Oljeutsläpp — Det kommer aldrig att hända här
”ETT oljeutsläpp i Prins William-sundet? Aldrig. Det kommer aldrig att hända. Sundet är mycket brett och mycket djupt. Det är omöjligt att navigera fel där.”
Den uppfattningen hade allmänheten fått. Men fredagen den 24 mars, fyra minuter efter midnatt, kom sorgligt nog Exxon Valdez, en supertanker lastad med 200.000 kubikmeter (1,3 miljoner fat) råolja, 2 kilometer ur kurs och gick på grund på Bligh Reefs vassa klippor, så att stora hål revs upp i skrovet. Mer än 42.000 kubikmeter (260.000 fat) råolja läckte ut i det ofördärvade vattnet i det natursköna Prins William-sundet, strax söder om Valdez i Alaska.
När olyckan inträffade förde en obehörig tredjestyrman befälet, och kustbevakningen som förmodades följa Exxon Valdez’ kurs på radar kunde inte göra det. Och när utsläppet inträffade, var varken Alyeska Pipeline Service Company eller Exxon Corporation (oljebolaget som äger tankern) i stånd att genomföra sin tänkta plan för att bemästra oljeutsläpp.
Djuphavsdykare kallades till platsen för att inspektera skadorna på den grundstötta Exxon Valdez. En av dykarna sade:
”När vi begav oss ut till tankern med båt, såg vi att det redan var ett flera centimeter tjockt lager med olja på vattnet. Vi kunde inte ens se vattnet i kölvattnet bakom vår båt. När vi väl var ombord på supertankern, var säkerheten det första vi tänkte på. Låg fartyget stabilt, eller skulle det kunna välta över oss? Det vilade på Bligh Reef, nära en brant klippa som gick rakt ner i vattnet som var flera hundra fot djupt. Om tidvattnet fick fartyget att flytta sig, skulle det sjunka till botten och kanske brytas upp och läcka ut resten av oljan — 160.000 kubikmeter [1 miljon fat].
Vi inspekterade nästan varenda kvadratfot av fartyget: skrovet, tankarnas insida och själva fartygsstommen. Hela tiden läckte olja ut. Den blandade sig inte med vattnet, utan lade sig mycket snabbt på ytan. När vi tog oss in i tankarna, gjorde de luftbubblor som kom från oss att oljan i fickor rördes upp och virvlade runt glasskivan framför ansiktet på oss. Vi var inte där för att utföra reparationer, utan bara för att fastställa skadornas omfattning.”
Alyeska hade lovat att vara vid olycksplatsen inom fem timmar med länsor och skopor att ösa upp oljan med. Ingenting gjordes på tio timmar, och mycket lite gjordes under de tre närmaste dagarna. Förlorade var tre lugna dagar då länsorna och skoporna kunde ha öst upp oljan och därmed begränsat skadorna. På måndagen blåste det upp till en vindstyrka på 30 sekundmeter i Prins William-sundet, och oljan piskades upp till skum och bildade en blandning av olja och vatten som kallas mousse.
Alla började lägga skulden på alla andra. Myndighetspersoner i Alaska, invånare i Valdez och kustbevakningen kritiserade både Alyeska och Exxon för att ha agerat långsamt och låtit de tre första dagarna med bra väder gå förlorade. En del klandrade kustbevakningen för att den var inriktad på besparingar och därför ”ersatt sin radarutrustning i Valdez med en svagare som inte var i stånd att varna den olycksdrabbade tankern när den var på väg mot ett rev”. Exxon klandrade staten och kustbevakningen för att de inte fått tillåtelse att använda dispergeringsmedel för att lösa upp oljemassan.
På två månader hade oljefläcken färdats 800 kilometer från Bligh Reef, sköljts upp på stränderna på en sträcka av 1.600 kilometer och täckt 2.600 kvadratkilometer av det vackra Prins William-sundet. Den stannade inte förrän den passerade Kenai Fjords nationalpark, rundade udden på Kenaihalvön och gav sig in i Cook Inlet. Den drog också vidare söderut och förorenade Katmai nationalpark och ön Kodiak.
Tusentals människor lejdes för att rena stränderna. En man som arbetade med oljesaneringen intervjuades, och han beskrev metoden och resultatet så här:
”Arbetarna börjar klockan 4.30 på morgonen och arbetar till klockan 22 på kvällen med högtryckssprutor — en del använder kallt havsvatten och en del varm ånga blandad med havsvatten. Dessa kraftiga strålar riktas mot grusstränderna och driver ner vattnet under ytan. Den olja som ligger 0,5—1 meter under ytan flyter då upp. Sedan tvingar vattnet från högtryckssprutorna ut oljan till havs, där länsorna håller den tills skoporna kommer och öser upp den. De får upp två hundra till fyra hundra fat [30—60 kubikmeter] om dagen på ett 200 meter långt strandavsnitt.
