Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 9: 551 f.v.t. och framåt — Österlandets sökande efter den rätta vägen

”Sanningens väg är lik en allfarväg.” — Meng-tsï, kinesisk filosof som levde på 300-talet f.v.t.

OTALIGA religioner påstår sig vara sanningens väg som leder till frälsning. Konfucianismen, taoismen och buddismen kallas till exempel för Kinas ”tre vägar”. Japanska och koreanska religioner använder liknande uttryckssätt. På vad sätt skiljer sig dessa olika ”vägar”, om de över huvud taget gör det?

Konfucianismen — människans väg

Även om man inte känner till så mycket om Konfucius som person, förklarar ett känt uppslagsverk att han ”måste räknas till de mest inflytelserika männen i världshistorien”. Han var lärare, filosof och politisk ideolog och levde mellan 551 och 479 f.v.t. Hans familjenamn var K’ung, och han kom därför att kallas K’ung-fu-tsï, vilket betyder ”mästaren K’ung”. Den latinska formen av namnet är ”Konfucius”.

Konfucius grundade inte någon ny religion. The Viking Portable Library World Bible förklarar att han helt enkelt ”organiserade den [religion] som hade funnits i hans hemland sedan urminnes tid, gav form åt dess skrifter, värdighet åt dess ritualer och innebörd åt dess moralnormer”. Det var inte teologiska frågor som var hans främsta intresse, utan det mänskliga beteendet. Hans lära var i första hand av social-etisk natur. Hans försök att skaffa sig politisk makt bottnade i en intensiv önskan att lindra sitt folks lidande. Det är därför mycket passande att hans filosofiska system — som mer är ett verk av en missräknad politiker än av en ärelysten religiös ledare — har kommit att kallas ”människans väg”.

Konfucius hade inte några höga tankar om sin tids religion, utan ansåg att den till stor del utgjordes av ren vidskepelse. När man frågade honom om han trodde på Gud, lär han ha svarat: ”Jag föredrar att ingenting säga.” Men hans många hänvisningar till Tien, vilket betyder ”himmel”, tolkas av somliga som om han ändå trodde på något mer än blott och bart en opersonlig högre makt.

Konfucius betonade principer för familjelivet, respekt för myndighet och samhällelig endräkt. Han riktade uppmärksamheten på människans behov av undervisning för att kunna utveckla sina förmågor och stärka de egenskaper som hon behöver för att tjäna andra. Han lade stor vikt vid jen, ett ord som betyder välvilja mot människor i allmänhet, men i synnerhet sonlig vördnad och broderlig respekt. Han uppmuntrade till förfädersdyrkan.

Dessa typiska drag är fortfarande utmärkande för asiater som fått en konfucianistisk uppfostran. Sociologen William Liu, som är verksam vid University of Illinois i Chicago, säger att ”den konfucianistiska etiken driver människor att arbeta, göra sitt bästa och återgälda den skuld de står i till sina föräldrar”. I Förenta staterna har därför invandrare från länder där konfucianismen utövar stort inflytande blivit kända för att ha osedvanligt höga skolbetyg.

Grundvalen för konfucianistiskt tänkande är den samling urkunder som kallas Wu King (”De fem klassikerna”). ”De fyra böckerna”, Ssu shu, som tillkom på 1100-talet, betraktas också som grundläggande för konfucianistiskt tänkande. Dessa skrifters kortfattade och koncisa stil gör att de är svåra att förstå.

På 300-talet v.t. förkunnades konfucianismens läror i kungariket Kokuryo i norra Korea. Något senare spred sig konfucianismen till Japan, kanhända i början av 400-talet v.t. Under tiden började en annan ”väg” uppstå i Kina.

Taoismen — naturens väg

Tao, som betyder ”väg”, har stått i centrum för kinesiskt tänkande i tusentals år. Denna lära kom att beteckna det rätta sättet att göra saker och ting på i överensstämmelse med den naturliga princip som är verksam i universum. Dess grundare var enligt traditionen en av Konfucius’ samtida som kallades Lao-Tsï, vilket betyder antingen ”gammal pojke” eller ”gammal (vördnadsvärd) filosof”. Somliga hävdar att Lao-Tsï fick detta namn därför att hans mor, efter en mirakulös födelse och ett havandeskap som sträckte sig över tiotals år, födde honom sedan hans hår redan hade blivit vitt av ålder. Andra säger att man gav honom denna titel av respekt för hans visa läror.

