Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 6: 1513 f.v.t. och framåt — Religiösa bästsäljare

”Vår religion finns i en bok.” — Samuel Johnson, engelsk poet och essäförfattare på 1700-talet

VARJE större religion har en eller flera vördade böcker. Även om dessa ”skiljer sig mycket i fråga om utformning, omfång, ålder och grad av helighet”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica, ”har de vanligtvis det gemensamt att de betraktas som heliga av de troende”. Själva det faktum att det finns så många heliga böcker bevisar att människan i grund och botten är religiös till sin läggning.

Den kristna bibeln, den islamiska Koranen, den judiska Talmud, hinduernas Veda och buddisternas Tripitaka är några av de större religionernas officiella heliga skrifter.a

Det finns också andra böcker som, även om de inte erkänns av någon religiös organisation som officiell helig bok, likväl är av religiös karaktär. Detta gäller till exempel Kojiki och Nihongi, böcker som i hundratals år har utövat ett oerhört stort inflytande på japanernas liv och på shintoreligionen. Kinesernas liv har på liknande sätt påverkats av konfucianismens tretton klassiker. De grundar sig på de läror som framfördes av Konfucius, en kinesisk vis man som knappast hade kommit upp i tonåren när Babylon föll för Medo-Persien år 539 f.v.t. Konfucianismens viktigaste lärobok är Lun yü, och dess 496 kapitel sägs komma av Konfucius’ egen hand.

Många mer sentida religiösa skrifter har också kommit att betraktas som heliga. Somliga av dessa anses vara nödvändiga tillägg till de vedertagna skrifterna. Medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tror till exempel att Mormons bok skrevs på guldplåtar av en profet som hette Mormon, att den senare förseglades och gömdes av hans son Moroni och att den omkring 1.400 år senare, under första delen av 1800-talet, påträffades av en ängel och överlämnades åt Joseph Smith, som översatte den.

Boken Science and Health With Key to the Scriptures (Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften) av Mary Baker Eddy, som publicerades första gången år 1875 under titeln Science and Health, betraktas på liknande sätt. Författarinnan var i många år ovillig att låta översätta sin bok till andra språk men gav till sist sitt samtycke, på följande villkor: ”Denna nya upplaga skall publiceras med omväxlande engelsk och tysk text, så att den ena sidan innehåller den av Gud inspirerade engelska versionen, som skall vara standardversionen, och den andra innehåller den tyska texten, som skall vara en översättning.” — Kursiverat av oss.

Även icke-religiösa böcker har kommit att vördas som heliga böcker. Till denna kategori kan räknas verk av sådana 1800- och 1900-talsförfattare som Charles Darwin, Karl Marx och Mao Tse-tung, vilkas teorier om evolution och kommunism förfäktas med religiöst nit av miljontals människor.

Fastställandet av en kanon

De flesta heliga skrifter bevarades ursprungligen genom muntlig tradition, ibland i hundratals år. Men vid någon tidpunkt i historien ansågs det i regel nödvändigt att fastställa vilka delar av det samlade materialet — i muntlig eller skriftlig form — som skulle tjäna som en speciell religions officiella kanon. Ordet ”kanon” definieras som ”en samling eller officiell förteckning av böcker som erkänns såsom heliga skrifter”.

Att fastställa en enhetlig kanon var ingen lätt uppgift — ibland var det rentav omöjligt. Uppslagsverket The Encyclopedia of Religion förklarar till exempel att den buddistiska litteraturen är unik bland världens religiösa skrifter, eftersom den har en rad olika kanon. Det sägs där: ”Skriftsamlingarna skiljer sig från varandra på många viktiga punkter, och det är få texter som förekommer i samtliga traditioner.” Denna förvirring har gett upphov åt sekteriska grupper och åt vad historien har kallat de ”arton skolorna” av buddistiskt tänkande.

