Tre timmar som förändrade mitt liv

NÄR jag var tio år fick jag ett luftgevär i julklapp. Jag sköt prick på flaskor och plåtburkar men övergick snart till mer spännande mål — fåglar, ormar, allt som rörde sig. Jag gjorde en skåra i gevärskolven för varje fågel som jag dödade. Snart hade jag 18 skåror som vittnade om min skicklighet som jägare.

Men så en dag inträffade något som förändrade hela situationen. Jag var ute på gården och jagade fåglar. Jag fick syn på en sparv som satt högst uppe i toppen på vår poppel, siktade noga och tryckte av. En fullträff! Det var nummer 19!

Fågeln föll till marken. Jag gick bort till den plats där den hade fallit, tittade ner på den och såg blodet på fjädrarna. Den rörde sig och tycktes se på mig — det var som om den ville säga: ”Vem har gett dig rätten att ta mitt liv?” När den dog, föll huvudet sakta ner mot marken. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Jag började gråta. Jag sprang till mamma och talade om för henne vad som hade hänt och vad jag så säkert trodde att den döende fågeln hade sagt till mig. Jag sköt aldrig någon mer fågel, skar aldrig någon mer skåra på gevärskolven. Än i denna dag kan jag se den lilla dunbollen framför mig där den låg täckt med blod. Denna barndomsupplevelse som etsat sig fast i mitt minne gjorde mig medveten om hur dyrbart livet är, vare sig det är fråga om en sparv eller en människa.

Andra värderingar inskärptes i mig redan tidigt i livet — ärlighet, respekt för de äldre, moralisk känsla, sanningskärlek. Jag föddes i Memphis i Tennessee i USA men växte upp i en förort till Chicago som heter Robbins. Under min uppväxt gick jag regelbundet i kyrkan, men de värderingar som jag fick som barn genom att gå i kyrkan förbleknade under årens lopp. Jag såg aldrig dessa värderingar återspeglas i församlingen eller hos prästerna; i stället såg jag hyckleri och skrymtaktighet. Också i samhället i stort betraktades sådana värderingar som opraktiska och lämnades utan avseende. Men lärdomen om hur dyrbart livet är, som jag fick genom den lilla sparvens död, den förbleknade aldrig.

När jag började i gymnasiet, hade jag slutat upp att gå i kyrkan — till mina föräldrars stora sorg. Mitt samvete blev avtrubbat, men jag minns att när jag började använda svordomar — alla andra gjorde ju det — fick jag dåligt samvete. När jag fick sämre umgänge, sögs jag ner i drogmissbruk och omoraliskhet. Bibeln förklarade att det skulle gå på det sättet, och jag uppfyllde dess förutsägelse: ”Bli inte vilseledda. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Korintierna 15:33.

Trots detta hade jag kvar en viss känsla för vad som var rätt och fel, och den tjänade i någon mån som ett återhållande band. Under mitt tredje år på gymnasiet hade jag två kamrater som jag hängde ihop med, spelade basket tillsammans med, gjorde allting tillsammans med — tills vi en kväll träffade på en ung kvinna. Mina två kamrater beslöt sig för att våldta henne. Hon tiggde och bad dem att inte göra det, men när de ändå satte i gång blev hon hysterisk och skrek åt dem att döda henne i stället. Trots hennes motstånd våldtog de henne. Sedan ville de att jag också skulle ta del i att skända henne. Äcklad och förskräckt vägrade jag att vara med om en sådan feg våldshandling. De blev mycket arga och började överösa mig med skymford. Vår vänskap tog slut den kvällen.

Många år senare kom jag att inse att denna erfarenhet var ännu ett exempel på något som förutsagts i bibeln: ”Därför att ni inte fortsätter att löpa med dem i detta lopp till samma utsvävningarnas dypöl, är de förbryllade och fortsätter att skymfa er.” — 1 Petrus 4:4.

Under mitt sista år på gymnasiet, år 1965, trappades Vietnamkriget upp, och jag var i valet och kvalet om vad jag skulle göra när jag tagit min examen. Jag ville inte bli inkallad till militärtjänst och tvingas döda. Jag hade fortfarande starka känslor i fråga om att ta en annan varelses liv — vare sig det gällde sparvar eller människor. Jag hade möjlighet att välja en lätt utväg: ett idrottsstipendium som basketspelare i ett universitetslag. I stället valde jag att gå in vid flygvapnet, ett vapenslag där jag inte skulle behöva delta i djungelstrider och döda.

