Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna
Del 13: 476 v.t. och framåt — Något ”heligt” träder fram ur mörkret
”Synder som begås i mörkret syns i himmelen lika tydligt som eldridåer.” — Kinesiskt ordspråk
I APRIL 1988 gladde sig ryska kyrkan åt att få höra den sovjetiske regeringschefen Michail Gorbatjov offentligt förklara att de misstag som staten begått i sitt förhållande till kyrkan och dess medlemmar skulle rättas till.
En klyfta av annat slag tycktes också vara på väg att överbryggas, när den romersk-katolske påven Johannes Paulus II sände hälsningar till den ”tusen år gamla systerkyrkan som ett uttryck för en innerlig önskan att uppnå den fullkomliga endräkt som Kristus önskade och som är i överensstämmelse med kyrkans grundläggande natur”. Men hur kunde denna klyfta mellan ”systerkyrkorna” över huvud taget uppstå?
Förlust av en endräkt som aldrig fanns
När Konstantin den store i början av 300-talet hade blivit romerska rikets kejsare, flyttade han sin huvudstad från Rom till den grekiska staden Bysans, belägen på Bosporens stränder. Den fick namnet Konstantinopel och är i dag känd som den turkiska staden Istanbul. Avsikten med denna åtgärd var att ena ett imperium som hotade att falla sönder. Faktum är att förhållandena redan under senare hälften av 100-talet var som de beskrivs i The New Encyclopædia Britannica: ”Grunddragen till ett splittrat imperium hade redan skisserats upp, om än i grova drag.”
Kristendomen hade fått större och snabbare spridning i den östra delen av riket än i den västra. Konstantin insåg därför att en universell (katolsk) religion skulle vara en enande kraft. Men liksom romarriket självt var söndrat var också dess religion i grund och botten söndrad. Österns kyrka var mer konservativ än den som hade sitt centrum i Rom, och den motsatte sig de teologiska nyordningar som Rom ville införa. ”Ända fram till 1100-talet skulle det komma att uppstå många politiska och teologiska kontroverser mellan de två kyrkorna”, sägs det i The Collins Atlas of World History.
En av dessa teologiska kontroverser rörde den nicenska trosbekännelsen, som befrämjade utvecklingen av den oskriftenliga treenighetsläran. Denna trosbekännelse, som utarbetades under de tre första allmänna kyrkomöten som hölls av kyrkan (i Nicaea år 325 v.t., i Konstantinopel år 381 v.t. och i Efesus år 431 v.t.), talade om den ”Helige ande ... , som utgår av Fadern”. Men vid ett kyrkomöte som hölls på 500-talet ändrade Västerns kyrka denna mening så att den fick lydelsen ”... som utgår av Fadern och Sonen”. Detta spörsmål om filioque (latin för ”och sonen”) var och är en tvistefråga mellan dessa ”kristna” systerkyrkor.
Oenigheten blev ännu mer framträdande när det västromerska riket upphörde år 476 v.t. och de mörka århundradena började. När det gäller kristendomen var medeltidens mörka århundraden verkligen en tid av intellektuellt mörker och okunnighet. Evangeliets sanna ljus, som hade präglat kristendomen, hade för tillfället övervunnits av mörkret i kristenheten.
Religiöst mörker är inte något som främjar endräkt. ”De olika delarna av den kristna världen sökte ständigt efter en endräkt som man aldrig lyckades uppnå”, förklarar förre domkyrkoprästen i Canterbury, Herbert Waddams. ”Det var aldrig fråga om någon fullständig endräkt som senare splittrades”, säger han och tillägger: ”Tanken att kristenheten en gång var en enda stor, endräktig kyrka är ett rent fantasifoster.”
Ett ”barn” föds
På juldagen år 800 v.t. föddes ett ”barn” som kom att betraktas som heligt. Det var det återupprättade västromerska riket, som föddes sedan påven Leo III hade brutit med Österns kyrka och krönt Karl den store, frankernas kung, till kejsare. Efter ett kort avbrott återupplivades det västromerska riket igen år 962 v.t. och blev senare känt under ett mer pretentiöst namn, Heliga romerska riket.