Inom hinduismen däremot skiljer man mellan den allmänt vedertagna kanon och andra skrifter, som betraktas som mindre heliga. Den klass heliga skrifter som kallas Sruti, vilket betyder ”att lära genom att höra”, betraktas som hinduismens ursprungliga uppenbarelser och inbegriper Vedaböckerna och Upanisjaderna. De skrifter som kallas Smrti, vilket betyder ”hågkomst”, utgör ett komplement till Sruti, förklarar dess skrifter och utvecklar dem närmare. Smrti betraktas därför som mindre viktiga, semikanoniska skrifter, trots att hinduerna i själva verket hämtar nästan allt de vet om sin religion därifrån.

Till bekännelsen kristna har också haft vissa svårigheter när det gällt att fastställa bibelns kanon. Romersk-katolska kyrkan och de flesta grekisk-orientaliska ortodoxa kyrkor betraktar vissa eller samtliga av 13 tilläggsskrifter som deuterokanoniska, vilket betyder ”av den andra (eller senare) kanon”. Protestanterna kallar dem apokryfiska, vilket ursprungligen betydde ”omsorgsfullt dold”, eftersom de inte lästes offentligt. I vår tid antyder ordet att de är av tvivelaktigt ursprung. James H. Charlesworth, som är verksam inom teologiska fakulteten vid Princeton University i USA, säger: ”När de kanoniska förteckningarna över skrifterna fullbordades, först av judiska och senare av kristna auktoriteter, blev dessa skrifter inte medtagna, och de började snabbt förlora sin vikt och betydelse.” Det var inte förrän år 1546 som Tridentinska mötet förklarade dem vara en del av bibelns kanon.

”Wat schrifft, blifft”

Detta rimmade lågtyska ordspråk, som betyder ”det som är skrivet består”, understryker riskerna med att överbringa information muntligen. Viktiga detaljer kan glömmas bort; små förändringar kan åstadkomma betydelsenyanser som inte var avsedda från början. Det är därför intressant att lägga märke till att av alla heliga böcker är bibeln den som först avfattades i skriftlig form. Dess äldsta delar fullbordades faktiskt av Mose redan år 1513 f.v.t.

I motsats till detta blev Upanisjaderna, en utveckling av Veda som härstammar från 700- till 300-talet f.v.t. och avfattats på sanskrit, enligt The Encyclopedia of Religion ”nedtecknade i skriftlig form först år 1656 e. Kr.” Men detta berodde inte på försumlighet. Det skedde avsiktligt. Historikern Will Durant förklarar: ”Veda och de episka dikterna var sånger som tillväxte med varje generation som reciterade dem; de var inte avsedda att ses, utan höras.”

Somliga hinduer och buddister hävdar fortfarande att det endast är genom muntlig uppläsning som skrifterna får verklig mening och uttrycksfullhet. De lägger stor vikt vid mantra, ord eller uttryck som anses besitta frälsande kraft. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Genom att uttala ett mantra på rätt sätt anses en person kunna locka eller rentav tvinga gudarna att förläna den troende magiska och andliga förmågor som han annars inte kan komma i besittning av.”

Från vem och för vilka?

Det är inte alla heliga skrifter som gör anspråk på att ha gudomligt upphov eller är avsedda att få stor spridning och göras tillgängliga för alla folk. De hinduiska Upanisjaderna, till exempel, vars namn betyder ”att sitta nära”, kom att få detta namn därför att de religiösa lärarna brukade anförtro hemliga läror åt sina bästa elever och gunstlingar, åt dem som satt ”nära”. ”Termen upaniṣad är således också förbunden med vissa esoteriska element”, förklarar The Encyclopedia of Religion och tillägger: ”I Upaniṣaderna sägs det nämligen uttryckligen att sådan undervisning inte är avsedd för människor i allmänhet ... , [utan] skulle åhöras endast av några få utvalda.”