Jag blev placerad vid ett förband som kallades MAC (Military Airlift Command), där jag skulle tjänstgöra som flygmekaniker under mina fyra år i det militära. Efter avslutad grundutbildning sändes jag till CCK-basen på Taiwan. Det var i januari 1968. De flesta av mina kamrater i divisionen fick uppdrag som förde dem till Vietnam, Thailand, Japan och Filippinerna. De kunde skaffa sig allt de önskade — inbegripet tung narkotika som heroin och kokain. Jag hade börjat använda narkotika på gymnasiet; nu etablerade jag mig som försäljare. Åtta månader senare förlades hela vår division till den japanska ön Okinawa, som då stod under amerikanskt förvaltarskap. Vår narkotikahandel blomstrade.

Min divisionschef erbjöd mig personligen att få komma till Vietnam för att se hur det var där. Jag tog chansen, för pengarnas och spänningens skull. Jag fann att Vietnam var ett vackert land med yppig grönska och vita sandstränder. Vietnameserna var så uppriktigt vänliga och gästfria. Om man knackade på hos dem, blev man inbjuden på mat. Jag undrade ofta: ”Varför utkämpas egentligen detta krig? Varför slaktas dessa människor som djur? Men i Saigon såg jag så mycket brottslighet, så många gemena och lumpna handlingar, så mycket korruption och meningslöst våld! Ett liv var inte mycket värt. Jag började allvarligt tvivla på människors förmåga och villighet att någonsin leva tillsammans i fred och lycka.

Sedan jag med goda vitsord fått avsked från flygvapnet i slutet av juli 1970, återvände jag till min hemstad Robbins. Jag skaffade mig ett arbete och försökte slå mig till ro, men ingenting var sig likt. Människor och miljöer hade förändrats, och jag hade också förändrats. Jag kände mig inte längre hemma här. Mina tankar gick tillbaka till Fjärran Östern, till händelser som etsat sig in i mitt minne. Min önskan att återvända till Orienten blev överväldigande. Åtta månader efter mitt avsked från det militära köpte jag en enkel flygbiljett till Okinawa i Japan.

Redan första kvällen jag var där begav jag mig till en av mina gamla stamkrogar, ett hålligångställe som kallades Tina’s Bar and Lounge. I baren träffade jag till min stora förvåning en av mina gamla knarklangarkompisar. Vi blev mycket glada över att se varandra och gjorde genast upp planer på att smuggla ut narkotika från Thailand. För att komma in i landet uppträdde vi som militärer — vi hade nämligen skaffat oss förfalskade ID-kort, permissionshandlingar, uniformer osv. På så sätt lyckades vi ta oss med flyg till Bangkok.

När vi kommit fram tog vi kontakt med den man som skulle tjäna som vår vägvisare. Med hjälp av en primitiv kanot förde han oss genom djungelns dunkla vattenvägar och träskmarker till en ensligt belägen ö. Vi hälsades välkomna av en av nyckelmännen i den thailändska narkotikahandeln. Han var en så älskvärd och gästfri värd att vi aldrig misstänkte att han skulle ange oss för myndigheterna. Men det gjorde han. Det var en bytesaffär för att få dem att se genom fingrarna med en del av hans olagliga verksamhet.

Polisen väntade på oss vid bussterminalen i Bangkok — och jag bar på en resväska som innehöll trettio kilo knark! När jag klev in genom dörren till bussterminalen, kände jag plötsligt trycket av kallt stål mot nacken. En överste i den thailändska polisen riktade en revolver mot mitt huvud och sade med lugn röst: ”Jag ber er att följa med godvilligt.” Vi arresterades och fördes till polishögkvarteret.

På Okinawa skulle vi ha träffat en annan knarksmugglare, som skulle ha med sig tre skokartonger med heroin. Genom att gå samman räknade vi med att kunna kontrollera narkotikahandeln på Okinawa. Vår medarbetare kom dit med heroinet, och när kartongerna kom ut på transportbandet, var polisen där med en knarkhund som genast spårade upp heroinet. Han blev av med heroinet, jag blev av med min väska som var full av marijuana och metamfetamin, och våra affärer upphörde innan de ens hade börjat. Vi hamnade i Klong Prem-fängelset. Förhållandena där var primitiva. Matransonerna var knappa. Vår kost bestod av en liten portion salt fisk och ris två gånger om dagen. Under de två månader jag var där gick jag ner 45 kilo.

