Är kampen mot kilona dömd att misslyckas?

ATT VINNA DENNA KAMP ÄR INTE SÅ LÄTT SOM SMALA MÄNNISKOR TROR!

DETTA är ett krig som utkämpas på många fronter. Fastekurer får de överflödiga kilona att rasa i snabb takt. Dietpreparat jagar bort dem fortare än kvickt. Joggare springer bort dem. Andra tar det lugnare och promenerar bort dem. Kalorijägare kontrollerar födointaget. En del tar till mera drastiska metoder. Somliga har fått käkarna hopsurrade för att inte duka under för frestelsen att äta mer än de behöver. Operationer har utförts för att koppla bort vissa delar av tarmsystemet, man har sytt ihop magsäckar och har gjort anordningar för att suga ut fettsubstans från kroppens fettdepåer. I alla dessa fall är man ute efter en snabb seger.

Men sakta i backarna! Fettceller som besegrats kommer stormande tillbaka. De förlorade kilona återvänder, ofta med råge. Striden rasar fram och tillbaka, och tillfälliga framgångar följs av nedslående misslyckanden. Kampen drar ut på tiden, modlösheten sätter in, och den missmodige bantaren är redo att kapitulera. Det skall han inte göra. Vägen är lång och knagglig, men den som är tålig och håller ut kommer att segra. Bered dig på att kämpa, och kom ihåg att ju hårdare kampen är, desto större är segerns sötma. Innan du börjar din kamp mot de överflödiga kilona, måste du också väpna dig för att bevara en känsla av självaktning och egenvärde. Du kanske blir tvungen att uthärda glåpord och nedsättande kommentarer i ett samhälle som är besatt av tanken på den slanka linjen.

Du måste stå emot tanklösa värdinnor som trugar dig att äta sådant som du inte borde. Du måste tåla fördomsfulla uttalanden från känslolösa kritiker som stämplar dig som frossare.a De förra försöker besegra dig med vänlighet, de senare dömer dig efter ditt yttre.

Du måste också lära dig att ignorera okunniga människors kategoriska uttalanden: ”Om du inte åt för mycket skulle du inte bli tjock!” De får det att låta så lätt, men det är i själva verket mycket komplicerat. Det är sant att om du inte får i dig mer kalorier än du förbränner, så kommer du inte att gå upp i vikt. Ofta förbränns emellertid inte alla kalorier som du äter. Många av dem lagras av olika anledningar som fett i kroppens fettceller. De överviktiga kan därför ibland stå ensamma i sin kamp, om de inte har förstående vänner som inser vilka odds de kämpar mot. Och dessa odds kan verkligen vara överväldigande!

Innan du ger dig in i stridens alla labyrinter, bör du emellertid ställa dig följande fråga: Behöver jag verkligen gå ner i vikt? I vissa länder har bantning blivit en helig ko. Somliga blir så magra att de nästan är undernärda, och en del går så långt att de drabbas av anorexia nervosa eller också av bulimi. Forskare anser numera att det inte är enbart vikten som är det avgörande, utan snarare andelen fett i kroppen. När det gäller män, definieras övervikten som fetma när 20 till 25 procent av kroppsvikten består av fett, och när det gäller kvinnor är motsvarande siffra 25 till 30 procent.

Det är därför tydligt att man inte kan lita på sådana tabeller som enbart grundar sig på längd och vikt. Som en forskare säger: ”Vad tabellerna inte avslöjar är emellertid att två personer med samma längd och vikt kan skilja sig avsevärt i fråga om graden av övervikt och allmäntillstånd. Magra vävnader och muskler väger mer per volymenhet än fett, och enbart vikten är därför inte något särskilt tillförlitligt mått på hälsa eller kondition.” En mer tillförlitlig bedömningsgrund — även om den också har sina brister — är sådana tabeller som tar hänsyn till ålder, kön och kroppstyp och anger acceptabla variationer för vikten, som tabellerna på sidan 7.

