats att registrera minskningar av ozonet med mer än 30 procent som felaktiga. Apparaturen hade mätt ozonhålet i åratal men inte registrerat mätresultaten!

Vetenskapsmännen dividerade under någon tid med varandra om orsaken till hålet. Men flygplan fullastade med instrument som flög genom själva ozonhålet fann den verklige boven — klor från kemikalier som människor hade framställt! Rakt ovanför Sydpolen finns en väldig virvel med moln sammansatta av små ispartiklar, vilket ger kloren miljoner små ytor på vilka den kan utföra sin förgörande dans med ozonet ännu snabbare.

Sedan dess har forskarna tydligen funnit ett liknande hål över Nordpolen. Båda hålen varierar alltefter årstiden, de öppnas och sluts varje år. Hålet över Sydpolen är ungefär lika stort som Förenta staterna; hålet över Nordpolen är av omkring samma storlek som Grönland.

Hur påverkar de här ozonhålen dig? De har passerat över delar av norra Europa och har hotat de sydligaste delarna av Sydamerika, men man måste inte stå under ett ozonhål för att utsättas för dess verkningar. En del forskare fruktar att hålen ger upphov till ozonfattig luft som sprids över båda halvkloten. I själva verket har ozonlagret över de tätast befolkade delarna av norra halvklotet redan tunnats ut med omkring 3 till 7 procent under de 17 senaste åren. Tidigare hade forskarna trott att det skulle ta ett århundrade för ozonet att minska med 3 procent!

Verkningarna av den åtföljande ökningen av UV-B-strålar som når jordytan kommer att bli långtgående. Dessa strålar orsakar hudcancer hos människor. De förstör också människans immunsystem och ger upphov till grå starr. Science News beräknar att ökad UV-B-strålning kommer att ”döda 3 miljoner människor av dem som lever nu eller av dem som föds före år 2075”.

Doktor Michael Oppenheimer, som bedriver atmosfärforskning, uttrycker saken så här: ”Dessa förändringar kommer att påverka varje mänsklig varelse och varje ekosystem på jordytan, och vi har endast en föraning om vad dessa förändringar kommer att innebära.” Ökad UV-B-strålning kommer att döda den småkrill (lyskräftor) och andra planktonorganismer som lever nära oceanernas yta och orsaka störningar i oceanernas näringskedja. Massförstörelse av växtlivet, skördeskador och till och med förändringar i de globala vind- och väderleksmönstren kan bli följden av ett försvagat ozonlager. Om något av dessa hot blir verklighet under de följande årtiondena, kommer det sannerligen att innebära problem för människan och hennes värld.

Vilket hopp finns det?

I september 1987 undertecknade omkring 24 nationer en överenskommelse som kallas Montrealprotokollet. Dess krav är att industriländerna skall frysa användningen och produktionen av freoner på 1986 års nivå och skära ner den med 50 procent fram till år 1999. Utvecklingsländerna har fått en längre frist, eftersom freoner betraktas som avgörande för ett lands modernisering.

Fördraget, som skall träda i kraft år 1989, om minst 11 nationer ratificerar det, har prisats som en ”milstolpe”. En amerikansk politiker sade triumferande: ”För första gången har världens nationer enats om att samarbeta om ett miljöproblem, innan det uppstår omfattande skadeverkningar.”

Men alla var inte lika hänförda. Endast två veckor efter undertecknandet av Montrealöverenskommelsen publicerades de mest avgörande bevisen för att det är freoner som har orsakat ozonhålet, och detta bekymrade en del forskare. De som undertecknade fördraget hade till och med uppmanats att inte beakta ozonhålen vid sina överläggningar. En expert sade: ”Om förhandlingsdelegaterna i Montreal hade haft de här rönen framför sig, skulle de ha enats om en total nedskärning av freoner.”

Men något som är ännu värre är att de freoner som ständigt passerar uppåt genom troposfären tar mellan sju och tio år på sig för att nå stratosfären. Det här innebär att den mängd av freoner som nu finns i stratosfären kommer att fördubblas oavsett alla fördrag. I The German Tribune sades det: ”Även om ett förbud med omedelbar verkan utfärdades, skulle det ta 80 år för atmosfären att återgå till det tillstånd den befann sig i på 1920-talet.”