Medan vi satt i fängelse, fick vi besök av en lång, distingerad gentleman som sade att han var från amerikanska konsulatet. Han sade att han var villig att hjälpa oss men behövde ytterligare upplysningar. Vi litade inte på honom. Efter att ha gått fram och tillbaka en liten stund avslöjade han till slut att han var chef för narkotikaspaningen i hela Sydostasien och att han försökte bevisa att vi smugglade narkotika ut ur landet. Följande dag kom han tillbaka och talade med mig i enrum.

”Lägg korten på bordet”, sade han. ”Om du inte gör det, kan jag lova dig att du kommer att ruttna bort i det här fängelset.” Jag följde därför hans råd. Jag sade honom sanningen. Hans nästa fråga var: ”Vad skulle du tycka om att arbeta för mig som specialagent?” Jag blev fullständigt överrumplad men gick till sist med på att samarbeta med honom.

Slutligen kom jag ut ur fängelset och återvände till Okinawa för att börja mitt nya liv som narkotikaagent. Min uppgift var att söka få till stånd uppgörelser om narkotikaaffärer i syfte att gripa leverantörer som var inblandade i narkotikahandeln. Jag arbetade med den uppgiften i omkring ett och ett halvt år, och sedan sade jag upp mig.

Så småningom öppnade min kamrat och jag en bar som vi kallade Papa Joe’s. Vi anställde några barflickor som hade till uppgift att få de amerikanska soldaterna att köpa så många drinkar som möjligt. En kväll frågade en man som satt i baren mig: ”Det är du som är Jimmy-san, eller hur?”

”Ja, det är jag.”

”Det går ganska bra för dig här, eller hur?”

”Jag klarar mig. Varför frågar du det?”

”Jag skulle vilja råda dig att inte ge dig ut på gatan igen. Om du gör det, kommer vi att få tag i dig och knäppa dig.”

Jag förstod då att han var narkotikalangare och att man hade ögonen på mig. Jag visste för mycket, och de ville se till att jag höll mig borta från gatorna. Det spelade ingen roll. Jag ville ändå inte sälja knark längre. Jag hade slutat upp med det förnedrade liv som jag tidigare hade levt.

Jag försökte också finna meningen med livet genom att undersöka olika österländska religioner. Jag insåg snart att de var precis lika mystiska och förvirrande som kristenhetens treenighetslära. Det fanns ingen logik i dem heller.

Men så en dag när jag var ensam hemma, knackade det på dörren. Utanför stod en äldre japansk kvinna med ett varmt leende på läpparna. Men det som verkligen fångade min blick var hennes ögon. De formligen strålade. Det var som om hennes blick sade mig att hon var ärlig och renhjärtad, att hon inte hade för avsikt att lura mig på något sätt. Jag hade en stark känsla av att jag borde lyssna till henne. Jag kunde inte förklara denna känsla, men jag kunde inte heller ignorera den. Jag bjöd därför in henne.

Det var först när vi hade slagit oss ner vid köksbordet som jag började höra vad hon egentligen sade. Jag hade varit i kyrkan många gånger under min uppväxttid, men jag hade aldrig hört någon tala direkt från bibeln som hon gjorde. Hon visade mig varför det finns så mycket ondska, att Satan är denna världens gud och att allt det vi ser omkring oss är bevis för att vi lever i de yttersta dagarna. Snart skulle Gud ingripa för att göra slut på all ondska och införa en ny värld som var ren och rättfärdig. Jag hade ofta undrat varför vi egentligen finns till och om det finns någon mening med livet, något syfte med denna vackra jord. Svaren fanns i bibeln — de hade alltid funnits där. — Psalm 92:8; Predikaren 1:4; Jesaja 45:18; Daniel 2:44; 2 Korintierna 4:4; 2 Timoteus 3:1—5, 13; 2 Petrus 3:13.

Medan hon talade började de olika pusselbitarna falla på plats. Liksom sädeskorn, som kan ligga slumrande i åratal men börja gro när de får vatten, kom mina funderingar om Gud som hade legat latenta i mitt sinne plötsligt till liv när de översköljdes av sanningens vatten från bibeln. — Efesierna 5:26; Uppenbarelseboken 7:17.