Det förhåller sig på liknande sätt med den arabiska Koranen, en bok som enligt Muhammed var avsedd enbart för araberna — och detta trots att den talande nästan uteslutande sägs vara Gud själv, Skaparen av alla folk. Att översätta Koranen till andra språk anses opassande, och därför är det endast den arabiska texten som kan reciteras och användas för rituella ändamål. Detta kan påminna vissa katoliker om att man före andra Vatikankonsiliet, som hölls på 1960-talet, endast fick använda latin vid romersk-katolska gudstjänster.

Bibeln däremot framhåller klart och tydligt att dess budskap inte är begränsat till någon viss folkgrupp. Detta harmonierar med dess anspråk på att vara, inte ”människors ord, utan ... Guds ord”. (1 Tessalonikerna 2:13) Dess förespråkare strävar efter att sprida den vitt och brett och anser att alla människor har samma rätt att få nytta av Skaparens visdomsord. I slutet av år 1987 hade den således blivit översatt, helt eller delvis, till 1.884 språk och dialekter. Publikationen The Book of Lists uppskattade år 1977 bibelns spridning till 2.458 miljoner exemplar men tillade att den verkliga siffran torde ligga närmare 3.000 miljoner.

Man kan lära känna religionerna genom deras böcker

År 1933 skrev den engelske filosofen Alfred Whitehead: ”Ingen religion kan betraktas som en isolerad företeelse, skild från sina anhängare.” Följaktligen kan man avgöra om en religion är sann eller falsk, bra eller dålig, på grundval av det slags människor den frambringar. Och de heliga skrifter som den menar sig följa — i den mån lärorna tillämpas — bidrar naturligtvis i hög grad till att forma de troendes personlighet.

Heliga skrifter bör ge lämplig vägledning. De bör — som bibeln uttrycker det — vara nyttiga ”till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet” och hjälpa en människa att bli ”fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. — 2 Timoteus 3:16, 17.

Hur håller sådana religiösa bästsäljare som vi här har nämnt måttet i detta avseende? I vilken utsträckning har till exempel hinduiska och buddistiska heliga skrifter gjort sina läsare rustade att klara av livets problem? För att besvara den frågan måste vi vända oss till Indien, det land om vilket historikern Durant säger: ”Det finns inte något annat land där religionen är så mäktig eller så betydelsefull.” I aprilnumren av Vakna! kommer du att finna två artiklar som behandlar detta fascinerande ämne. Den första är betitlad: ”Hinduismen — Toleransens religion”.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 12]

Vad namnen betyder

BUDDISMEN: Tripitaka, sanskrit för ”tre korgar [samlingar]”

HINDUISMEN: Veda, sanskrit för ”kunskap”

ISLAM: Koranen, från ett arabiskt ord som betyder ”läsning, recitation”

JUDENDOMEN: Talmud, från ett hebreiskt ord som betyder ”studium, inlärning”

KONFUCIANISMEN: Lun yü, kinesiska för ”samtal”

KRISTENDOMEN: Bibeln, från ett grekiskt ord som betyder ”små böcker”

SHINTOISMEN: Kojiki och Nihongi, japanska för ”uppteckningar av forntida ting” och ”japanska krönikor”

TAOISMEN: Tao-te Ching, kinesiska för ”mönster för maktens väg”

ZOROASTRISMEN: Avesta, efter det numera utdöda iranska språk på vilket den är skriven

[Ruta på sidan 13]

Skillnader i storlek

Somliga religiösa bästsäljare är oerhört omfångsrika. Ett viktigt undantag är Koranen, som till omfånget är omkring en fjärdedel av bibeln. En enda samling av hinduismens heliga skrifter, den s. k. Samhita, beräknas innehålla uppemot en miljon strofer. Detta kan jämföras med bibeln, som enligt Engelska auktoriserade översättningen endast innehåller 31.173 verser. Denna bibelöversättning innehåller 773.746 ord, men den babyloniska Talmud däremot innehåller cirka 2,5 miljoner ord. Ännu mer omfångsrik är den kinesiska buddistiska kanon, som sägs omfatta närmare ett hundra tusen tryckta sidor.

[Bild på sidan 11]

Bland världens religiösa bästsäljare märks bibeln och Koranen