Under två veckor gör de detta om och om igen och får upp lika mycket olja varje gång. Sedan har de folk som sitter med trasor på stranden och torkar av varenda klippa för sig. Stranden ser ren ut, men om man sticker ner handen mellan stenblocken och ner i sanden någon decimeter och sedan tar upp den, är den täckt med denna svarta klibbiga smet. Så är det efter två veckors rengöring. Om man sedan går tillbaka till stranden tre dagar längre fram, finner man att 10—15 centimeter olja åter har flutit upp på land. Nästa gång tidvattnet kommer flyter det ut till havs igen.”
Meningslöst? Kanske, men arbetet är bra betalt. En arbetare som tjänar 1.500 kronor om dagen säger: ”Jag räknar med att jag lätt kan tjäna 60.000 kronor på det här.” En annan arbetare tjänade nästan 12.000 kronor på sju dagar med 12 timmars arbetsdagar. ”Vi har rengjort två stränder i dag”, sade han, ”men jag är säker på att i morgon, då tidvattnet har dragit fram, ser de här stränderna likadana ut igen.” På vissa strandområden i Prins William-sundet ligger det ett en meter tjockt lager med kletig olja.
Vad borde man ha gjort så snart som Exxon Valdez hade sprungit läck och 42.000 kubikmeter (260.000 fat) olja läckte ut i Prins William-sundet för att om möjligt förhindra en större olycka? Om man hade agerat direkt med länsor och skopor redan under de tre första dagarna då det var lugnt och havet var stilla, kunde man kanske ha fått upp så pass mycket olja att den hade hållit sig i sundet och inte gett sig av ut i Alaskabukten.
Kunde inte dispergeringsmedel ha hjälpt? Det verkar inte så. Dispergeringsmedel verkar inte i lugnt vatten; havet måste vara upprört för att kemikalierna skall blandas runt och spridas och därmed kunna utföra sitt arbete. De skulle ha varit verkningslösa de tre första lugna dagarna, och när de eventuellt kunde ha hjälpt under den fjärde dagen i det stormpiskade havet, gjorde vindarna som blåste med kulingstyrka att planen som behövdes för att spruta ut dessa kemikalier inte kunde starta. Användningen av sådana medel är hur som helst kontroversiell. I en artikel i Anchorage Daily News förklarades det:
”Dispergeringsmedel fungerar ungefär som tvättmedel. När man sprutar dispergeringsmedel över en oljefläck och de rörs runt av havet, löser de upp oljan i mindre och mindre partiklar och får den att sprida sig i vattnet. Miljöaktivister tycker inte om dispergeringsmedel därför att, som de säger, kemikalierna bara sprider oljan till alla vattennivåer och därmed hotar allt liv från vattenytan ner till botten.” Dessutom fungerar dispergeringsmedel sämre i kallt vatten, ja, de ”verkade nästan inte alls på råoljan från Prudhoe Bay [norra Alaska]”, och ”är nästan verkningslösa när mer än en dag gått efter ett oljeutsläpp”.
För övrigt är dispergeringsmedel i sig själva giftiga. Man påstår att de medel som användes på det kolossala oljeutsläppet från supertankern Torrey Canyon, vilket påverkade kusten i England och Frankrike år 1967, spred mer gift än oljan gjorde. ”Växter och djur utplånades.”
Pete Wuerpel, chef för alarmeringscentralerna i Alaska, bekräftar vad arbetaren vid stranden redan sagt: ”Olja ligger inte still. Den går inte att få bort. Den olja som nu finns på några stränder kommer att föras bort till andra stränder av vågorna och tidvattnet. Det är en kontinuerlig olycka. Att rena stränder är ett ofattbart företag när man tänker på hur djupt oljan har trängt ner. Man kan rena ytan, men vågorna och tidvattnet gör att oljan som ligger längre ner tränger upp till ytan igen. När inser man att människans ansträngningar är otillräckliga?”
Wuerpel drar den slutsatsen att människan med sin teknik ännu inte kan klara omfattande oljeutsläpp. Han säger att här måste arbetet lämnas åt naturen. Andra håller med. Marinbiologen Karen Coburn förklarade: ”Faktum är att vi inte har förmåga att ta vara på mer än omkring 10 procent av oljan vid ett stort oljeutsläpp, inte ens när omständigheterna är som bäst.” I en rapport sägs det: ”För naturen kan det ta ett årtionde, kanske längre, att utradera de sista spåren av Nordamerikas största oljeutsläpp, så att vattnet i Prins William-sundet blir vad det en gång var.” Så säger vetenskapsmän som studerar oljeutsläpp.
