Förtidigt födda barn behöver mycket kärlek
KLOCKAN var tre på söndagsmorgonen. Vad som gjorde att värkarna kom i gång för tidigt vet jag inte. Men jag misstänker att vi hade haft för mycket gäster. Vad orsaken nu än var, så var min lille son på väg en månad för tidigt.
Förlossningsarbetet blev långdraget och oregelbundet. Jag hade värkar hela söndagen och hela natten till måndagen utan att föda. Många gånger var barnets huvud synligt för barnmorskan vid en värk, bara för att fullständigt försvinna vid nästa. Klockan fyra på måndagsmorgonen, då förlossningsarbetet hade pågått i 25 timmar, märkte barnmorskan genom att lyssna på barnets hjärta att den lille var i mycket dålig kondition. Hon gav mig syre och förde mig omedelbart till sjukhus. Tre timmar senare var Danny född.
Min man, Bill, och jag kunde se att han hade svårt att andas, eftersom hans lungor inte fungerade ordentligt. De lät oss hålla honom i famnen några sekunder, och under den tiden lade Bill och jag märke till att han andades lättare när vi höll honom och talade med honom. När sjukhuspersonalen sade att han måste läggas i kuvös, orkade jag inte protestera efter denna långa och besvärliga förlossning.
Klockan halv tio på förmiddagen kom barnläkaren in för att tala med mig. Han sade att han hade undersökt barnet och att det tycktes må bra; läkaren skulle se till att jag fick in den lille till mitt rum, så att jag kunde amma honom. Men barnet kom inte. Klockan blev tio, elva och tolv, och fortfarande ingen Danny. Till sist, strax efter tolv, kom en barnsköterska med den alarmerande nyheten: ”Ditt barn har indragningar och näsvingespel, och man har blivit tvungen att lägga honom i kuvös!” Utan att närmare förklara vad hon menade vände hon på klacken och gick.
Det är lätt att föreställa sig vilken verkan detta hade på mina redan omtumlade känslor. Eftersom jag inte visste vad ”indragningar” och ”näsvingespel” var för något, kallade jag på barnmorskan och frågade henne om det var allvarligt. ”Ja”, sade hon, ”det är mycket allvarligt. Det är det man oroar sig för när det gäller förtidigt födda barn.”
”Vad menar du?” frågade jag. ”Kan han dö?”
”Det är möjligt”, sade hon. Hon tyckte att jag skulle insistera på att få se honom.
Sköterskorna sade att jag inte fick träffa honom förrän doktorn hade undersökt honom. Jag började då gråta hysteriskt och ställde till en hel del uppståndelse. ”Det är mitt barn, och nu kanske han dör och jag får inte ens hålla honom!” De ändrade sig genast och lät mig få komma ner till honom. Visserligen fick jag inte hålla honom, men det fanns en liten öppning vid sidan av kuvösen, där jag kunde stoppa in handen och röra honom.
Danny såg för bedrövlig ut. Hans bröstmuskler hävde sig fortfarande av att han försökte andas på fel sätt, och hans näsborrar var vidöppna för att han inte fick tillräckligt med syre. (Härav uttrycket indragningar av bröstkorgen och näsvingespel.) Hans händer och fötter var mörkblå av syrebrist.
Jag stoppade in handen och började försiktigt massera honom från topp till tå och tala om för honom hur mycket jag älskade honom. Jag berättade för honom om hans pappa och hans bror, Timmy, och hela familjen och hur mycket vi alla älskade honom och önskade att han skulle komma hem. Han lyssnade med spänd uppmärksamhet till min röst, och det jag sade tycktes lugna honom. Ingen behöver övertyga mig om att kärlek gör underverk. Den dagen såg jag det med egna ögon. Inom en halvtimme var hans andning fullständigt normal, och hans händer och fötter var ljust skära.
Avdelningssköterskan sade: ”Jag kan knappt tro att det är sant! Titta på honom! Han andas så bra, och titta på hans händer och fötter!” Hon tog ut honom ur kuvösen och gav honom till mig utan att vänta på doktorns tillåtelse.
Krisen var över. Danny var räddad. Detta hände för mer än sju år sedan. Än i denna dag älskar Danny att lyssna på denna berättelse och vill gärna att jag skall berätta den för andra. — Berättat av Mary Jane Triggs.