Beteckningen romerska riket var egentligen missvisande. Största delen av dess territorium, det landområde som i våra dagar motsvarar Tyskland, Österrike, västra Tjeckoslovakien, Schweiz, östra Frankrike och Benelux-länderna, låg utanför Italiens gränser. Tyska landområden och tyska härskare dominerade, och det officiella namnet kom därför längre fram att ändras till Heliga romerska riket av tyska nationen.
I detta välde förenades religion och politik. Collier’s Encyclopedia förklarar att tanken var ”att det skulle finnas ett enda politiskt överhuvud i världen, som verkade i samförstånd med den universella kyrkan, och att var och en skulle ha sin egen intressesfär och sin egen gudagivna myndighet”. Men demarkationslinjen var inte alltid så tydlig, vilket ibland ledde till kontroverser. I synnerhet mellan mitten av 1000-talet och mitten av 1200-talet tävlade kyrka och stat om herraväldet över Europa. Somliga är av den uppfattningen att religionens inblandning i politiken var osjälvisk och berättigad. Författaren Herbert Waddams medger emellertid: ”Det råder föga tvivel om att påvarnas maktbegär spelade en viktig roll i denna utveckling.”
Under de 150 sista åren av sin existens urartade imperiet till en löslig sammanslutning av stater under en gemensam kejsares kraftlösa styre. Den franske författaren Voltaire uttryckte sig mycket träffande om detta skede i Heliga romerska rikets historia, när han sade att det var ”varken heligt eller romerskt eller ett rike”. Gammal och grå och utan några meriter som helgon dog till sist denna ”heliga” skapelse år 1806. Den återupplivades igen år 1871 i gestalt av Andra riket (dvs. Tyska riket) men kollapsade år 1918, mindre än 50 år senare. År 1933 började så Adolf Hitler sin paradmarsch genom Europa med Tredje riket, som fick ett föga ärorikt slut år 1945 i Berlins ruiner.
Germanskt inflytande i Väst
Det tyska uppslagsverket Meyers Illustrierte Weltgeschichte (Meyers illustrerade världshistoria) framhåller ”tre pelare på vilka Europas medeltid vilar, ... arvet från antiken i dess senromerska tappning, kristendomen och slutligen de germanska folkens fäderneärvda traditioner”. Samma tanke framhålls av den tyske författaren Emil Nack, som säger: ”De forngermanska årliga högtiderna levde ofta kvar i form av kristna högtider, eftersom kyrkan, på tillrådan av påven Gregorius den store, förvandlade mången hednisk fest till en kristen sådan.”
Firandet av dessa religiösa högtider bottnade inte i någon djup religiositet från de germanska folkens sida. Andreas Heusler, en numera avliden expert på germansk religion, beskriver deras trossystem som en religion som ”förbjöd mycket litet och inte var förbunden med några större krav, inte ens mytologisk renlärighet. En person ansågs gudfruktig om han förrättade sina offer, betalade sin tempelskatt, inte vanärade helgedomen och inte skrev några nidverser om gudarna.” Han säger sammanfattningsvis: ”Det var knappast fråga om något religiöst nit. ... Germanernas idealism låg inte i deras religion.”
Även om de forngermanska folken dyrkade vissa gudar, trodde de ändå att det fanns en ännu högre makt, en som hade skapat gudarna. Det var ”ödets makt”, förklarar Emil Nack, en makt som ”inte kunde bevekas genom offer eller böner”. Ödet betraktades dock inte som en ”blind slump”, eftersom det verkade i överensstämmelse med naturens lagar. En person ansågs därför ha ”fri vilja och inte vara offer för omständigheterna”.
Germanernas religion hade sina rötter i naturen. Offer förrättades ofta utomhus, i lundar och skogar. I den germanska mytologin förekommer ett världsträd som kallas Yggdrasil, under vars grenar gudarna dagligen höll rådslag. The Encyclopedia of Religion beskriver det på följande sätt: ”[Det nådde] upp till himlen, och dess grenar sträckte sig ut över hela världen. ... Denna trädsymbolik ... återspeglas också i andra traditioner. I det forntida Babylonien hade man till exempel ett världsträd, Kiskanu, som växte på en helig plats. ... I det forntida Indien symboliserades universum av ett upp och nervänt träd. ... [Men] det finns inga bevis för att några judiska eller kristna element ligger till grund för föreställningen om Yggdrasil.”