Två veckor efter olyckan kunde man i Anchorage Daily News läsa rubriken: ”Kampen med oljesaneringen är förlorad. Arbetslagen vinner små segrar, men experter säger att det nu ankommer på naturen att rena sundet.” Det hette vidare: ”Folk från National Oceanic and Atmospheric Administration har hela tiden sagt att kampen är omöjlig att vinna.” De har följt varje större oljeutsläpp under de senaste årtiondena, däribland utsläppet från supertankern Amoco Cadiz på 250.000 kubikmeter (1,6 miljoner fat) olja utanför Frankrikes kust år 1978. Deras utlåtande löd: ”Inte vid något av dessa tillfällen har människor ens tillnärmelsevis kunnat torka upp oljan.”
[Ruta på sidorna 6, 7]
Supertanker — superförorenare
Föreställ dig ett fartyg som är lika långt som ett hundravåningshus är högt. Stäven på ett fartyg som brakar genom havsvågorna är närmare en halv kilometer från mannen som manövrerar fartyget. Det är en båt som är så stor att somliga rentav har undrat om dess rörelser kanske påverkas av jordens rotation. Det här fartyget är en supertanker och ingen fantasiprodukt; sådana här och andra nästan lika stora fartyg trafikerar haven i stort antal. Varför det? Därför att vår värld är så oljetörstig. Tankbåtar har genom sin enorma storlek visat sig vara en ekonomiskt mycket lönsam metod att frakta denna olja på.
Men händelser på senare tid har på ett smärtsamt sätt klart visat att stora tankbåtar också har sina avigsidor. Deras stora styrka är också deras svaghet. Deras respektingivande storlek och massa verkar emot dem och har gjort dem kända för att vara svåra att hantera och manövrera. När fartygets rorsman vill stoppa fartyget eller snabbt få det att svänga för att undvika en fara, visar sig naturlagarna (i synnerhet den som säger att ett föremål i rörelse har en benägenhet att förbli i rörelse om inte en kraft utifrån verkar på det) anta enorma proportioner.
Om man till exempel slår av maskinerna på en 240—270 meter lång tankbåt som är fullastad och plöjer fram i normal fart (Exxon Valdez är 300 meter lång, lastad med 200.000 kubikmeter [1,3 miljoner fat] olja och går med en hastighet av 10 knop [19 km/tim.]), stannar inte fartyget genast, utan det fortsätter ytterligare 8 kilometer eller så. Om man slår back, behöver fartyget 3 kilometer på sig för att stanna. Ankare hjälper inte; om man sänker ner dem, kommer de att fastna i botten, och sedan slits ankarkättingen helt enkelt av på grund av fartygets rörelsemängd. Att manövrera ett tankfartyg är också ett skrämmande företag. Det kan ta närmare en halv minut innan rodret svänger från det att styrratten har vridits. Sedan kan det ta tre kvalfyllda minuter innan själva fartyget börjar svänga.
Eftersom styrhytten kanske ligger 300 meter bakom stäven och 30 meter över vattnet, är det inte underligt att det sker kollisioner med tankfartyg. Olyckor kan, oavsett om de orsakats av grundstötning eller kollision, innebära stora utbredda oljeutsläpp. Afrikas, Asiens, Europas och Nord- och Sydamerikas en gång så ofördärvade kuster, liksom kusterna nära polerna, har sorgligt nog alla fördärvats.
Men tankfartyg förorenar inte haven enbart genom dessa fruktansvärda katastrofer. Tankfartyg dumpar omkring två miljoner ton olja i haven varje år. Tidigare undersökningar har visat att det mesta av denna olja kan vara ett resultat av sådana mera rutinmässiga åtgärder som att man helt samvetslöst rengör de tomma tankarna ute till havs. Det är som Noël Mostert skrev i sin bok Superskepp: ”Hur välskött det än är släpper varje tankfartyg något av sin olja i havet i en eller annan form och illa skötta fartyg förorenar oupphörligt och åtföljs ofta, likt trädgårdssniglar, av en lång regnbågsfärgad svans av avfall.”
Oceanografen Jacques Cousteau gjorde en gång ett kraftfullt uttalande om människors drastiska ingrepp i miljön. Han sade: ”Vi är jordens vandaler. Vi förstör allt vi ärvt.”
[Bild på sidan 7]
Stränder som renas ena dagen är täckta med olja nästa
[Bildkälla på sidan 2]
Mike Mathers/Fairbanks Daily News-miner
[Bildkälla på sidan 5]
Framsidesbild: The Picture Group, Inc/Al Grillo