Taoismen lär att ett barn vid födelsen får ett visst mått av ”urkraft” eller livsande. Genom olika metoder, till exempel meditation, dietföreskrifter, andningskontroll och sexuell självbehärskning, kan en människa undvika att i onödan förbruka denna ”urkraft”. Ett långt liv är därför liktydigt med helgonskap.

Människokroppen betraktas som ett universum i miniatyr, som måste vara i samklang med naturen. Detta har att göra med något som kineserna kallar yin och yang, vilket ordagrant betyder den skuggiga respektive soliga sidan av en kulle. Yin och yang, som är grundläggande begrepp inom all kinesisk filosofi, är de kontrasterande, men likväl komplementerande, element som allting i naturen är uppbyggt av. The Encyclopedia of Religion förklarar: ”Yin är den dominerande kraften i allting som är mörkt, skuggigt, svalt, vått, döende, böjligt, jordiskt och kvinnligt, medan yang är förhärskande i allt som är ljust, varmt, torrt, växande, orubbligt och aggressivt, himmelskt och manligt.” Denna princip ligger till exempel till grund för feng-shui, en form av spådom som är populär i Kina. Den har till syfte att utröna det gynnsammaste läget för städer och hus, men i synnerhet för gravar. Att bringa den tilltänkta platsens yin och yang i samklang med dess invånares anses garantera de senares välfärd. Helen Hardacre vid Princeton University i USA förklarar att den rätta ”kombinationen av kosmiska krafter anses gagna de döda och underlätta deras inträde i en annan värld”.

Samtidigt som man strävar efter en jämvikt mellan yin- och yang-krafterna, bör man emellertid aldrig själv försöka förändra sakernas naturliga tillstånd. Detta, menar man, skulle motverka sitt eget syfte — en uppfattning som befrämjar en passiv inställning. En gammal munk uttryckte det för en tid sedan på följande sätt: ”Taoismens lära är att vara tyst och stilla och inte göra någonting. Att göra allting är att göra ingenting.” Taoismens styrka har därför liknats vid vatten, som trots att det är så mjukt är till gagn för allt levande.

Förr skilde man vanligen mellan taoistisk filosofi (300- och 200-talen f.v.t.) och taoistisk religion (100- och 200-talen v.t.). Denna distinktion är inte längre så tydlig, för det står numera klart att den taoistiska religionen utvecklades ur den taoistiska naturfilosofi som föregick den. Professor Hans-Joachim Schoeps förklarar att taoismen som religion betraktad ”inte är något annat än en vidareutveckling av den forntida kinesiska folkreligionen. Den är i grund och botten en enkel form av spiritism ... [med andar som] tar sin boning överallt och ständigt hotar människans liv och hälsa. ... I dagens Kina har taoismen urartat till en religiös form av vidskepelse för massorna.”

Shintoismen — kamis väg

Japan har också en välkänd folkreligion av mycket gammalt ursprung, en blandning av ”polyteistisk naturdyrkan och förfädersdyrkan”, som en författare uttrycker det. I början hade denna folkliga religion inget särskilt namn. Men när buddismen på 500-talet v.t. infördes i Japan, kom den nya religionen att kallas Butsudō, ”Buddhas väg”. För att skilja den från den inhemska religionen började man snart kalla den senare för Shinto, ”kamis väg”.

Kami (en kollektiv benämning på en mångfald gudar och gudomligheter) är verkligen det centrala i shintoismen. Kami kom så småningom att inbegripa varje övernaturlig kraft eller gud, till exempel naturgudar, framstående män, gudomliggjorda förfäder eller rentav ”gudomligheter som tjänar som ett ideal eller symboliserar en abstrakt kraft”. (The Encyclopedia of Religion) Termen Yaoyorozu-no-kami betyder ordagrant åtta miljoner gudar, men detta uttryck har kommit att beteckna ”många gudar”, eftersom antalet shintoistiska gudomligheter ständigt ökar. Människor betraktas som barn till kami och är därför i grund och botten av gudomlig natur. Om man lever i samklang med kami, så kommer man följaktligen att åtnjuta deras gillande och beskydd.

Även om shintoismen inte håller särskilt hårt på dogmer och teologiska lärofrågor, har den ändå gett japanerna en moralkodex, präglat deras beteende och påverkat deras tänkesätt. Den har försett dem med helgedomar, där de vid behov kan utöva sin tillbedjan.

Det finns flera större riktningar inom shintoismen, som alla är besläktade med varandra. Tempelshintoism och folkshintoism skiljer sig mycket lite åt. Sektshintoismen, däremot, består av 13 olika sekter som grundades på 1800-talet och som i olika hög grad påverkats av konfucianismen, buddismen och taoismen.

