Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 3: 1942—1513 f.v.t. — Egypten – gudarnas slagfält

”Religionen genomsyrade allting i Egypten.” Will Durant, 1900-talsförfattare och historiker.

EGYPTENS ursprungliga inbyggare var avkomlingar av Noas son Ham, troligen genom dennes son Misraim, Nimrods farbror. (1 Moseboken 10:6—8) Efter språkförbistringen i Babel övergav tornbyggarna sitt misslyckade projekt och spred sig över jorden för att börja om på nytt och tog då sin babyloniska religion med sig. Somliga av dessa gäckade tornbyggare slog sig ner i det område som senare kom att kallas Egypten.

I boken The Story of Civilization talar Will Durant om att ”vissa utmärkande drag i den egyptiska kulturen [härstammar] från Sumer och Babylonien”. Den babyloniska religionen kom således att i hög grad sätta sin prägel på Egypten, och religionen blev en framträdande faktor i egyptiernas liv. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Det kulturella och sociala livet var så genomsyrat av religiösa föreställningar att det är omöjligt att sätta sig in i den egyptiska kulturen, om man inte är insatt i den egyptiska religionen och vice versa.”

Inkonsekvent och motsägande

Egyptens religion var polyteistisk och omfattade över 500 gudar, kanske rentav dubbelt så många. ”Varje stad i Egypten hade sin speciella konstellation av i regel tre gudar”, säger egyptologen E. A. Wallis Budge. Med tiden kom en särskilt framträdande triad att utvecklas, en helig familj bestående av Osiris, fadern; Isis, modern; och Horus, barnet.

Polyteismen fick till följd att flera gudar påstods vara ”den ende guden”. Men Egyptens präster och teologer fann det tydligen inte motsägelsefullt att tro på en enda Gud samtidigt som de ansåg att han existerade i en mängd olika former. Författaren B. Mertz ger kommentaren: ”[Detta] är bara ett exempel på den fascinerande inkonsekvens som är så karakteristisk för den egyptiska religionen.”

Djur användes ofta för att representera gudarnas olika egenskaper eller rentav gudarna själva. Men den franske författaren Fernand Hazan hävdar att dessa djur inte bara var symboler, utan betraktades med vördnad ”på grund av att de utgjorde brännpunkten för goda eller onda gudomliga krafter”. Det är därför inte förvånande att historien berättar om en romersk medborgare som blev lynchad för att han dödat en katt och att mumifierade kroppar av hundar, katter, krokodiler, falkar och tjurar har påträffats i egyptiska gravar.

Ritualism, mysteriekulter och magiska sedvänjor var djupt rotade i Egyptens religion. Det var också bruket av religiösa bilder och symboler, till exempel crux ansata, livets symbol. Dessa spelade en sådan framträdande roll, sägs det i The New Encyclopædia Britannica, att ”individens tro (dvs. den personliga fromheten) aldrig var av någon större betydelse”. Beträffande dessa bilder gör samma verk följande tillägg: ”Den av Isis med barnet Horus på knät, den troliga förebilden till madonnan med barnet, är den mest anmärkningsvärda.”

Egyptierna trodde på ett liv efter döden. De mumifierade sina döda och bevarade kropparna av döda faraoner i imponerande pyramider. Man har i forntida gravar, som en författare uttrycker det, hittat ”sådana patetiska men typiska fåfängligheter som sminkpaletter, pärlor och krukor som en gång innehöll mat och dryck”.

Tio förintande slag mot Egypten

År 1728 f.v.t. inträffade något som skulle få ödesdigra konsekvenser för Egypten och dess religion. Omkring 200 år efter det att en man vid namn Abraham hade besökt Egypten flyttade hans avkomlingar dit för att undgå följderna av en svår hungersnöd. (1 Moseboken 12:10; 46:6, 7) Dessa avkomlingar, som kallades israeliter, stannade kvar där i 215 år. Detta blev upptakten till en sammandrabbning mellan olika gudar — en mängd egyptiska gudar på den ena sidan och Israels ende Gud, Jehova, på den andra. När israeliterna bad om tillstånd att lämna Egypten för att tillbe honom, kom saken snabbt till ett avgörande.

Egyptens härskare, som kallades faraoa — en titel som härrör från ett egyptiskt ord som betyder ”stort hus” — avslog deras begäran. Jehova tillkännagav då sin avsikt att bruka sin makt på ett mirakulöst sätt till förmån för sitt folk. (2 Moseboken 7:1—6; 9:13—16) Genom att sända tio plågor över Egypten utmanade han dess gudar i en direktkonfrontation. — 2 Moseboken 12:12.

Den första plågan förvandlade vattnet i Nilfloden, Egyptens livsnerv, till blod, dödade all fisk och tvingade egyptierna att gräva efter dricksvatten. (2 Moseboken 7:19—24) Vilken skam för nilguden Hapi!

Grodan var en fruktbarhetssymbol, och boken The Gods of the Egyptians förklarar att ”grodguden och grodgudinnan ansågs ha spelat en mycket framträdande roll vid världens skapelse”. Den plåga som bestod av grodor förnedrade därför inte bara sådana fruktbarhetsgudar som Osiris, Ptah och Sebek, utan förödmjukade också de egyptiska skapargudarna. — 2 Moseboken 8:1—6.

De egyptiska prästerna kunde inte med sina magiska konster upprepa den tredje plågan, vilket de hade gjort med de två första. (2 Moseboken 8:16—18) Thot, magikens gud, hade förlorat sina magiska förmågor. Och Geb, jordguden, kunde inte förhindra att ”stoftet på jorden” förvandlades till otäcka myggor.