Ett evigt liv, inte i någon fjärran himmel, utan här på jorden under paradisiska förhållanden. Hela jorden förvandlad till en Edens lustgård. En uppståndelse som gör det möjligt för oräkneliga miljoner döda att få leva för evigt i detta Edenlika jordiska paradis. Ingen smärta, inga tårar, inget lidande, ingen brottslighet, inga sjukdomar, ingen död — en mängd skriftställen som talar om de förhållanden som skall råda under Jehovas rike i Kristi händer målade livfulla bilder i mitt sinne av de välsignelser som Gud har i beredskap för den lydiga mänskligheten. — Psalm 37:10, 11, 29; Ordspråksboken 2:21, 22; Johannes 5:28, 29; 17:3; Uppenbarelseboken 21:1, 4, 5.

Låter det för bra för att vara sant? Ja, men allt vad hon sade hade stöd i bibeln. När hon talade, blev bibelns budskap för första gången kristallklart, meningsfullt och levande. Jag insåg två saker: För det första var detta den rena sanningen från Guds ord, obesmittad av kristenhetens falska läror och trosuppfattningar, och för det andra var jag tvungen att göra förändringar i mitt liv för att bringa det i överensstämmelse med Guds lagar och principer. — Psalm 119:105; Romarna 12:1, 2; 1 Korintierna 6:9—11; Kolosserna 3:9, 10.

Vi talade i tre timmar, tre timmar som fullständigt förändrade mitt liv. Innan Haruko Isegawa — så hette kvinnan som besökte mig — lämnade mig, talade hon om för mig vart jag skulle gå om jag ville besöka Jehovas vittnens möten. Hon avtalade också om att komma tillbaka en gång i veckan och studera bibeln med mig. Följande vecka besökte jag mitt första möte hos Jehovas vittnen. Det jag fick lära mig där hade en djupgående inverkan på mitt tänkesätt och uppförande. Jag gjorde snabba förändringar nästan över en natt. Många av mina gamla vänner tyckte att det var alltför stora förändringar och att det gick alltför fort och slutade upp att umgås med mig. Jag förlorade alltså en del gamla vänner, men jag fick ännu fler nya, precis som Jesus hade lovat. (Matteus 19:29) Den 30 augusti 1974, tio månader efter syster Isegawas första besök, blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

Följande månad återvände jag till Förenta staterna och slöt mig till församlingen i min hemstad Robbins. Året efter besökte jag Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Det kallas Betel, som betyder ”Guds hus”. För närvarande finns det 3.000 frivilliga arbetare där, förutom de 1.000 som arbetar vid Watchtower Farms i norra delen av staten New York, som alla tar del i att trycka den bibliska litteratur som sedan sprids över hela världen. Det besöket ökade min starka önskan att få tjäna där, och Jehova gav mig detta storslagna privilegium i september 1979.

Några månader efter det att jag kommit till Betel blev en annan broder förordnad att arbeta på samma avdelning som jag. Det var något bekant över honom, men jag kunde inte komma på vad det var. När vi hade lärt känna varandra lite bättre, upptäckte vi att vi hade varit på Okinawa samtidigt, att vi hade bott i samma bostadsområde och att vi båda hade varit knarklangare. Det blev en glädjefull återförening. Både han och hans hustru tjänar nu som heltidsförkunnare i Mikronesien.

År 1981 välsignade Jehova mig med en kärleksfull hustru, Bonnie, och vi har kunnat glädja oss åt många rika välsignelser medan vi tjänat tillsammans här på Betel. Jag känner det på samma sätt som kung David uttryckte det i Psalm 23:6 (NW): ”Helt visst är det godhet och kärleksfull omtanke som kommer att följa mig alla mina livsdagar; och jag skall bo i Jehovas hus till dagars längd.”

En dag läste jag Matteus 10:29, 31. Detta skriftställe fick mig att tänka på min barndom: ”Säljs inte två sparvar för ett mynt av ringa värde? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vetskap.” Hade Jehova vetskap om den sparv som jag hade dödat? Jag blev lättad när jag läste vidare: ”Hys ... ingen fruktan: ni är värda mer än många sparvar.” — Berättat av James Dyson.

[Infälld text på sidan 19]

”Varför slaktas dessa människor som djur?”

[Infälld text på sidan 20]

Jag kände trycket av kallt stål mot nacken

[Infälld text på sidan 21]

Polisen var där med en knarkhund som genast spårade upp heroinet

[Infälld text på sidan 22]

Jag hade en stark känsla av att jag borde lyssna till henne

[Bild på sidan 23]

Jag själv och min hustru Bonnie