Det buddistiska inflytandet på shintoismen har varit synnerligen starkt. Detta är förklaringen till att många japaner är både buddister och shintoister. Ett traditionellt japanskt hem har två altaren — ett shintoaltare för tillbedjan av kami och ett buddistiskt altare för dyrkan av förfäderna. Keiko, en ung japansk flicka, förklarar: ”Jag är skyldig att visa respekt för mina förfäder och visar det genom buddismen. ... Jag är japanska, och därför utför jag alla de vanliga shintoritualerna.” Därefter tillägger hon: ”Och jag tycker att det skulle vara verkligt trevligt med ett kristet bröllop. Det kanske verkar motsägande, men vad spelar det för roll?”

Ch’ŏndogyo — den himmelska vägens religion i Korea

Buddism, uppblandad med taoism, och konfucianism är två av de viktigaste icke-kristna religionerna i Korea. Sedan dessa religioner införts från Kina, påverkades de av den inhemska religionen i Korea, shamanismen, och blev enligt The Encyclopedia of Religion ”selekterade, transformerade och i varierande grad anpassade till de sociala och intellektuella förhållanden som var rådande på den koreanska halvön”.a

En annan religion i Korea är ch’ŏndogyo, ”den himmelska vägens religion”, som fick detta namn år 1905. Den grundades år 1860 av Ch’oe Suun (Che-u) och kallades ursprungligen Tonghak, ”österländsk lärdom”, i motsats till Sohak, ”västerländsk lärdom”, en term som används för att beteckna kristendomen, som ch’ŏndogyo delvis var avsedd att motverka. Enligt den tyske författaren Gerhard Bellinger är ch’ŏndogyo ett försök att sammansmälta ”konfucianismens humanitet och rättvisa, taoismens passivitet och buddismens medkänsla”, vilket också var grundarens avsikt. Ch’ŏndogyo har också lånat vissa shamanistiska och romersk-katolska drag. Trots att den påstår sig främja religiös endräkt hade den redan år 1935 frambragt åtminstone 17 olika sekter.

En central lära i ”den himmelska vägens religion” är uppfattningen att människan i grund och botten är av gudomlig natur, en del av Gud. Sain yŏch’ŏn (”behandla människan som Gud”) är därför en viktig etisk princip, som innebär att man måste behandla sina medmänniskor med ”yttersta hänsyn, respekt, uppriktighet, värdighet, jämlikhet och rättvisa”, förklarar Yong-choon Kim, som är verksam vid University of Rhode Island i USA.

Genom att försöka förändra samhällsordningen i överensstämmelse med dessa höga principer kom dess grundare, Suun, i konflikt med de styrande. Politisk inblandning ledde till att både han och hans efterföljare blev avrättade. Detta var också en bidragande orsak till det kinesisk-japanska kriget år 1894. Politisk aktivism är i själva verket något utmärkande för alla nyare koreanska religioner, av vilka tonghakrörelsen bara var den första. Nationalism är ofta ett ledmotiv i dessa religioner, som menar att Korea kommer att få en framträdande plats bland världens nationer i framtiden.

Vilken ”väg” leder till livet?

Många asiater anser uppenbarligen att det i stort sett är likgiltigt vilken religiös ”väg” man följer. Men Jesus Kristus, vars religion under det första århundradet också kallades ”Vägen”, tillbakavisade tanken att alla religiösa ”vägar” är godtagbara för Gud. Han sade varnande: ”Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men ... den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” — Apostlagärningarna 9:2; 19:9; Matteus 7:13, 14, 1981; jämför Ordspråksboken 16:25.

De flesta judar under det första århundradet förkastade naturligtvis Jesu ord. De trodde inte att Jesus var deras rätte Messias eller att hans religion var den rätta ”vägen”. I dag, 1.900 år senare, väntar deras avkomlingar fortfarande på sin Messias. I nästa nummer får vi veta varför.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 21]

General Guan Yu, en krigsgud i kinesisk folkreligion och beskyddare av militärer och köpmän

Från vänster: Han Xiangzi, LuDongbin och Li Tieguai — tre av de åtta odödliga inom taoismen — och Shoulao, det långa livets stjärngud

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från British Museum

[Bilder på sidan 23]

Inom en shintohelgedoms område brukar det finnas statyer. Vakthunden till vänster tänks hålla onda andar på avstånd

Studerande ber, tillsammans med föräldrar, vid shintohelgedomen Yushima Tenjin i Tokyo om framgång vid examensproven