Många människor tror att fettceller (s. k. adipocyter) är lättjefulla företeelser som bara finns där i kroppen och tar upp plats — alltför mycket plats! Fettvävnad (s. k. adipös vävnad) är emellertid inte bara en depå för lagring av triglycerider (fetter). Omkring 95 procent av all adipös vävnad består av icke levande fett, men de återstående fem procenten fördelar sig mellan byggnadsmaterial, blod och blodkärl samt levande celler som tar aktiv del i kroppens ämnesomsättning. Dessa celler kan vara mycket giriga och roffa åt sig näringsämnen från det blod som flyter genom kapillärer i den adipösa vävnaden och förvandla dem till fett. Vissa hormoner styr syntesen av fett, medan andra gör att fettsyror frigörs i blodet för att tillgodose kroppens energibehov. Till somliga människors stora sorg är deras fettceller inte alls lata, utan arbetar i stället på övertid!

Tidigare trodde man att när kroppens fettceller väl hade bildats, så tillväxte de inte i antal, utan bara i storlek. Senare forskningsresultat har bevisat motsatsen. Som det sägs i en vetenskaplig källa: ”En ökning av fettvävnadernas lagringskapacitet sker först genom att fettcellernas innehåll av lagrat fett, triglycerider, ökar och därefter, när alla befintliga fettceller är helt fyllda, genom bildning av nya fettceller.” När fettcellerna är nästan tomma är de mycket små, men när de fylls med fett kan diametern tiodubblas, vilket innebär att volymen ökar tusenfalt.

Det finns vissa fettdepåer i kroppen där fettet har en tendens att samla sig. Hos män är midjan ett sådant ställe. Hos kvinnor är det främst höfterna och låren. En person kan gå ner i vikt, men dessa ställen är de sista som lämnar ifrån sig sitt fett. Forskarna har upptäckt att fettceller på sin yta har små molekyler som kallas alfa- och betareceptorer. Alfareceptorer stimulerar ackumuleringen av fett, och betareceptorer befrämjar nedbrytningen. De som stimulerar fettansamling dominerar i fettcellerna på höfterna och låren hos kvinnor och på buken hos män. En kvinna förlorade 15 procent av sitt kroppsfett men praktiskt taget ingenting från höfterna och låren. En man minskade drastiskt i vikt men behöll sin kulmage.

Att räkna kalorier är inte den enkla lösning som många tror. Det är nämligen skillnad på kalorier och kalorier. Om du äter 100 kalorier i kolhydrater så kanske du lagrar 77 av dem som kroppsfett — 23 förbränns vid spjälkningen av kolhydraterna. Men sätt i dig 100 kalorier i form av en klick smör, så kommer 97 av dem att lagras som fett — endast 3 åtgår vid spjälkningen. Orsaken till detta är att matfett redan är mycket likt kroppsfett i kemiskt avseende och därför lagras mycket lättare i denna form. Att räkna kalorier är bara en sida av saken. Källan till dessa kalorier är också viktig. Även om antalet kalorier skulle vara detsamma, är feta födoämnen mer fettbildande och mindre närande än kolhydrater. En grupp män som övergöddes på en kolhydratrik kost i sju månader ökade 14 kilo i vikt, men de som övergöddes på en fettrik kost ökade lika mycket på 3 månader.

Hårdbantningskurer leder till snabbare viktminskning, vilket ofta ger upphov åt komplikationer. Under 1970-talet var proteinberikade, flytande bantningspreparat mycket populära, men i slutet av år 1977 hade cirka 60 människor dött som ett resultat av sådana kurer. Kammararytmier, dvs. hastiga och oregelbundna kontraktioner av hjärtkamrarna, ansågs ha varit den direkta dödsorsaken i många av dessa fall. De flytande bantningspreparat som nu finns i handeln har förbättrats genom tillsatser av inte bara protein, utan också kolhydrater, fett, vitaminer och mineralämnen. Men dessa lågenergikurer har ändå sina nackdelar.