Med tanke på denna bakgrund är det inte förvånande att människor i länder som har stått under inflytande av germanska trosuppfattningar ofta är fatalistiska, föga religiösa och benägna att säga: ”Naturen är min gud!” Det är också förståeligt att många av de hedniska sedvänjor som genom den germanska religionen infördes i kristenheten har med naturen att göra. Många av sedvänjorna kring julen, till exempel ljusen, misteln, julgranen och brännandet av julkubben, är exempel på detta.
Utvecklingen i Öst
Samtidigt som Österns kyrka ständigt låg i strid med kyrkan i Rom, hade den inte heller frid med sig själv, vilket framgår av striderna mellan ikonoklaster (bildstormare) och ikonoduler (bildvänner). Ikoner är, i motsats till de tredimensionella bilder som är vanliga i Västerns kyrka, religiösa bilder eller målningar på en plan yta, och även reliefer, vilka i regel föreställer Kristus, Maria eller ett ”helgon”. De blev med tiden så populära i Öst att de, enligt John S. Strong vid Bates College, kom att ”betraktas som en direkt återspegling eller symbol av de gestalter som de representerade [och] ... därför ansågs besitta helig och inneboende mirakulös kraft”. I början av 700-talet förbjöd dock den bysantinske kejsaren Leo III bruket av dessa bilder. Tvisten avgjordes inte definitivt förrän år 843 v.t., och sedan dess har bruket av ikoner varit officiellt godkänt i Österns kyrka.
Ett annat exempel på splittringen inom den österländska kyrkan kommer från Egypten. Somliga egyptiska katoliker talade koptiska, medan andra talade grekiska, och dessa två språkgrupper var inte överens om Kristi natur. Även om de bysantinska myndigheterna inte ville erkänna det, ledde detta i praktiken till uppkomsten av två separata kyrkor. Båda falangerna försökte hela tiden få in en av sina egna biskopar på posten som patriark i Alexandria.
I våra dagar är Österns kyrka fortfarande splittrad. Vissa österländska kyrkor, de s. k. unierade kyrkorna, erkänner till exempel den romerske påvens jurisdiktion, vilket den grekisk-ortodoxa kyrkan och de s. k. mindre österländska kyrkorna däremot inte gör.
Som eldridåer
Långt innan det oheliga, föga romerska icke-riket upphörde, hade ”ett nedärvt hat de kristna emellan ... blivit djupt rotat i hjärtat hos Österns kristna”, säger den anglikanske prästmannen Herbert Waddams. Den synd som bestod i att ”kristna” hatade andra ”kristna” passerade sannerligen inte oförmärkt i himmelen, även om den begicks i mörkret, utan var lika uppenbar som eldridåer.
Kristenhetens splittring var inte heller en synd som passerade oförmärkt på jorden. En viss framstående arab, till exempel, som levde på 600-talet v.t. och som enligt Waddams ”hade fått veta en hel del om kristendomen genom sina resor och genom människor som stod honom nära”, var inte tilltalad av ”de tvister som han lade märke till bland de kristna”. Denne man sökte efter något som var bättre än det som den söndrade kristenheten hade att erbjuda. Fann han vad han sökte? I dag, år 1989, förespråkar hela 17 procent av världens befolkning hans läror. Vem denne man var och vad han ansåg om ”Att underordna sig Guds vilja” kommer att behandlas i nästa nummer.
[Karta på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Vid romarrikets fall (år 476 v.t.) delades kristenheten upp mellan sex rivaliserande biskopar — biskoparna i Rom, Konstantinopel, Antiokia, Alexandria, Jerusalem och Salamis (Cypern)
Rom
Konstantinopel
Antiokia
Salamis
Jerusalem
Alexandria
[Bild på sidan 23]
En ikon (religiös bild) av Jesus och Maria
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.