I och med den fjärde plågan drogs en demarkationslinje upp mellan Gosen, det område i nedre Egypten som israeliterna befann sig i, och resten av landet. Medan Gosen inte berördes av de flugsvärmar som sedan följde, blev övriga delar av Egypten fördärvade. (2 Moseboken 8:20—24) Det är tydligt att Buto, en skyddsgudinna, och guden Horus inte längre kunde kontrollera det som hände i den del av landet som de hade ansvaret för — nedre Egypten.

Hathor var en gudinna med kohuvud. Himmelsgudinnan Nut avbildades också som en ko. Hur förödmjukande var det inte för dessa båda gudinnor när en svår pest gjorde att ”allt slags boskap ... började dö” i den femte plågan! — 2 Moseboken 9:6, NW.

Thot sägs ha haft kännedom om ”alla de magiska formler som behövs för att bota sjuka”. Och Amon-Ra var enligt den sjuttionde versen i en dikt som skrivits till hans ära en läkare ”som skingrar plågor och förjagar sjukdomar”. Men ingen av dessa kvackare kunde hindra Jehova från att sända den sjätte plågan med ”bulnader, som slog ut med blåsor, på människor och boskap” och till och med på de magiutövande prästerna. — 2 Moseboken 9:10, 11.

Gudarna Shu, Reschep och Tefnut hade makt över väder och vind. Men lika lite som våra dagars meteorologer kunde de förhindra det åskväder och det hagel som i sjunde plågan vräkte ner över människor, djur och växter och som ”slog sönder alla markens träd”. (2 Moseboken 9:25) Det som inte blev förstört genom haglet blev uppätet av de gräshoppor som utgjorde den åttonde plågan. (2 Moseboken 10:12—15) Vilket nederlag för Min, skördens gud, som avbildades med en åskvigg i sin högra hand och ansågs ha makt över åskan och blixten! Han lyckades inte behärska någondera under dessa två plågor.

”Ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar” som en nionde plåga. (2 Moseboken 10:21, 22) Ra, solens gud, Sekhmet, den gudinna som bar solskivan, och Thot, månguden, hamnade bokstavligt talat i mörker.

Och vilket klagorop blev det inte när alla Egyptens förstfödda plötsligt dog, så att ”inget hus fanns, där inte någon död låg”, inte ens i Faraos ”stora hus”! (2 Moseboken 12:29, 30) Eftersom Farao ansågs vara avkomling av solguden Ra, var hans förstfödde sons oväntade död detsamma som en guds död. Vilket förlamande slag mot Bes, kungahusets beskyddare, och Buto, kungens försvarare!

Vanärade och förödmjukade — inte en utan tio gånger — och brinnande av hämndbegär satte Farao och hans trupper i vilt raseri efter de bortdragande israeliterna. (2 Moseboken 12:37, 41, 51; 14:8) En forntida dikt till ära för den relativt okände faraon Ni-maat-Re lyder övermodigt: ”Kämpa för hans namn. ... Det finns ingen grav för den som gör uppror mot hans majestät, och hans döda kropp kastas i vattnet.” Men när det gäller den farao som hade drabbats av tio förintande slag från Jehova, var det hans egen döda kropp som hamnade i vattnet. ”Farao, inkarnationen av guden Horus här på jorden, arvtagare till Atums kungavärdighet, son till solguden Re [Ra]”, som ett referensverk kallar honom, förgicks i Röda havet för Israels Guds hand, den Guds vars majestät han hade utmanat. — 2 Moseboken 14:19—28; Psalm 136:15.

Har detta verkligen inträffat?

Uppslagsverket The New Encyclopædia Britannica vill visserligen göra gällande att skildringen i Andra Moseboken innehåller ”legendariska element” men medger ändå, intressant nog, att ”nutida forskare är benägna att tro att det bakom legenderna finns en solid kärna av fakta”. Samma uppslagsverk säger också på tal om de svårigheter som är förbundna med dateringen av de egyptiska dynastierna med utgångspunkt från kungalängderna: ”Det som gör dessa kungalängder så bristfälliga som historiska källor är att de endast innehåller namnen på de kungar som ansågs förtjänta av ära; många försynta och vissa impopulära härskare utelämnas helt — de har raderats ut från förteckningen.”

Är det då, med tanke på denna bristande historiska exakthet och förvanskning av fakta, förvånande att detta förödande nederlag för Egypten och dess falska gudar helt enkelt ”raderats ut” ur de egyptiska annalerna? Vi förstår att det måste förhålla sig så, i synnerhet som historieskrivarna stod under överinseende av prästerna, vars främsta intresse naturligtvis var att bevara sin egen maktställning och att förhärliga sina gudar.

Dessa forntida händelser bådar inte gott för dem som håller fast vid våra dagars motsvarigheter till Egyptens religion. Det var bara de som utövade den sanna religionen — israeliterna och ett antal av deras egyptiska följeslagare — som helskinnade kom undan denna sammandrabbning mellan gudarna. Storslagna ting låg nu framför dem som ”En utvald nation, olik alla andra”. Du kan läsa mer om detta i del 4 av denna artikelserie.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

Hur skulle du svara?

Var israeliterna, under den tid de vistades i Egypten, de enda som utövade den sanna religionen?

Nej, för i grannlandet Us, i nuvarande Arabien, fanns vid denna tid en person som omtalades som ”en klanderfri och rättrådig man, som fruktar Gud och vänder sig bort från det onda”. Hans namn var Job. Han fick utstå svåra provsättningar i fråga om sin ostrafflighet, troligtvis någon gång mellan Josefs död år 1657 f.v.t. och uppresandet av Mose som Jehovas trogne tjänare. — Job 1:8, NW.

[Bild på sidan 23]

Faraonerna betraktades som inkarnationer av gudarna

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från museichefen vid Museo Egizio

[Bild på sidan 24]

Somliga pyramider var i själva verket faraonernas överdådiga gravar