De kalorisnåla dieter som resulterar i drastisk viktminskning dämpar kroppens ämnesomsättning — dämpningen börjar inom 24 timmar, och efter två veckor kan den ha sjunkit så mycket som 20 procent. En läkare som tillfrågades om vad han ansåg om flytande lågkaloripreparat sade: ”Din ämnesomsättning kommer att sakta ner till krypfart på så få kalorier, och du kommer att känna dig irriterad och uttröttad. På längre sikt kommer också uppemot 70 % av din viktminskning att vara förlust av muskler, inte fett.” De som bantar vill bli av med fett, inte muskler. Muskelvävnader är kroppens bästa kaloriförbrännare. Förlust av dem dämpar kroppens grundomsättning — det mått av energi som åtgår för att upprätthålla kroppens vanliga funktioner, till exempel andning och cellreparationer. Den svarar för i runt tal 60 till 75 procent av den energi som förbrukas av kroppen.

Denna dämpning av ämnesomsättningen är orsaken till att en person ofta upphör att gå ner i vikt efter några veckors hårdbantning. En kvinna som hade hållit diet sedan hon var 16 år för att hålla vikten nere gick upp 11 kilo när hon väntade sitt första barn men gick snabbt ner igen. Därefter ökade hon 23 kilo i samband med sitt andra barn och kunde inte gå ner. Hon berättar: ”Vid ett tillfälle kontaktade jag en bantningsklinik, där jag sattes på 500 kalorier om dagen. Jag gick ner fem kilo den första månaden, ett den andra månaden och ingenting de följande två månaderna, trots att jag följde dietföreskrifterna mycket noga. När mitt kaloriintag ökades till 800 om dagen, ökade jag stadigt ett kilo i veckan tills jag hade gått upp de sex som jag med mycken möda hade gått ner. Vilken besvikelse!”

Förutom den ovan nämnda dämpningen av ämnesomsättningen kan också ett visst enzym, lipoproteinlipas, som reglerar lagringen av fett, aktiveras till att lagra mer fett efter en hårdbantning. Av båda dessa orsaker tar somliga människor snabbt igen den förlorade vikten när de återgår till normal kost. Faktum är att de allra flesta tar igen vad de förlorat — 95 procent när det gäller de mycket överviktiga och 66 procent när det gäller övriga. Den återtagna vikten består emellertid till största delen av fett, inte av muskler, vilket i sin tur leder till minskad ämnesomsättning och större upplagring av fett.

En forskare lade märke till att personer som hade gått ner i vikt i samband med tidigare bantningskurer och sedan gått upp igen hade svårare att minska sin vikt i fortsättningen. ”Skulle bantning kunna inverka hämmande på senare viktminskning?” undrade han. Man började göra experiment med feta råttor. Under den första bantningskuren tog det 21 dagar för råttorna att bli av med sin övervikt och 45 dagar att återfå den efter avslutad kur. Under den andra avmagringskuren tog det 46 dagar att bli av med övervikten och bara 14 dagar att återfå den — det tog alltså dubbelt så lång tid att bli av med den, och det gick tre gånger så fort att få den tillbaka!

Fungerar det på samma sätt hos människor? När 111 patienter sattes på en lågkaloridiet, minskade de i genomsnitt 1,4 kilo i veckan, men när de sattes på samma diet för andra gången, minskade de bara 1 kilo i veckan. En uppföljning med två andra försöksgrupper bekräftade dessa resultat.

Många experter betecknar fetma som en sjukdom. De anser att den är genetiskt betingad, dvs. ärftlig, att kroppen är inställd på en viss vikt och att somliga personer således är destinerade att bli feta. Alla forskare håller emellertid inte med om detta. Publikationen Annals of the New York Academy of Sciences förklarar att övervikten i sig själv, oavsett orsaken, kan bära skulden för förändringarna i kroppens kemi: ”När fetman väl är ett faktum, kan den stabiliseras genom sekundära metaboliska förändringar som fetman själv skapar.”