Samtidigt tar stora kemiföretag nu krafttag för att finna ersättningar för freonerna. En del av dessa ersättningar ser redan i viss mån lovande ut. Men att pröva dem och komma fram till hur de skall framställas tar tid. ”Vi behöver dem nu, inte i morgon”, manar Joe Farman, den vetenskapsman som upptäckte ozonhålet över Antarktis. ”Vi släpper ut freoner i atmosfären fem gånger snabbare än naturliga processer kan göra sig av med dem.” Det finns emellertid goda skäl till att inte förhasta sig med att introducera ersättningsmedel. ”Ingen vill sätta i gång med en produkt som kommer att finnas i allas kök för att sedan finna att den är giftig”, varnar miljöchefen för ett kemiföretag.

Även om det alltså finns hopp om en verklig lösning, är vetenskapsmännen skakade. De har lärt sig att jordens atmosfär är en oerhört komplex och känslig mekanism; den reagerar på människans föroreningar på ett plötsligt och oförutsebart sätt.

Doktor Oppenheimer sammanfattar: ”Vi flyger med förbundna ögon mot en högst osäker framtid.” Ytliga lösningar på en så djup kris framkallar endast skratt. När en amerikansk myndighetsperson manade till en kampanj för ”personligt skydd”, som gick ut på att bära hatt och solglasögon, frågade kritikerna hur man skall kunna sätta hattar på sojabönor och solglasögon på vilda djur.

Det framgår med all tydlighet att endast en genomgripande lösning kommer att vinna respekt och vara tillräcklig för att lösa problemen. Är människan vuxen uppgiften att utplåna följderna av sina egna otaliga försyndelser mot den här planeten? Det ser knappast så ut. Det är sällsynt att människor är villiga att lägga ut pengar på att städa bort sitt eget avfall — inte förrän de praktiskt taget kvävs av det. Är det inte förståndigare att blicka upp till Skaparen av vår komplexa miljö för att få svar? Det är tydligt att han har förutsett vår problemfyllda tid, eftersom han har lovat att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Uppenbarelseboken 11:18.

[Ruta på sidan 25]

OZONPARADOXEN

Ozon är en livräddande sköld. Ozon är en giftig förorening. Du har kanske hört det beskrivas på båda sätten. Vilket är rätt? Båda två! I stratosfären, där ozonet hör hemma, är det verkligen en livräddare. Men här nere i troposfären frambringas ozonet som en konsekvens av människans förorening av luften. Människor släpper ut väldiga mängder kolväten i luften, huvudsakligen genom att förbränna bensin i bilar. Genom solljusets inverkan på dessa kolväten alstras ozon.

Det är inte meningen att människan skall inandas ozon. Ozonet orsakar lungskador. Vetenskapsmännen har i själva verket på senaste tiden insett att det är farligare för människans hälsa än man tidigare trott. Somliga har enträget fört fram krav på hårdare begränsningar av ozonföroreningen — utan större framgång.

Inser du hur ironisk ozonkrisen har blivit? På hög höjd, där ozonet behövs, förstör vi det. På marknivå, där ozonet är giftigt, producerar vi det!

Men du kanske undrar: ”Varför kan vi inte helt enkelt sända markozonet upp till stratosfären, där det behövs?” En anledning är att ozonet är alltför instabilt för att kunna klara den färden; det skulle brytas ner långt innan det nådde så högt. En del forskare har fantiserat ihop fantastiska projekt, som går ut på att transportera ozonet dit upp med hjälp av luftskepp, jetdrivna flygplan eller missiler. Men de medger utan omsvep att kostnaderna skulle bli enorma. Det är uppenbart att den enda verkliga lösningen är att inte förstöra höjdozonet och att inte frambringa det på marknivå.

[Diagram på sidan 26]

[För formaterad text, se publikationen]

Stratosfären

Ultravioletta strålar

Ozonlagret i stratosfären

Troposfären

Jorden

Sprejburk

△ Freoner

→ Klor

● Ozon