Samma publikation ifrågasätter också att kroppen skulle vara inställd på en viss vikt: ”Detta nummer av Annals ger näppeligen belägg för någondera av dessa hypoteser.” Problem med körtlarna åberopas ofta som en orsak till övervikt, i synnerhet när det gäller sköldkörteln, som spelar en viktig roll i kroppens ämnesomsättning. Somliga menar emellertid att sådana störningar kan förorsakas av omåttligt ätande. Doktor Riggle från Texas säger beträffande detta: ”Sköldkörteln styr ämnesomsättningen, vilket också hypofysen gör. Men vi måste komma ihåg att människor som skaffar sig dåliga matvanor hindrar dessa körtlar från att få de näringsämnen de behöver för att tillverka sina produkter. Störningar i körtlarnas funktion kan således uppkomma genom olämplig kost.”

Överdrivet ätande är en så uppenbar orsak till fetma att många människor, däribland forskare, helt naturligt förknippar dessa två företeelser med varandra: ”För de flesta feta människor är emellertid ansamlingen av överflödig vikt och fettvävnad med största sannolikhet en långdragen och ofta smygande process: överdriven konsumtion av kalorier, under tillräckligt lång tid, utöver vad som behövs för muskulära och metaboliska funktioner.” (Annals of the New York Academy of Sciences, 1987, sidan 343) De hälsorisker som de därigenom utsätter sig för är verkligen allvarliga:

”Fetma förknippas med ett stort antal hälsorisker. Den kan inverka menligt på både hjärt- och lungfunktionen, störa de endokrina funktionerna och förorsaka psykiska problem. Högt blodtryck, nedsatt glukostolerans och hyperkolesterolemi (förhöjd kolesterolhalt i blodet) är vanligare hos överviktiga personer än hos personer med normal vikt. Det är därför inte förvånande att fetma kan vara en bidragande orsak till sjukdom och död hos personer som drabbas av högt blodtryck, slaganfall, diabetes mellitus typ II, dvs. icke-insulinberoende diabetes, vissa typer av cancer, och sjukdomar i gallblåsan. På längre sikt anses fetma också vara en oberoende riskfaktor för aterosklerotiska hjärtsjukdomar (dvs. förkalkning av hjärtats kärl).” — Journal of the American Medical Association, 4 november 1988, sidan 2547.

Det låter olycksbådande, eller hur? Och det är inte bara ord. Att bli av med de överflödiga kilona är tydligen en kamp som måste krönas med framgång. Finns det något som kan hjälpa dig att vinna denna kamp?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

FETTCELLERNA HOS ÖVERVIKTIGA PERSONER LIGGER INTE PÅ LATSIDAN, UTAN ARBETAR I STÄLLET PÅ ÖVERTID

[Infälld text på sidan 5]

SKULLE HÅRDBANTNING KUNNA FÖRSVÅRA FORTSATT VIKTMINSKNING?

[Infälld text på sidan 6]

FETMA MEDFÖR ALLVARLIGA HÄLSORISKER

[Tabell på sidan 7]

LÄNGD- OCH VIKTTABELL

Längd Vikt

cm Spenslig Normal Kraftig

kropps- kropps- kropps-

157,5 58—60 59—64 62—68

160 59—61 60—65 63—69

162,5 59,5—62 61—66 64—70

165 60—63 62—67 65—72

167,5 61—64 63—68 66—74

170 62—65 64—70 67—76

172,5 63—67 65—71 69—78

175 64—68 67—72 70—80

177,5 65—69 68—74 71—81

180 66—71 70—75 73—83

182,5 67—72 71—77 74—85

185 69—74 73—79 76—87

187,5 70—76 74—81 78—89

190 72—78 76—82 79—91

192,5 74—80 77—84 82—93

KVINNOR

147,5 46—50 49—54 53—59

150 46,5—51 50—55 54—60

152,5 47—52 51—57 55—62

155 48—53 52—58 56—63

157,5 49—55 53—59 58—64

160 50—56 54—61 59—66

162,5 51—57 56—62 60—68

165 53—59 57—64 62—70

167,5 54—60 59—65 63—72

170 55—61 60—66 64—74

172,5 57—63 61—68 66—75

175 58—64 63—69 67—77

177,5 60—66 64—70 69—78

180 61—67 65—72 70—79

182,5 62—68 67—73 71—81

[Bildkälla]

Publicerad med tillstånd av Society of Actuaries and Association of Life Insurance Medical Directors of America